Ebba the album
Ulrika Stahre om Ebba Witt-Brattström och feminismens gyllene era
Mitt sjuttiotal: skola, fotboll, punk, palestinasjalar och kärnkraftsdemonstrationer. Någonstans i periferin fanns grupp 8-tidningen Kvinnobulletinen. Där virkade man pungvärmare, var ful och feministisk. Sjuttiotalsfeminismen var, det förstod till och med min unga hjärna, farlig. Den gick utanpå allt, den var sitt eget paradigm och därför svår att omfatta i alla sina koder, sin estetik och sin humor.
Ebba Witt-Brattström närmade sig Grupp 8 redan 1972, som 18-åring, och kom snabbt in i aktivistarbetet med demonstrationer, basgrupper, stormöten, och framför allt med Kvinnobulletinen. Hennes minnesbok Å alla kära systrar är en kronologiskt upplagd berättelse, baserad på arkivmaterial, egna dagboksanteckningar och en del intervjuer. För den som inte var med är det en fantastisk berättelse om ett engagemang som både krävde och gav styrka, till individ och kollektiv. Från smörgåspaketen och det ständiga cyklandet till självundersökningar, kärlekshistorier och barnafödande.
Systerskapstanken är det centrala. Tanken att alla kvinnor har en gemensam erfarenhet i kraft av sitt kön – över klassgränser, etniska och sexuella skillnader. Denna idealism är enastående. Och kanske naiv. Vad som hände redan under sjuttiotalet var ju att grupper som ansåg sig bortglömda – lesbiska, färgade – gick in för att driva sina egna kamper. Kvar stod en medelklassrörelse av självsäkra unga heterokvinnor som förtvivlat försökte slåss för alla. Jag är ganska övertygad om ärligheten och viljan i den (otacksamma) kampen, även om jag inte blir förvånad när Witt-Brattström själv kommer in på svårigheterna att omfatta alla kvinnor.
Till höjdpunkterna i boken hör därför när hon lite av misstag möter systerskapet i en lesbisk kontext, på Femøläger sommaren 1974. Ur dagboken: ”Det är många lesbiska tjejer. Narcissism, förenklingar av den sociala verkligheten kan väl leda hit. Men det är verkligen missledd sisterhood. Dessutom hippt – masspsykos? Den danska presentationen utmynnar i en apologetisk framställning av lesbianism som politisk och personlig lösning av kvinnosaken. Ett oerhört navelskådande! Min reaktion tystas med popmusik. Konflikt!”
Jag hade gett mycket för att vara flugan på tältväggen där på Femø. Tyvärr händer det ganska många gånger i Å alla kära systrar att konflikter antyds men aldrig utreds. När Inga-Lisa Sangregorio, mångårig vän från tiden med Kvinnobulletinen, presenteras görs det med slutklämmen ”Idag är hon en av få modiga som i debatten vågar försvara heterosexuell parbildning”. Jag vet inte riktigt hur modigt det är att tillhöra och försvara en norm, och efter bråken i Feministiskt initiativ blir det lite märkligt att läsa den här typen av slängar. Ett påvisande av konflikter som utan en förklaring av de egna ställningstagandena skapar en lite enahanda och tom läsning.
Men det ingår lite i bokens struktur: 2010-talets Ebba ifrågasätter sällan 70-talets, bara en gång gnisslar det. Det är när den lokala gruppen Auroras historia berättas. Gruppen bestod av 11 kvinnor, och 1977 publicerades boken om den, Nio kvinnor – nio liv. Först senare slår det Ebba Witt-Brattström att gruppen måste varit långt ifrån så jämlik och stark som hon tyckte då. Varför var inte alla med? Hur upplöstes Aurora? Frågorna ställs, medan svaren knappt mer än antyds.
Slitningar i politiskt arbetande grupper är ofrånkomliga – många viljor, tröttande ideellt arbete, starka ideal som ibland krockar med verklighetens krasshet – och det hade varit spännande med mer analys av den tid som nu åtminstone av de som var med ses som en gyllene era för feminismen.
Men varför förnyades inte kvinnorörelsen på 80-talet? Det som hände var en institutionalisering, med kvinnoforskningen, kvinnofolkhögskolan, kvinnohusen. Den bristande förnyelsen berodde dels på att vissa mål faktiskt uppnåddes, dels på att folk gick vidare, blev äldre, etablerade sig och glömde att dra in nya generationer. Men det fanns trots allt en stillsam fortsättning i klassisk kvinnorörelseanda, kanaliserad till porrmotstånd men också åt andra håll, som miljökampen. Jag vet, för jag tillhör en av de borttappade generationer som kom efter de självrättfärdiga åttorna. Vi som försökte med liknande metoder och mest mötte bitterhet (”det där har redan gjorts”).
När jag skriver det här inser jag att min historia, lika lite som Ebba Witt-Brattströms, skulle kunna vara ”sanningen”. Den splittring som pågick under 80-talet kunde ingen som då var aktiv överblicka i realtid. Först senare, när forskningen nått en högre nivå, när systerskap är en både självklar och utskälld term (vilket är bra, för då är den fortfarande meningsfull) har vi kunnat se att det som har pågått sedan the heydays faktiskt varit nog så livaktigt.
Å alla kära systrar är en sorts bildningsroman, skriven av någon som knappast ändrat åsikt sedan ungdomsåren. Skildringen av en feminists formativa år, så lyckat sammanfallande med en kvinnorörelses uppgång, är på både gott och ont distanslös. Tydligast kommer det till uttryck i alla de privata bilder som fyller boken, som tillsammans med faksimiltryck av Kvinnobulletinen samt en layout med klara retrodrag, skapar både tidskänsla och en betoning: det här är Ebba Witt-Brattströms privata album. Frågan är bara vem som ska läsa det – de som var med eller de som önskar att de var det.
