Hämnden leder bara till ännu värre katastrofer

Av Adam Shatz

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Adam Shatz skriver om våldsspiralen, vreden och vedergällningen i konflikten mellan Israel och Palestina

Den 16 oktober intervjuade Sabrina Tavernise, programledare för The New York Times podd ”The daily”, två palestinier från Gazaremsan. Abdallah Hasaneen som är bosatt i Rafah var den ena. Enda sättet för honom att få telefonen att fungera var om han stod på sin balkong.

”Vi har pratat om flygattackerna och självklart även det som hände förra lördagen och även Hamas dödliga attack på Israel. Hur förklarar du attackerna? Vad tycker du om dem”, frågade Tavernise.

”Man kan inte sätta människor i fängelse och beröva dem deras grundläggande rättigheter och sen förvänta sig att det inte blir någon reaktion”, svarade Hasaneen. ”Man kan inte avhumanisera människor och sen förvänta sig att ingenting kommer att hända. Jag är inte Hamas och har heller aldrig varit ett fan av Hamas, men det som händer här handlar överhuvudtaget inte om Hamas.”

Tavernise (fåraktigt): ”Vad handlar det om i så fall?”

Hasaneen: ”Det handlar om etnisk rensning av det palestinska folket. Det handlar om 2,3 miljoner palestinier. Det är därför det första Israel gjorde var att stänga av vatten, el och mat. Så det här handlar inte om Hamas, och har aldrig gjort det. Det handlar om vårt misstag att födas som palestinier.”

Tavernises andra gäst var Wafa Elsaka, en kvinna som nyligen återvänt till Gaza efter att ha arbetat i Florida i 35 år. Den helgen hade hon lämnat sitt hem efter att Israel beordrat de 1,1 miljoner som bor i norra Gaza att ta sig söderut, eftersom det skulle vara säkrare inför den förestående markinvasionen. Men dussintals palestinier dog på den väg Israel sagt skulle vara säker.

”Vi genomlevde 1948, och det enda vi vill är att barnen ska få växa upp i fred”, sa Elsaka och fortsatte ”Varför låter vi historien upprepa sig? Vad vill de? Är det Gaza de vill ha? Vad tänker de göra med oss? Vad kommer de göra med folket? Jag vill ha svar på mina frågor. Vill de kasta ut oss i havet? Varsågod, gör det, låt oss slippa lida! Förut brukade jag kalla Gaza ett utomhusfängelse. Nu säger jag att Gaza är som en utomhusgrav … Tror du att människor lever här? De är zombies, levande döda.”

Dagen efter pratade Tavernise med Hasaneen igen. Han sade att han och hans familj hade trängt ihop sig i ett enda rum så att de åtminstone skulle kunna få dö tillsammans.

Situationen nu i Gaza är ofattbar, ändå är den inte ny. I sin novell ”Letter from Gaza” från 1956 beskriver Ghassan Kanafani Gaza som ”mer pressat än psyket hos en sovande som plågas av en fruktansvärd mardröm, med sina smala gränder, med sin särskilda lukt av nederlag och fattigdom”. Novellens huvudperson är en lärare som i flera år har arbetat i Kuwait och återvänder hem efter att Israel bombat Gaza. När hans systerdotter omfamnar honom ser han att hennes ben har amputerats; hon har skadats när hon försökte skydda sina syskon från bomberna.

Enligt den israeliska journalisten Amira Hass som rapporterat från Gaza i många år ”förkroppsligar Gaza motsägelsen i staten Israel, där demokrati bara är till för en del medan det för andra är fördrivning som gäller. Det här är vår blottade nerv”. Israeler säger inte dra åt helvete, de säger dra till Gaza. Ockupationsmakten har alltid behandlat Gaza som något som ligger på gränsen, mer som södra Libanon än Västbanken där andra, mycket strängare, regler gäller.

