Rena myten att jobben fixade integrationen
Solskenshistorian om förra seklets arbetskraftsinvandring stämmer inte
TIDSKRIFT Arbetskraftsinvandrarna på 50-, 60- och 70-talen fick jobb direkt. Och så lärde de sig svenska på arbetsplatsen. Klappat och klart.
Så lyder den historieskrivning som i dag motiverar att invandrare snabbt ska ut i arbetslivet. Det är sfi-bonusar, arbetspraktik och tidsgränser för sfi-undervisningen för hela slanten.
Och visst låter det logiskt. Jobb, arbetskamrater, språk. I själva verket är denna integrationens quickfix en ren myt. Det förstår man av senaste numret av tidskriften Re:public (nr 29-30). Många av den tidens invandrare lärde sig en högst rudimentär svenska. De kunde, säger språkforskaren Qarin Franker, ha jobbat 20 år på SKF. Men sen, när datoriseringen slog till och de var tvungna att lära sig mer, eller söka nya jobb, visade sig problemen.
Det är så häpnadsväckande att jag ringer upp ett par andra språkforskare för att få det bekräftat. Och jodå: det stämmer, det var inte bättre förr. Det finns visserligen inga stora svenska empiriska studier, men detta är ändå den gängse uppfattningen inom forskarsamhället.
Den har inte alls sipprat in i politiken eller den allmänna debatten. Kanske för att den så tydligt krockar med regeringens övergripande berättelse om arbetslinjen. Kanske, för att vara cynisk, därför att politikerna inte tycker det där med svenskan är så noga; det viktiga är att folk försörjer sig själva - även om det innebära att de låses in i okvalificerade jobb för tid och evighet.