Hoppas att kvinnorna avgör det här valet
De ungas motstånd är framtiden – den arge mannen kan inte vara enda politiska berättelsen
Skriv en hoppfull text, säger min vän när jag frågar vad han vill läsa inför valet.
Orden får mig att haja till. Får man ens hoppas? Är det lagligt, har inte straffrabatten på framtidstro avskaffats?
Jag har aldrig varit med om en mörkare valrörelse. Tom, auktoritär, styrd av rädsla. Hur ska Sverige se ut om tio eller 20 år förutom att varannan människa tydligen ska vara polis? Ingen vet. ”Jag håller med Ulf Kristersson”, säger Magdalena Andersson som svar på alla frågor. I stället för politik: bilder på partiledare som äter korv.
Det finns en märklig tomhet i mitten av samtalet, ett centrum som inte syns. Vi vet att vi dansar på randen till avgrunden, men vill inte låtsas om det. Vi låter våra vargar äta oss inifrån. Håller tummarna, blundar.
Runt hörnet ligger krisen, den närmaste tiden en tung lågkonjunktur. Europas regeringar måste förbereda sina befolkningar på en krigsekonomi skrev jag i våras, det var uppenbart redan då. Det blir en lång vinter. Många behöver hjälp att ta sig igenom de närmaste månaderna, när matpriser och elräkningar skenar. Vi behöver dela på bördorna, de rikaste bör självklart bidra med mest.
Jag tror att många med mig hatar detta konsumismens fängelse som vi låst in oss i och längtar efter ett annat frihetsbegrepp.
Bortom det akuta ställer kriget i Ukraina svåra frågor till oss, men politiken och kanske också vi medborgare vägrar svara. Det är synd, för den här tiden hade kunnat användas annorlunda. Kriget är en dinosaurie, en attack från den utdöende, fossila gårdagen på den framtid när vi ändå måste lämna gasen och oljan bakom oss. Krisen – och valrörelsen – hade kunnat vara ett tillfälle att diskutera detta. Kanske skulle vi rentav kunna se krisens möjligheter – är inte det en av politikens uppgifter? Hur ser ett gott liv ut i en tid av brist, där vi måste leva annorlunda?
Ett sådant samtal hade också kunnat innehålla ljus.
I den tid som nu går mot sitt slut har frihet definierats i ekonomiska termer och framsteg som tillväxt. Det är en extrem tolkning av upplysningens ideal, en pervertering av idéerna om frihet och humanism.
Jag tror att många med mig hatar detta konsumismens fängelse som vi låst in oss i och längtar efter ett annat frihetsbegrepp. Ett som utgår från att människan drivs av andra värden är marknadens. Som erkänner att vi är sociala varelser, att vi bryr oss om varandra och dessutom är intresserade av vår egen arts överlevnad.
Kanske är den bästa bok jag läst det senaste året romanen En fruktansvärd grönska av den i Chile verksamme författaren Benjamin Labatut. Det är en märklig bok, rasande och febrig. I den tecknas porträtt av några av 1900-talets största vetenskapsmän. Labatut undersöker det mörker och den galenskap som finns parallellt med ljuset i deras upptäcker.
Som Fritz Haber, den tyskjudiske kemist som uppfann konstgödslet och därmed både räddade miljoner människor från svält och samtidigt bidrog till en kraftig befolkningstillväxt. Haber var också mannen bakom Zyklon B, medlet som användes för att mörda hans egna släktingar i nazisternas gaskammare. Labatut utgår från biografiska sanningar, men spinner sedan vidare, skillnaden mellan ”verklighet” och fiktion suddas ut.
Boken beskriver människans uppfinningsrikedom, men också hennes enorma destruktiva förmåga, också den ett arv av upplysningstiden och de efterföljande vetenskapliga framgångarna. Vi måste erkänna den bördan, leva med den.
Hon har alltid röstat borgerligt, men nu går det inte längre.
Den här krisen borde vara vänsterns tid, skrev tidskriften New Statesmans internationella redaktör Jeremy Cliffe nyligen, möjligen i ett desperat försök att vara optimistisk. Men han har en poäng. I en tid av brist uppstår nya möjligheter till allianser. När medelklassen pressas ekonomiskt kanske de åter inser sin egen sårbarhet och uppvärderar det gemensamma.
Det har varit männens valrörelse, eller högerns, de två verkar alltmer överlappa. Kvinnor, visar forskningen, röstar vänster för välfärdens skull. Antagligen eftersom det annars är de som får fylla i de hål där välfärden brister, där den enskilde annars lämnas åt sig själv. Kanske också för att de ser sig själva som sårbara och beroende av sin omgivning.
Kvinnornas frågor har helt varit frånvarande i kampanjerna och debatten. Ändå – eller kanske just därför – får jag ett mejl av en gammal kompis. Hon har alltid röstat borgerligt, men nu går det inte längre. I politiken har idén om den arga mannen i många år varit den enda politiska berättelsen, han har varit det enda subjektet. Om de blåbruna förlorar är det för att de till slut tappat kvinnorna, för att de glömde att frihet kan definieras på fler sätt än ett.
Jag letar efter hopp och jag hittar det. Det finns i de ungas motstånd mot klimatkatastrofen, i kvinnornas tysta protest. Kanske i vetskapen om att den här tiden av förnekelse och självbedrägeri ändå går mot sitt slut. Grillad korv räcker en bit, men till slut tröttnar folk på det också. Hoppas jag.