Efter erövringen av Gaza 1967 övervakade Ariel Sharon, då general med ansvar för södra Israel, avrättningarna av dussintals palestinier som inte fått någon rättegång. De misstänktes för att vara involverade i motståndet (det är oklart hur många som dog) och förstörelse av tusentals hem. Detta kallades ”pacificering”. 2005 ledde Sharon Israels tillbakadragande av 8 000 bosättare från Gaza, men även efter det befann sig Gaza i stort sett under israelisk kontroll. Sedan Hamas vann valet i Gaza 2006 har området legat under blockad, stöttad av den egyptiska regeringen. ”Varför överger vi inte bara Gaza och flyr”, frågar sig berättarrösten i Kanafanis novell. I dag är en sådan tanke en ren fantasi. Människorna i Gaza – det är inte korrekt att kalla dem ”Gazabor” eftersom två tredjedelar av dem är barn och barnbarn till flyktingar från andra delar av Palestina – är i realiteten fångar i ett område som amputerats från resten av sitt land. Enda sättet för dem att lämna Gaza skulle vara om Israel beordrade dem att flytta till en ”humanitär korridor” i Sinai, men detta kan enbart ske om Egypten ger efter för det amerikanska trycket att öppna gränsen.

Motiven bakom den offensiv Hamas kallar ”The Al Aqsa flood” är ingen hemlighet. Det handlar om att uppmärksamma den palestinska kampen i en tid när världen tycks ha förlorat intresset; att tvinga fram frigivning av palestinska politiska fångar; att förhindra närmanden mellan Israel och Saudiarabien; att fortsätta förnedra den inkompetenta palestinska myndigheten; att protestera mot vågen av bosättarvåld på Västbanken liksom de provocerande besöken från religiösa judar och israeliska politiker i Al Aqsa-moskén i Jerusalem och inte minst att göra klart för Israel att de inte är oövervinnerliga, och att det finns ett pris för att bibehålla status quo i Gaza. Det blev en fruktansvärd framgång: för första gången sedan 1948 var det palestinska styrkor och inte israeliska soldater som ockuperade städer vid gränserna och terroriserade invånarna. Aldrig har Israel mindre framstått som en fristad för det judiska folket. Som Mahmoud Muna, ägare av en bokhandel i Jerusalem sade; effekten av Hamas attack var som att ”krympa ihop de senaste hundra åren i en enda vecka”. Ändå har krossandet av status quo, detta skapande av en sorts bisarr jämbördighet med Israels formidabla krigsmaskin, haft ett högt pris.

De stridande från Hamas och Islamiska jihad dödade mer än tusen civila, inklusive kvinnor, barn och spädbarn. Det är fortfarande oklart varför Hamas inte nöjde sig efter att de uppnått sina initiala mål. Den första fasen i offensiven var klassisk – och legitim – gerillakrigföring mot en ockupationsmakt. Milismän tog sig igenom staketet, över gränsen, och attackerade militära posteringar. De första bilderna och rapporterna från anfallet visade att soldater från Gaza tagit sig in i 20 israeliska städer. Det, liksom dödandet av hundratals israeliska soldater och kidnappningen av 250 personer, gav upphov till palestinsk eufori. Det är begripligt. I västvärlden minns få i dag när palestinier från Gaza 2018 och 2019 fredligt protesterade vid gränsen och israeliska styrkor dödade 223 demonstranter. Men palestinierna minns, och dödandet av de obeväpnade demonstranterna har bara ökat lockelsen att gå över till den väpnade kampen.

Den andra fasen var däremot väldigt annorlunda. Tillsammans med Hamas-soldater och Gazabor som för första gången i livet lämnade sina hem genomförde de en massaker. De förvandlade en musikfestival till en bloddränkt backanal, ett nytt Bataclan. De jagade familjer i deras kibbutzer och avrättade inte bara judar utan också beduiner och migrantarbetare. (Flera av offren var judar som var kända för sitt solidaritetsarbete med palestinier. En israelisk-kanadensare, Vivian Silver, som visade solidaritet med palestinier, är nu gisslan i Gaza). Som Vincent Lemire noterade i Le Monde, det tar tid att döda ”civilister som gömmer sig i garage och parkeringshus eller skyddsrum”. Uthålligheten och tålamodet som Hamas uppvisade var iskallt och djupt skrämmande.

Ingenting i den palestinska väpnade kampens historia kommer i närheten av dessa massakrer. Inte Svarta septembers attack under OS i München 1972, inte Ma’alot-massakern som Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) genomförde 1974. Fler israeler dog den sjunde oktober än under de fem år den andra intifadan pågick. Så hur kan man förklara detta?

