Tacka Röda armén för befrielsen
Åsa Linderborg: En viss ödmjukhet inför insatsen vore en stilla nåd att be om
Förra veckan högtidlighölls sjuttioårsdagen av Auschwitz befrielse, dödslägret sex mil väster om Kraków.
Putin var inte på plats, vilket kommentariatet har låtit underförstå beror på att han är antisemit eller inte tycker saken är tillräckligt viktig.
I själva verket var Putin inte bjuden, trots att det var Röda armén som öppnade lägret och ögonen på en hel värld. Att säga det, att skriva det, är nästan omöjligt.
I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigsinsats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn.
Man vågar dock inte helt dra konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att västmakterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler (vilket han själv hoppades på in i det sista, en tysk-engelsk gemensam uppgörelse med ”judebolsjevismen”).
Det finns mer eller minde otäcka varianter på den nya historieskrivningen.
I Östeuropa börjar man nu ogenerat i nationalismens namn hylla antisemitiska och fascistiska gestalter.
I Ukraina reser man statyer över Bandera.
Under ett statsbesök i Tyskland härom dan lade Ukrainas premiärminister Jatsenjuk ut texten om andra världskriget. Han sa att det var Sovjet som hade invaderat Ukraina och Tyskland, och att det inte får upprepas.
27 miljoner sovjetmedborgare, många av dem var ukrainare, dog i det som Hitler själv kallade för ”utrotningskrig”. Stalin svarade: Okej, vill Hitler ha ett utrotningskrig, så ska han få det.
Det är många sanningar om andra världskriget som trängts bort.
Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på Stalins order evakuerades från de delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna. Deutscher skrev sin bok på 1950-talet och beklagar att det redan då var bortglömt.
Det betyder inte att Sovjet (eller Ryssland i dag) skulle vara samhällen utan antisemitism. Stalin var cynisk nog att underblåsa den rejält i början på 50-talet, i sovjetisk press kunde man läsa att ”rotlösa kosmopoliter inte var att lita på”.
Enligt Deutscher berodde det på att Stalin började bli förbannad på Israel, som inte var tillräckligt följsamt. Stalin hade enorma förhoppningar på det nybildade landet, på order från Moskva skickade tjeckerna vapen till Israel för att bekämpa araberna. Han kom dock snabbt på kant med den nya staten, varför judarna beskrevs som opålitliga.
Hat, förakt och misstro mot judar har alltid funnits överallt, men det är befängt att likställa Stalins antisemitism med Hitlers folkmord. De överlevande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.
I dagens russofobiska klimat är det opassande att påminna om att Sovjet räddade världen från nazismen. Att vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann.
Den 8–9 maj firar freden 70 år.
Man ska inte göra sig några illusioner om en nyanserad historieskrivning, men en viss ödmjukhet inför den sovjetiska insatsen vore klädsamt.