Dj-fenomenet är dammigt
Om man råkar uttrycka viss oförståelse för det svenska dj- fenomenet som tagit världen med storm. Om man råkar tycka ungefär som en brittisk skribent, som kallade Swedish House Mafia för (ungefär) tre kulmagade män som viftar med armarna i luften bakom en grammofon medan de spelar en vedervärdig elektroversion av en Eurythmics-låt.
Då är man väl gubbjävlig om man dömer ut detta fenomen.
Jag säger bara: Been there, done that och tröttnade på det redan på charterresan till Ibiza när jag var 23. 19-bloody-78!
Taxi till diskoteket Pacha ute i öknen. Rekorddyra drinkar. Påtända gäster. Vedervärdigt hög och monoton elektromusik, även om det kanske kallades något annat på den tiden. Snabb taxi tillbaka till chartertryggheten i San Antonio. Starköl, paraplydrinkar och Tom Robinson Bands 2-4-6-8 Motorway. Chartersvennar och stolta över det.
Dagen efter, 28 juni, ny taxi, till tjurfäktningsarenan i Ibiza stad. En oförglömlig konsert med Bob Marley & the Wailers.
Pacha är visserligen fortfarande hett i housekretsar. Och tjurfäktningsarenan har rivits. På Ibiza diskuteras det nu att göra ett torg på platsen och döpa det efter Bob Marley. Den kvällen, 28 juni 1978, beskrivs av somliga som det största som någonsin har hänt på ön ...