Lönnmördad Shakespeare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-27

ERNST BRUNNER om orkeslösa kritiker - och en hånad bok

För inte så länge sedan var svensk litteraturkritik ännu ett medel för social och moralisk opinionsbildning.

Kritikern var vetenskapligt och filosofiskt skolad.

Det journalistiska uppdraget var att sätta problem under debatt eller beskriva och värdera den konstnärliga halten i en text.

Kritikerna hette Levertin, Böök, David Sprengel, Anders Österling, Artur Lundkvist, Knut Jaensson, Hans Ruin, Bengt Holmquist, Olof Lagercrantz, Printz-Påhlson.

I dag heter de Leif Zern, Carina Burman, Claes Wahlin, Anne Hedén.

Det finns många fler, men jag nämner de fyra.

Jag gör det inte för att placera dem i nivå med de förut nämnda. Jag gör det för att de i dagarna sällat sig till den växande skara kritiker som inte orkar arbeta längre, och inte nog med det - de generas inte över att visa det offentligt.

I början av november utgav Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg en bok med titeln Täcknamn Shakespeare.

Boken recenserades i Stockholmstidningarna av ovan nämnda kvartett.

Jag hävdar att ingen av dem läst den.

Boken är omfattande, över 800 sidor och att de trots allt fått iväg en recension beror på, vad gäller Anne Hedén, att hon plockat material från internet, och vad gäller de tre övriga att de ströläst och räddat sig iland med gammal skolkunskap.

Detta är min gissning.

I recensionerna förs vilsna resonemang kring bland annat dateringsfrågor som en läsning av boken givit klara svar på, särskilt från Burmans sida som driver teser utgående från missuppfattningar eller graverande sakfel.

Att inte läsa men ändå recensera har kommit som en ny gren av kritiken på senare år.

Det är inne, kritiker skryter med det, och kanske har detta att sakna underlag för sina omdömen öppnat för ännu ett nytt fenomen, nämligen kritiken som smädelse.

Sällan har jag sett ett verk som höjer sig så markant över genomsnittet bli så kränkande och hånfullt bemött som makarna Fribergs Täcknamn Shakespeare.

Författarna behandlas som omdömeslösa vettvillingar och dårar.

Vad har de gjort, undrar man förskräckt?

De har skrivit den mest omfattande och uttömmande studien som finns om Shakespeare i Sverige. Gissningsvis har detta krävt ett livslångt intresse och årtionden av arbete.

Burman ser bara "okunnighet" och "spekulationsiver".

Hedén som tittat på internet kallar boken en "fars".

Wahlin kämpar sig igenom en "geléartad retorik", "rena lögner" eller "pseudoproblem".

Zern kallar den "komisk", "ensidig", "tröttande".

Anklagelserna är ohyggliga och återigen undrar man vad fribergarna gjort?

På annat håll, utanför Stockholm, är ju kritiken strålande. Där drar man sig inte för att kalla den årets läsupplevelse.

I Göteborgs-Posten skriver Jan Arnald om den "imponerande berättarglädjen": "Sällan har jag läst något så genuint stimulerande."

Ja, det författarparet gjort i Täcknamn Shakespeare är att de sammanställt och utvärderat den forskning på området som gällt diktarens identitet.

De vill inget bevisa, men hävdar med pålitligast tänkbara autenticitet att Shakespeare inte kan ha varit ett olärt geni från Stratford, utan tvärtom den högt bildade earlen av Oxford.

Om man nu med det levande dokumentet framför sig lyckas synliggöra denne verklige Shakespeare, borde inte det ha haft en inspirerande verkan på en recensent?

Kvartetten i Stockholmstidningarna häller med hånfulla grin latrintunnan över fribergarna och eftersom en kritikers känsloutfall alltid är ointressant läsning vill man förstås veta vad som tvingat dem till det.

Försvarar de kanske en egen verkligare, högre sanning i ämnet?

Man vill veta hur den i så fall ser ut.

På den punkten får man inget svar över huvud taget.

