Nobla noveller
Pia Bergström om litteraturpristagaren Alice Munro - vardagssorgens mästare
Vår Tjechov” kallades hon en gång av den jämnåriga amerikanska författarinnan Cynthia Ozick. Även Svenska akademien har Tjechov-liknelsen på sin hemsida. Jag är osäker på vad det egentligen säger om Alice Munros novellkonst mer än att den är väldigt bra. Tjechov ses ju som den psykologiskt realistiska novellkonstens mästare och fader.
Jag tror att det är första gången som nobelpriset går till en författare som bara skrivit noveller. Man kan tolka det som en markering, ett stöd åt novellkonsten, en litterär genre som kommit en aning i skymundan i de intrigbaserade underhållningsromanernas och kriminalromanernas tidevarv.
Noveller kan sluta i tveksamhet och obesvarade frågor. Det var det Tjechov gillade. Alice Munro har inte heller så stor användning av intriger. Hon låter historierna vindla ut i slingor och utvikningar, vars samband möjligen kan uppenbaras av en subtil men vardaglig detalj. Händelserna ses gärna i ett avklarnat eller vemodigt efterhandsperspektiv, så att man både kan följa dramat medan det pågår och förstå hur livsavgörande högst tillfälliga saker kan vara i ett mycket längre perspektiv.
Alice Munro debuterade 1968 med Dance of the Happy Shades. Karaktärerna i de första böckerna är ofta unga kvinnor från småstäder eller landsbygden som längtar till stan och till självständighet. I de senare novellerna är det medelålders eller åldrande kvinnor, som med minst lika stor ruelse tvingas hantera sina redan gjorda livsval.
De kan vara skollärare, kontorister, lantbrukare, myndiga hemmafruar med rödfnasiga händer, begagnade möbelhandlare, tandläkare, bokhandelsbiträden, litteraturforskare. Folk från hennes egna miljöer - hennes far födde upp höns och silverrävar i sydöstra Ontario, mamman var uppväxt på en bondgård men utbildad lärare och hon själv fick studera på universitetet. En tid drev hon en bokhandel med sin man.
Det är lätt att känna sympati med hennes gestalter. Inte för att de är särskilt efterföljansvärda eller perfekta, snarare tvärtom. Ofta håller de fast vid ett slags hjärtats oskuldfullhet, eller impulsernas ansvarslöshet, och får ta hårda smällar.
Temat är ofta krasshet, främst ekonomisk. Överraskande kärlek och gudlighet och det hat eller vad det är som får en fattig dotter att bränna upp ett stort arv efter sin far, sedel efter sedel i köksspisen, iakttagen av en respektfull make i behov av allt.
Småstadens uppriktighet ses som vad det är, oftast tasksparkar, men också mellanmänskliga gåvor och gengåvor lyfts fram.
Munro skriver om vardagligheter som potatis och majs, kortspel och gamla sånger; “Akleja, blodrot/och vild bergamot”; om att bli stående vid fönstret och se “några grannbarn rulla nerför den lilla grässlänten ända till trottoaren, resa sig, klättra upp och rulla ner igen.”
Man kan tycka att Alice Munro är vag. Att hon inte tar ställning, att hon borde vara mer tydlig eller sensmoralisk, att hon sysslar med futtigheter. Men hon visar snarare på hur svårt det är att göra de rätta valen, hur omöjligt det är att skilja stort från smått och fatta vad ens handlingar får för konsekvenser när man är mitt inne i levandet.
Novellerna kan börja varsomhelst, i köket hos en väninna där en man brer en ketchupsmörgås eller med en styvsysters replik på en järnvägsstation. Därefter lyckas hon på ett både fritt och subtilt sätt visa hur ofattbart komplex varje mellanmänsklig relation är, varje äktenskap eller vänskap (för att inte tala om släktskap) och hur mycket av det mellanmänskliga utbytet som pågår under ytan, som aldrig ges ord för att det då skulle förnekas vilt av de inblandade.
I de lågmälda historierna återkommer hon ofta till människor som inte fått den kärlek och lycka som de trott att livet skulle leverera. Hon är faktiskt mästare på att skildra den sortens sorg som det olevda eller ogjorda ger upphov till hos de livsfega, eller alltför förnuftiga.
Vissa av Munros gestalter bär jag med mig för evigt. Som Flora I Ungdomsvännen, en sviken men storslagen kvinna på den kanadensiska landsbygden som alltid körde häst och vagn stående.
Kalkonsäsongen är en annan toppnovell, liksom Kärlekens vägar, Flytande bro, Tröst.
Läs inte Munro rastlöst. Låt henne stå i hyllan till semester, till en konvalescens, till en död söndag då hennes stillsamma humor kan flyta in och bli en väg under ytan till verkligheter som man trodde man var färdig med. De behöver inte vara det.