Den ökade vreden till följd av alltmer intensiva israeliska repressalier är säkerligen en bidragande orsak. Under det senaste året har fler än 200 palestinier, många av dem barn och tonåringar, dödats av den israeliska armén och av bosättare. Men vreden går mycket djupare än en reaktion mot Netanyahus politik. Det som hände den 7 oktober var inte en explosion, utan ett metodiskt och systematiskt mördande av människor som befann sig i sina hem. Det var också en sorts bitter spegelbild av massakrerna i Sabra och Shatila 1982, som utfördes av falangister med Israels stöd.

De noga uttänkta sociala medier-publiceringar som gjordes efter den 7 oktober visar att hämnd var ett av motiven. Hamas befälhavare, Mohammed Deif, förlorade sin fru och sina två barn i en flygattack 2014. Man påminns om Frantz Fanons observation om att den ”koloniserade personen är en förtryckt person som ständigt drömmer om att själv bli förtryckaren”. Den 7 oktober var det just denna dröm som besannades för de som tog sig över gränsen i södra Israel. Till slut skulle äntligen israelerna få känna av den hjälplöshet och terror som palestinier känt under hela sin livstid. Palestiniernas jubel, och det som senare kom att bli ett förnekande av att civila dödats – var obehagligt men knappast överraskande. I koloniala krig, skriver Fanon, är ”det goda helt enkelt det som gör mest ont för dem”.

Det som plågar Israel nästan lika mycket som själva attacken är att ingen såg den komma. De israeliska myndigheterna hade fått en allmän varning av Egypten att Gazaborna var nervösa, oroliga. Men Netanyahu och hans bundsförvanter trodde att de redan framgångsrikt hade tyglat Hamas. När Israel nyligen flyttade ett stort antal soldater från Gazas gränser till Västbanken, där deras uppdrag gick ut på att skydda bosättare som genomförde pogromer i Huwara och andra palestinska städer, intalade de sig själva att det inte innebar någon risk. De hade ju världens bästa övervakningssystem och ett nätverk av informatörer i Gaza. Iran var det verkliga hotet, inte palestinier som saknade förmåga och kompetens att genomföra en större attack. Det var just arrogansen och det rasistiska föraktet, stärkt genom år av ockupation och apartheid, som ledde till den israeliska underrättelsetjänstens misslyckande den 7 oktober.

Attacken har jämförts med både Têtoffensiven, Pearl Harbor, den egyptiska attacken i oktober 1973 som startade Jom Kippur-kriget och givetvis även med terrorattackerna den 11 september. Men den mest tankeväckande analogin är en viktig, och för det mesta bortglömd, episod i det algeriska självständighetskriget: upproret i Philippeville 1955. Omringad av den franska armén och livrädda för att förlora mark till muslimska politiska reformister som ville ha förhandlingar med fransmännen, genomförde FLN en vidrig attack i och omkring hamnområdet i staden Philippeville. Bönder beväpnade med granater, knivar, klubbor, yxor och högafflar dödade, och i många fall lemlästade, 123 människor. De flesta var européer men bland offren fanns även många muslimer. För fransmännen framstod attacken som oprovocerad, men för förövarna var detta en hämnd på den franska armén som tillsammans med bosättarnas milis dödade tiotusentals muslimer efter självständighetsupproret 1945.

Som reaktion på massakern i Philippeville genomförde den franske liberale överståthållaren Jacques Soustelle – som inom den europeiska samfälligheten ansågs vara en otillförlitlig ”arabälskare” – en kampanj för stenhård repression under vilken tiotusentals algerier dödades. Genom att överreagera hamnade Soustelle i FLN:s fälla. Den franska arméns brutalitet drev algerier i famnen på rebellerna, på samma sätt som Israels våldsamma svar kommer att, åtminstone tillfälligt, stärka Hamas även bland palestinier i Gaza som skyr deras auktoritära styre. Senare erkände Soustelle att han hjälpt till att gräva ”en vallgrav genom vilken det flöt en flod av blod”.

