Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

En doft av modersbröst

Jila Mossads poesi låter som ingen annans

Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut tre diktsamlingar på svenska. Foto: Eva Bergström

"Jag är en ensam nation / med gränser som har dragit ihop sig / Ett vandrande sår."

Så skriver Jila Mossaed i sin nya diktsamling. Och jag kan bara konstatera att hennes lyriska författarskap för varje bok alltmer framstår som ett av de mest angelägna och intressanta i landet. Mossaeds poesi låter som ingen annans. Hennes lyriska värld är självlysande, oavvislig. Mättat skriver den fram ett slags uppryckandets kompromisslösa poetik, en exilpoesi där varje diktrad förvandlas till en blödande och motsägelsefull tillblivelse. Med allt sitt mörker och sina oläkliga sprickor tröstar den mig, öppnar mig. Vad är sönderslagenhet och vad är helhet inuti en människa och i ett språk? Var börjar och slutar den enskilda och kollektiva erfarenheten? Vem är du och jag i flödet av "de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar" - för att citera den mexikanska poeten Gloria Gervitz, som jag ofta tänker på när jag läser Mossaed.

I Ett ljud som bara jag kan, liksom i förra boken Varje natt kysser jag markens fötter från 2009, finns ingen uppståndelse till ett nytt liv, bara det ständiga uppvaknandet till ett implicit främlingskap. Men det är hur illusionslösheten blir egen hos Mossaed som gör diktens ljus, hur särarten i det ensamma skriket gestaltar sig och lyfter språket på sina väldiga vingar.

Jag läser de två senaste böckerna som tvillingverk, som två flammande syskonlågor. Det sufiska anslaget från Mossaeds tidigare böcker finns i båda, men mer avskalad på den vidhäftande abstraktion som kunde finnas i till exempel Sju vilda oceaner (2000) och Under floden ligger en kudde (2005). Mystiken finns här istället nedbäddad i det rått verkliga, i de hemlösas ansikten i den nordliga staden, eller i den lilla balkongens petunior med sin outhärdliga doft av amputerat barndomshem.

Och så finns de saftiga, liksom alldeles rinnande modersbilderna. Amningen av den egna skuggan, doften av modersbröst i munhålan. Moderjaget som är begynnelsens bär. Pärlemor. Det är en poetisk moderfigur som rymmer så oändligt många aspekter av klyvnad och livspotentialitet hos Mossaed. Så mycket flykt, och så mycket oavbruten förvandling.