När debatten är tristare än poesin
Som att lyssna på en gnällig relation
Lyra Koli kommenterade (SvD 28 jan) den så kallade poesidebatt som flammat upp i en dockhuskamin. ”Kritik ska inte vara tolerant”, skriver hon, utan ”underhållande mordisk” om poesin är ”dödstråkig”.
Det blir tydligt att debatten redan från början handlat mer om poesikritik än om poesi. Om det arbete kritikern har att läsa, och läsa bättre och mindre slappt än ja, alla andra. I det arbetet ingår det, tvärtemot vad Koli menar, att kväva gäspningar och spontana impulser, att ihärda när texten flyr undan.
Eftersom Koli själv pratar om vad som är symptomatiskt för samtalsklimatet vill jag påstå detta: Mer symptomatiskt än allt annat är att se sin egen gäspning som sanning. Det är liksom kritikens svar på relationens ”men jag måste ju få göra som jag känner”.
Som nyligen kritiserad poet väljer jag att inte kritisera kritiken. Men debattens mördande tristess överstiger vida samtidspoesins. Koli skriver att ”vi lider en så kronisk brist på spänning, uppståndelse och glamour”, och syftar får man anta på kritikerskråets ”vi”. Men i stället för mer glamour önskar jag fler synliga tecken på att kritikerarbetet fortfarande handlar om en jävligt noggrann läsning.