Om "Shaksperes" (märk stavningen), det vill säga stratfordbons, identitet hänvisas man fortfarande bara till traditionsstoffet, allt det av skiftande värde som bevarats genom århundradena; uppteckningar av hembygdsforskare, anekdoter med mera.

I uppslagsverk och litteraturhandböcker står att han "tyckes" ha varit en lantbrukares son.

Om skolgången "finns ingen bestämd uppgift" "ganska säkert" att han studerat i Stratfords grammatikskola.

Att han slutat skolan 1578 "är blott ett antagande".

Äktenskapet vet man inget om men "det är dock troligt" att det var lyckligt.

Att han begav sig till London "uppges av traditionen" ha varit en förföljelse och "blott enligt en tradition" skall han ha livnärt sig på "att vakta de teaterbesökandes hästar". Vidare "synes han ha tillhört olika sällskap" men någon bestämd teaterroll som han skall ha utfört "är inte med säkerhet känd", "kanske" Anden i Hamlet.

I Sverige har de identitetsfrågor som Täcknamn Shakespeare tar upp aldrig på allvar diskuterats. Här har vi hållit tyst och somnat in. Helt utan legitimitet från vad källorna utsäger, utan textkritik, utan biografisk forskning, har vi hållit fast vid en oförklarlig dedikation av verket, och detta medan tunga forskare och skriftställare världen över dömt ut teorin om "Shaksperes" från Stratford som ohållbar.

I Frankrike visade tidigt professorerna Lefranc och Lambin att vissa av komedierna med stark lokalanknytning inte kan ha skrivits av stratfordmannen, eftersom denne aldrig satt sin fot utomlands ( Sous le masque de Shakespeare).

I Tyskland har främst Klier och Detobel gett helt nya perspektiv på samme man men framför allt på earlen av Oxford som den troligaste författaren till Shakespeares verk.

1996 kom John Mitchells banbrytande Who wrote Shakespeare?

Italienaren Magri har i en rad vetenskapliga artiklar visat hur earlen av Oxfords resa till Italien i detalj överensstämmer med Shakespeares så kallade italienska skådespel.

I USA har forskare som Ogburn, Andersson, Miller, Strittmatter i vetenskapliga publikationer, artiklar, böcker, på ett övertygande sätt knutit Shakespeares verk till den 17:e earlen av Oxford, och vad man kanske främst vill rekommendera för läsning är Diana Price som i Shakespeare's Unorthodox Biography gör rent hus med allt det av ojämn betydelse som stratfordteoretikerna släpar på.

I Täcknamn Shakespeare lägger Friberg/Brodin fram en rad argument av urkundskaraktär, bland mycket annat två källor till Hamlet.

Den kritiker som vill se vad som sägs där måste åtminstone komma till slutsatsen att frågan om pjäsens upphovsman är komplicerad.

Det gör inte Stockholmskvartetten. De dinglar med tungan.

Eftersom man vet att Bibeln är den mest citerade och parafraserade källan till Shakespeares verk så hade man hoppats på att just Oxfords Bibel, den så kallade Genève-bibeln, väckt recensenternas nyfikenhet.

Den innehåller drygt tusen marginalanteckningar av earlens hand. Friberg visar hur Oxford i näranog trehundra fall - med understrykningar och korta sidokommentarer - berört samma bibelställen som Shakespeare berör, citerar, parafraserar eller anspelar på i skådespelen, sonetterna, dikterna.

Bland åtskilliga andra är det här ett vederhäftigt, näst intill ovedersägligt starkt argument för Oxford som författare till Shakespeares verk.

Om Zern, Burman, Wahlin och Hedén hade läst boken och haft intresse av att berikas, kanske bara med en friare syn på författarens egenart, skulle de ha hälsat Täcknamn Shakespeare med glädje.

De skulle åtminstone, i anständighetens namn, ha bemött den med motargument.

Vad sägs förresten om att det var Oxfordmannens svärson som bekostade den förnämliga första Folioupplagan av Shakespeares verk 1623?

Men som sagt, efter alla osande vidrigheter, önskar man sig mer än annat den friska svalkan av ett hållbart motargument.

Läs också:

Ernst Brunner (kultur@aftonbladet.se)