En liknande vallgrav håller på att grävas i Gaza i dag. I sin beslutsamhet att övervinna Hamas förnedring skiljer sig IDF inte från fransmännen i Algeriet, britterna i Kenya eller amerikanerna efter den 11 september. Israels likgiltighet inför palestinska liv har aldrig varit lika iskall eller tydlig, och det understöds av uttalanden som gör att ordet ”folkmord” inte längre framstår som en överdrift. På bara de första sex dagarna av flygangrepp släppte Israel fler än 6 000 bomber. Dessa grymheter är varken oavsiktliga överdrifter eller ”collateral damage”, de genomförs avsiktligt. Som Israels försvarsminister, Yoav Gallant, sa, ”vi krigar mot mänskliga djur och vi kommer fortsätta behandla dem som sådana”. (Fanon: ”när kolonisatören talar om de koloniserade använder han zoologiska termer” och ”hänvisar konstant till det djuriska”). Sedan Hamas attack har utrotningsretoriken som tidigare bara användes av extremhögern i Israel nått den politiska mittfåran. ”Noll Gazabor” är en israelisk slogan. En medlem ur Likud, Netanyahus parti, förklarade att Israels mål borde vara ”ett Nakba som överskuggar Nakba från 1948”. ”Frågar du verkligen mig om de palestinska civilisterna?” sa den dåvarande israeliske premiärministern Naftali Bennett till en reporter på Sky News. ”Vad är det för fel på dig? Vi kämpar mot nazister”.

”Nazifieringen” av Israels motståndare är en gammal strategi som använts för att få stöd för landets krig och expansionistiska policys. Menachem Begin sa att han bekämpade nazister under kriget mot PLO i Libanon 1982. I ett tal från 2015 sade Netanyahu att nazisterna kanske skulle ha deporterat snarare än utrotat alla Europas judar om Haj Amin al-Husseini, Jerusalems mufti, inte hade planterat idén om den slutgiltiga lösningen i Hitlers huvud. I detta skamlösa, instrumentella användande av Förintelsen och svartmålande av palestinier som värre än nazisterna själva ”hånar de israeliska ledarna den verkliga betydelsen av den judiska tragedin” som Isaac Deutscher observerade efter kriget 1967. Dessutom används dessa analogier för att rättfärdiga ännu mer brutala metoder mot det palestinska folket.

Sadismen i Hamas attack har gjort denna nazifiering av palestinier mycket lättare. Den har återuppväckt kollektiva minnen av fördrivning och pogromer, som gått i arv från generation till generation. Att judar både i Israel och i diasporan söker svar för sitt lidande i historiens antisemitiska våld är naturligt och förståeligt. Trauman som går i arv är en realitet bland judar liksom hos palestinier, och Hamas attack rörde vid den känsligaste nerven i det judiska psyket: rädslan för utplåning. Men minnen kan också förblinda. Det var nu länge sedan judar slutade vara den hjälplösa parian, den eviga ”andre” i västs ögon. Staten som säger sig tala i deras namn har en av världens mäktigaste krigsmakter – och tillgång till regionens enda kärnvapenarsenal. Det fruktansvärda våldet den 7 oktober må påminna om pogromer, men Israel är inte 1800-talets Ryssland.

Som historiken Enzo Traverso har observerat så gäller för det judiska folket att de ”nu innehar en unik position i västvärldens minnesbank. Deras lidande lyfts fram och görs till föremål för särskilt skydd, som om judar alltid behöver särskild lagstiftning”. Givet Europas historia av antisemitisk förföljelse har västvärldens oro för judiskt liv varit begriplig. Men vad Traverso kallar ”Förintelsens sekulära religion” sker alltmer på bekostnad av omsorg om muslimer – och på bekostnad av en verklig konfrontation med frågan om Palestinas framtid. ”Vad som skiljer ut Israel, USA och andra demokratier i situationer som denna, är vår respekt för internationell rätt och krigets lagar”, sade USA:s utrikesminister Antony Blinken den 11 oktober. Samtidigt visade Israel sin respekt för folkrätten genom att jämna hela kvarter med marken och döda av hela familjer – en påminnelse om Aimé Césaires ord om att ”kolonisering kommer att avcivilisera kolonisatören, brutalisera honom i ordets verkliga mening”.

