Svenska medier: Ni måste förstå att Chiles sak är vår
Rapporteringen visar att redaktionerna måste höja sina ambitioner
Chile ligger 13 000 kilometer och ett världshav bort. Kanske är avståndet förklaringen till glappet mellan den senaste tidens händelser i landet och svensk rapportering om det. Helt klart tycks det ha gått flera av de stora mediehusen förbi att Sverige är större än den egna nationens gränser.
För många av de chilenare som Sverige tog emot efter militärkuppen i Chile 1973 är det fysiska avståndet oväsentligt. När filmer, ljudklipp och nyheter från hemlandet, som vittnar om tortyr, stympningar, mord och sexuella övergrepp av polis och militär, strömmar in via sociala medier är det för många som att se sina egna erfarenheter från diktaturen rulla i repris.
Demonstrationerna i Chile handlar om mer än ett folk som fått nog av ett orättvist klassystem där allt – till och med vattnet – privatiserats. Polisens och militärens våldsamma agerande mot den egna befolkningen den senaste månaden har på ett smärtsamt vis blottlagt de diktatoriska fasoner som de och den djupt konservativa högerregeringen fortfarande ägnar sig åt, efter 30 års demokrati. Det är så allvarligt att president Sebastian Piñera riskerar åtal för brott mot mänskligheten.
Den som missat detta behöver inte skämmas. De flesta stora svenska medierna har underlåtit att ge en nyanserad och insatt rapportering om det som pågår i det latinamerikanska landet. Informationen är fragmentarisk, vilket ger en felaktig bild av Chile och dess befolkning, som dag efter dag trotsar statens våldsapparat.
För den chilenska diasporan i Sverige, som 2005 uppgick till minst 42 000, och dess familjer är det tydligt att de stora nyhetsredaktionerna famlar när de rapporterar om hemlandet. Svensk-chilenare är förmodligen inte ensamma om att uppleva det så.
När dagens digitala möjligheter att kommunicera minskar avstånden, ökar kravet på traditionella medier att omdefiniera det lokala.
Då måste man exempelvis förstå att Chile ligger så mycket närmare Sverige än vad de fysiska milen visar. Det duger inte att ha en – om ens någon – korrespondent med uppdrag att täcka hela Latinamerika. Det duger inte att de som sitter hemma på redaktionerna har dålig – om ens någon – kunskap om var man ska hitta information för att minska risken att okritiskt rapa upp president Piñeras propaganda.
Om de svenska redaktionerna inte aktar sig för att nyhetsvärdera efter ett slags etniskt svensk utgångspunkt står de i värsta fall för ett nonchalant osynliggörande. För att ha en chans att identifiera de människor och platser som inte nås av svenska mediers sökarljus behöver redaktionerna höja sin ambition att komma till en djupare insikt om vilka som utgör den svenska befolkningen och vad man egentligen räknar som svenskt.
Ulrika Andersson är journalist, utbildad på Universidad de Santiago de Chile 1993–1999, och har arbetat på chilenska Publimetro 1999–2002)