Och mördaren är...
Ulrika Stahre läser vårens heta deckare – och avslöjar den skyldige
Deckare, kriminalroman, spänningsroman: beteckningarna är många på denna ständigt populära men (ofta på goda grunder) lite föraktade genre. Den är i sina sämsta stunder schematisk, moralistisk, platt, förutsägbar. I sina bästa just spännande; våld och död blir en metaforisk struktur som ställer saker på sin spets, som förtydligar, på ett extremt sätt, hur det är att vara människa. Vårens mainstreamutgivning är tyvärr förbluffande renons på spänning. Med få undantag saknas cliffhangers, liksom utsikten till långa sömnlösa nätter av hetsig läsning.
En deckare som inte längre är spännande måste vara något annat. Möjligen existentiell. Och dessa romaner utspelar sig ofta nära en kris. I Familjehemligheter är huvudpersonen nyligen dumpad, i Stormvarning och Fruset ögonblick likaså. De kastar sig ut i sina nya liv och dråsar rakt ner i våldsamheter, riktade mot dem själva eller mot någon de känner. Det sköra livet som nybliven singel – ja, det framställs så – förvandlas till ett mardrömslikt inferno som så småningom reder upp sig och ut på andra sidan kommer en ny människa, inte sällan förälskad. Alla dessa tre är passionerade deckare: bestialiska och njutningslystna i samma kropp.
Journalisten Niclas Ericssons debut är en snabbläst men skickligt vävd historia i en partystinn homovärld. Visst är det klichétungt och överdrivet, men eftersom det finns en tydlig glimt i författarens öga så sväljer man det.
I Maria Küchens Gamarna har bestsellerförfattaren Sanna Wrede just förlorat ett helt manus i en datorstöld. Hon befinner sig i limbo efter Texten, som både varit en belastning och en tillgång. Dess frånvaro skapar en märklig frihet som fylls av lika delar våld och sexuella fantasier.
Gamarna har en irriterande påklistrad politisk syftning i sin intrig, och Wrede genomgår också ett politiskt uppvaknande (ja, hon skålade när alliansen vunnit valet och ja igen, fjällen kommer att rasa från hennes ögon). Boken skildrar två parallella universum: ett modernt samhälle med orättvisor som kan ifrågasättas och bekämpas och ett arkaiskt, där en människas motiv att mörda är så simpla som hämnd och gränslös galenskap.
I svenska deckare tycks just det galna räcka som förklaring och orsak. Man behöver bara spana efter någon obalanserad, ensam typ i berättelsens utkant och bingo: det var hon/han. Galenskap och utanförskap – kanske ensamhet – livsstilarna delas ofta av ”ond” och ”god”. I Gamarna går det att läsa in i en djupare politisk betydelse i denna likställighet mellan den vanliga, icke-mördande, samhällsmedborgaren och den mer ovanliga, mördande. Vi kan alla vara där, en liten knuff bara.
Den lilla knuffen leker Guillermo Martinez med i Lucianas långsamma död, där frågan om förövare och offer inte riktigt klarläggs förrän (möjligen!) på de allra sista sidorna. Romanen har getts prefixet Spännings- men är egentligen mer otäck än så: en obarmhärtig lek med läsarens fördomar och sympatier.
I Camilla Ceders debut Fruset ögonblick byter också offer och förövare plats, som i en klassisk hämndhistoria. Berättelsen är oväntat rik, psykologiskt trovärdig och med en miljöskildring som håller både i nu- och dåtid. Den innehåller också något som kan kallas ett traditionellt motiv i samtida kriminalprosa: den ensamstående mammans förlust.
Den ensamstående mamman är deckarvärldens sörjande människa. Hon är inte bara ensamstående utan beskrivs också som fullständigt ensam, oskyddad med bara en liten del kvar av livet när hon förlorar sitt barn, antingen barnet är brottsoffer, försvunnen, eller gärningsman. Den ensamstående mamman är den vanligaste förekommande föräldern när det kommer till tragedier: förutom i Fruset ögonblick finns hon i Gamarna, Stormvarning, Den onda viljan, Svinhugg, I de eviga skogarna. Som förvirrad änka eller manshatare, som mamma till en knarkare, till en deprimerad självmördare, till mordoffer. I Michael Katz Krefelds välkomponerade Stormvarning finns den överdoserade knarkarens mamma med som en skugga genom berättelsen, hon som aldrig kommer sluta att tro väl om sin son. En människa helt reducerad till God Mor.
Karin Fossum omhuldar ensam-mamma-temat så till den grad att hon i sin förra bok, Den som älskar något annat, lät pojken som aldrig kom hem vara denna mammas enda livsglädje. I årets Den onda viljan skruvar hon temat så långt det går. Det är ensambarn till ensamstående mammor som är olyckliga, missanpassade, galna. Unga män utan styrsel, kvinnor som sörjer och försöker komma tillbaka.
