Socialisera skiten ur hela elmarknaden
Solel och vindkraft är usla för kapitalister
Inget är så viktigt som att få bort den fossila energin. Det spelar ingen roll om vi bygger massa elbussar, elbilar och tåg - om de drivs av el från kolkraftverk.
Vänstern och (den städade) högern är överens om denna grundpremiss. En märklig sak är att de också är överens om själva lösningen. Sedan 2016 har det upprepats gång på gång, att ”solenergi är det billigaste energislaget i världshistorien”. Internationella energirådet (IEA) var först, men sedan dess har tunga vänsternamn repeterat det som ett mantra: Bill McKibben, Rebecca Solnit, Naomi Klein. Även i Sverige finns opinionsbildarna på vänsterkanten, som Jens Ergon som skrev boken ”Omställningen” om det låga energipriset, och Johan Jenny Ehrenberg, som (skämtsamt) kallat sig ”solcialist”. Det underliggande budskapet är: elsektorn skulle snabbt kunna ställas om ifall vi bara lyssnade på marknaden.
Att högern säger detta är knappast anmärkningsvärt - att marknaden ska lösa stora samhällsproblem har man upprepat sedan Manchesterliberalernas tid. Men att vänstern säger samma sak är något historiskt nytt. Att angripa tron på att prismekanismer placerar resurser rätt i en marknadsekonomi brukade vara just det som definierade vänstern. Under mellankrigstiden var detta den centrala frågan i debatten om planekonomi.
I slutet av 70-talet återkom diskussionen då den nyliberala ikonen Friedrich Hayeks religiösa tro på marknaden – allvetande genom prissignaler – fick genomslag. Vänsterns svar då var att prissignaler inte alls är tillförlitliga, utan skapar anarki. Stora lager osålda varor ruinerar företagare och stampar fram arméer av arbetslösa. Så brukade argumentationen alltså se ut – men under den långa nyliberala eran glömdes den bort. Vänstern började syssla med kulturkrig istället för det som var dess paradnummer: kritiken av den politiska ekonomin.
För knappt ett år sedan publicerades geografen Brett Christophers stora studie ”The Price is Wrong”, en uppgörelse med marknadsparadigmet i klimatfrågan. Den har fått tämligen lite uppmärksamhet i Sverige - vilket är märkligt - med tanke på att vi anses ligga i framkant i klimatdebatten. Christophers är verksam vid Uppsala universitet, och trots att The Guardian och New York Times hyllat hans bok tycks vänstertidningarna ha missat honom.
Studien i sig är nytänkande på det där sättet som gör att man känner: ”varför har ingen återaktualiserat dessa gamla idéer i ett klimatsammanhang tidigare?”. Dessutom är bokens kritik mot den nuvarande klimatpolitiken inte nådig. Studien visar nämligen att tron på att marknaden ska lösa klimatkrisen är det okända och – ja, faktiskt – största hotet mot mänskligheten i vår tid.
Ett annat sätt att uttrycka detta: förlitar vi oss på marknaden kommer alldeles för få sol- och vindparker byggas, nya kol- och gaskraftverk kommer resas för att tillfredsställa det ökade energibehovet och världen kommer gå in i en mycket kaotisk klimatera.
Christophers argumentation är mångfacetterad, men lyder något förenklat så här: sedan slutet av 2010-talet har allt fler stater börjat säga att de tänker sluta subventionera utbyggnaden av förnybar energi, just eftersom priset är så lågt. Kina tog till exempel bort sina subventioner för sol- och vindkraft under 2021 och 2022. Svenska Vattenfall skryter med att de bygger världens största icke-subventionerade vindkraftspark vid Kust Zuid i Holland. Tanken är att privata företag ska fortsätta den omställning som statliga subventioner satte igång, i framförallt Kina.
Detta bygger dock på att stater missförstår den elmarknad de själva har skapat. Kapitalister bryr sig föga om pris – istället är det profit som står i centrum. Ur detta perspektiv är sol- och vindkraft opålitliga. Ingen kan säga om det kommer blåsa eller vara soligt när elmarknaden står rätt. Dessutom saknas storskaliga lagringstekniker vilket försvårar ytterligare för försäljning vid rätt marknadstillfälle.
2020 gick en femtedel av Skottlands vindkraftenergi till spillo. Världens största förnybara energiföretag NexEra Energy har erkänt att de är ”kraftigt beroende” av statlig hjälp. Och 2019 gjorde energiforskaren Nick Butler en stor global undersökning där han konstaterade att den årliga avkastningen på fossila kraftverk i genomsnitt var runt 15 procent, medan förnybara kraftverk låg på runt 5-8 procent.
Elen behöver avkommersialiseras. Frågan är om det kan göras på annat sätt än att staten tar ett järngrepp om elmarknaden?
Priset på sol och vindenergi kan alltså vara hur billigt som helst. Kapitalisterna bryr sig inte om det. Det är utsikterna att göra vinst som avgör om de investerar i nya sol- och vindparker.
Ett annat sätt att uttrycka detta: förlitar vi oss på marknaden kommer alldeles för få sol- och vindparker byggas, nya kol- och gaskraftverk kommer resas för att tillfredsställa det ökade energibehovet och världen kommer gå in i en mycket kaotisk klimatera. Den gamla vänsterkritiken om att staten måste ta ansvar för att privata företag inte ska sko sig på omställningen måste därför vändas ut och in. Staten måste ta ansvar för att privata företag inte lyckas sko sig på omställningen.
Detta betyder också att frågan om att planera ekonomin aldrig har varit mer relevant för vänstern. I början av 1900-talet var kritiken av kapitalismen som ett kaotiskt, anarkiskt system helt central. Men i och med välfärdsstaternas framväxt tonades den ner. Nu är det dock tillfälle att återuppta kritiken. Ekonomen Michael Heinrich har påpekat att kapitalismen inte är det enda produktionssystemet där fattigdom och rikedom existerar sida vid sida. Däremot är det det enda systemet där ett överflöd av varor utgör ett problem.
Den enorma mängd billig energi som solparker och vindkraftverk skickar in i elsystemet – som inte kan lagras, vilket får profiten att störtdyka – är kanske det tydligaste exemplet på detta någonsin. Elen behöver avkommersialiseras. Frågan är om det kan göras på annat sätt än att staten tar ett järngrepp om elmarknaden? ”Sverigepriser på elen” föreslog Vänsterpartiet för något år sedan. En mera adekvat (men i dagsläget orealistisk) reaktion vore: socialisera hela skiten.
