Bitchiga systrar gör upp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-06

Teater: BERNARDA ALBAS HUS av Federico García Lorca

En traditionell Bernarda Alba är lidelser och mörka djup och framför allt en 60-årig kvinna som självsvåldigt styr sin familj av femininer. En 80-årig mor. Fem flickor i åldrarna 20 till 39 år. Två tjänsteflickor på 60 och 50.

I Sätra spelas alla rollerna av flickor i 20-årsåldern. Blont och högröstat och långt från de dova passionerna hos Lorca. Och därför också lite diffust i skiktningen mellan de olika psykologierna.

Tydlig i pjäsen är till exempel galna mormor Maria Josefa. Men här? Hon kunde förväxlas med en dockstojande flicka vars enda tecken på galenskap är den överdimensionerade fjärilsapplikation hon har på klänningsryggen.

Det ofullständiga klivet mellan ålder och karaktär gör en del av pjäsens roller otydliga på samma sätt. Och skeendet förtas sitt drama.

I stället för att handla om förtryck och blodiga frigörelser i en värld vars ena pol är Bernarda och vars andra pol är flickor av åtrå och längtan (Lorcas kvinnor är ofta bärare av både död och vitalitet) krymper tragedin till något mindre. En bitchig uppgörelse mellan syskon.

Tyngdpunkten förskjuts och det lättare hos Lorca ges ett större utrymme. Textens små visor och sånger har dessutom fått anslående tonsättningar och framföranden.

En vanligtvis mörkfärgad Bernarda Alba ges därmed en ljusare uppsyn. Vilket kanske inte helt klär den inre sanning som alltid brinner i Lorcas dikt. Hans kunskap om sorgens förvecklingar. Insikten i det sköna och halsbrytande företag det är att leva.

En ton av allt det finns ändå i föreställningen. Vackert så.

Teater

Mario Grut