Den ensamstående mamman är på ett sätt en helt logisk del av deckarvärldens persongalleri: alla är sig själva närmast och mänsklig gemenskap är bannlyst eller suspekt. Familjen med mamma-pappa-barn är en plats för lögner och brott, vänner verkar inte många ha och om de finns så sviker de. Det mystiska med ensamstående-mamman-motivet är inte varför det finns utan varför till exempel den ensamstående pappan så totalt lyser med sin frånvaro. Denna frånvaro dömer genren till att vara en sorts pastisch på en svunnen tid. Den blir inte samtida, trots alla sina markörer (det senaste riksdagsvalet, illegal arbetskraft från Baltikum, nätdejting, utförsäljning av allmännyttan).
Mystiskt är förstås också hur detta motiv ser ut: en schablon av det mest utsatta och oskyddade. Mamman saknar mål i livet vid sidan av barnet eller barnen. Hon står för en uppoffrande kärlek som har lett till ingenting, en sorts kristuslik roll som får sin förlösning just när allt faller på plats och den ensamstående mamman drabbas av olycka. Det är deterministiskt, sentimentalt och sett i sitt större sammanhang ganska obehagligt, eftersom motivet förmedlar en ideologi där den ensamstående omöjligen kan bli lycklig eller på något sätt lyckas.
Ett undantag är Marianne Cederwalls debut, hämndromanen Svinhugg. En ganska oförarglig men underhållande historia som utspelar sig i den gotländska sommaren mot en fond av privatiseringar och bluffupphandlingar. Både otidsenlig och samtida på en gång och med en huvudperson som är allt annat är uppoffrande och tragisk.
Romaner om brott rymmer inte bara en ständigt ouppnåelig lycka, de rymmer också väldigt få skäl till att begå brott. Närmare bestämt tre: pengar, hämnd, eller att sopa igen spåren efter gamla misstag. I Kathryn Harrisons Medan de sov handlar det dock inte om något av detta. Harrison skriver om ett autentiskt mordfall och hennes reportagebok handlar mer om överlevandeskuld än om brottet i sig. En pojke slog som artonåring ihjäl sin mamma, pappa och lillasyster men lät sin andra syster vara. Nu, mer än tjugo år efter brottet sitter han fortfarande i fängelse, systern är framgångsrik under nytt namn. Båda är förstörda av en stor traumatisk händelse och av en uppväxt fylld av misshandel och hot. Man blir mindre och mindre förfärad över föräldramordet, och samtidigt mer. I en fiktiv kriminalhistoria handlar brottet och uppklarandet om moral, här når det dokumentära bortom det och in i en sorts hopplöshet där varken brottet eller skulden är intressanta, utan bara det som inte funnits där i ett utsatt barnliv: myndigheter, institutioner, släkten – allt som är ett samhälle.
Harrison, som tidigare skrivit om sitt incestuösa förhållande med sin far, är i Medan de sov mycket upptagen med frågan om hur man berättar det oerhörda. Hur man kan benämna, vilka ord som kan användas när egna och andras handlingar ska förklaras. Det är långt bort från deckarvärlden. Det är den Stora Händelsen som alltid finns kvar – men samtidigt i Harrisons fall fortfarande bara text, parasitisk och generös. En jagberättelse som tar plats och som är mycket övertygande.
En av få riktigt spännande deckare i vårens utgivning är skriven av duon Roslund & Hellström. Tre sekunder är en historia om infiltratören i polisens tjänst, mannen som ska krossa maffian. En klassisk berättelse där trådarna går in i maktens centrum på ett för svenska deckare pålitligt sätt. Och samtidigt ett tydligt exempel på att realism inte har med deckare att göra. Det spelar liksom ingen roll hur verklighetsnära sprängladdningar och blodpölar beskrivs, det är ändå sagolik fiktion när brott kan begås utan att konsekvenserna finns där. I skildringen av kriminalkommissarie Ewert Grens finns däremot spår av liv, eller rättare sagt död. Det är som om han sugit i sig alla de brott han utrett och blivit en stor blöt svamp av orkeslöshet, vanmakt och sorg. Han somnar på sitt golv på polishuset. Han är ett original, han bär allas olyckor och mest sina egna. Han är inte den alkade bittre schablonpolisen, utan någon annan: en antihjälte att respektera utan att tycka om. Han är jobbig, men lagom jobbig, smart, men inte störande smart. Otrevlig, men inte i närheten av andra vreshuvuden som befolkar svensk kriminallitteratur.
Han är kort sagt mer lik en tillbakalutad, kontinental kommissarie. En kommissarie Studer som vi möter i Friedrich Glausers trettiotalsdeckare, Kinesen och Feberkurva eller en kommissarie Adamsberg, som i franske Fred Vargas galna historia I de eviga skogarna. Lätt oborstade gentlemän som genomskådat hela det manliga maktspel som pågår på deras respektive arbetsplatser. Närmast som en parodi på dessa dyker huvudpersonen i Sekten upp, psykologen Sander Mørk, skapad av Jan-Sverre Syvertsen. Han är ständigt lika välklädd och fräsch, även på sina joggingturer, och någonstans mitt i boken får man lust att skrika: inte ett glas färskpressad juice till! Ingen fantastisk espresso heller, tack.
Det är svårt att ta denne man på allvar men tyvärr misstänker jag att han är seriöst menad. Om han åtminstone fått vara ironisk.