Efter Hamas attack har Bidenadministrationen kommit med förslag som innebär en folkförflyttning som skulle kunna leda till ett nytt Nakba. Exempelvis har man stött förslag om att ”tillfälligt” placera miljontals palestinier i Sinai, så att Israel kan fortsätta angripa Hamas. (Egyptens president, Abdel Fattah al-Sisi, svarade att om Israel verkligen var intresserad av situationen för flyktingar från Gaza så borde de flyttas till Negev – det vill säga till den israeliska sidan av gränsen.) Israel har fått flera vapenleveranser från USA som även skickat två hangarfartyg till östra Medelhavet som en varning till Hamas främsta regionala allierade, Iran och Hizbollah. Den 13 oktober cirkulerade internt på det amerikanska utrikesdepartementet en PM där tjänstemän uppmanades att inte använda ord och fraser som ”nedtrappning/vapenvila”, ”slut på våldet/blodsutgjutelse" och ”återställa lugn”, inte ens den mildaste förebråelse av Israel skulle tolereras. Några dagar senare lade USA (England avstod) sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som uppmanade till en humanitär paus i bombningarna av Gaza. På CBS nyhetsprogram ”Face the nation”, definierade USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jack Sullivan framgång i kriget som ”långsiktig säkerhet för den judiska staten och det judiska folket”, utan att nämna säkerhet och skydd för det palestinska folket, eller deras fortsatta statslöshet. I en extraordinär felsägning lät det som att Sullivan talade för det palestinska folkets rätt att återvända: ”När människor i en konflikt lämnar sina hem, lämnar sitt hus, förtjänar de rätten att återvända till dessa hem och hus. Och denna situation är inte annorlunda”. Kanske det men det är osannolikt, särskilt om Hizbollah går med i striden, ett scenario som den israeliska markoffensiven ökar sannolikheten för. USA:s stöd för en eskalering är kanske begriplig när det handlar om Bidens egen väljarkår, men det riskerar att provocera fram ett regionalt krig.

Fram till explosionerna på Al-Ahli Arab-sjukhuset den 17 oktober – som Netanyahu omedelbart skyllde på de ”barbariska terroristerna i Gaza” – såg amerikanska tidningar i stort sett ut som pressmeddelanden från den israeliska armén. De sprickor som på senare tid hade börjat släppa in den palestinska verkligheten, med ord som ”ockupation” och ”apartheid”, försvann. Kanske var det ett bevis på hur små och sköra dessa retoriska segrar har varit. New York Times publicerade en ledare där det påstods att Hamas attackerat Israel, ”utan några som helst provokationer” och ett inställsamt porträtt på en pensionerad general som ”tog sin pistol och gav sig i kast med Hamas”. Hans råd till den israeliska armén var att ”jämna Gaza med marken”. Ännu en gång visade den israeliska dagstidningen Haaretz hur feg den amerikanska pressen var, när de lade skulden för kriget på Netanyahus regering, och dess ”folkfördrivning och ockupation”. Tre av MSNBC:s muslimska nyhetsuppläsare plockades tillfälligt bort från rutan i vad som framstod som ängslighet inför den israeliska opinionen. Rashida Tlaib, en palestinsk-amerikansk kvinnlig kongressledamot från Detroit, fördömdes som Hamasanhängare när hon kritiserade IDF. Muslimer har utsatts för hatbrott efter en våg av islamofobi som inte varit så stark sedan ”kriget mot terrorn”. Bland de första dödsoffren var en sexårig palestinsk pojke i Chicago, Wadea Al-Fayoume, som mördades av familjens hyresvärd den 7 oktober.

I Europa har stöd för palestinier tabubelagts och i vissa fall kriminaliserats. Bokmässan i Frankfurt ställde i år in prisceremonin där den palestinska prosaisten Adania Shibli skulle ha prisats. Hennes roman “En oansenlig detalj”, baseras på en sann historia där en palestinsk beduinsk flicka våldtogs av israeliska soldater 1949. I Frankrike har man förbjudit propalestinska demonstrationer och den franska polisen har använt sig av vattenkanoner när de på Place de la République skingrat protester till stöd för Gaza. Den brittiska inrikesministern, Suella Braverman, har sagt att hon överväger att förbjuda den palestinska flaggan. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har deklarerat att Tysklands ”ansvar sedan Förintelsen” kräver att landet ”står upp för Israels existens och säkerhet” och skyllde allt lidande i Gaza på Hamas. En av få ledare i västvärlden som officiellt gått ut och uttryckt fasa över Gazas tillstånd är Frankrikes förre premiärminister Dominique de Villepin. På France Inter rasade Villepin mot Västs ”minnesförlust” över Palestina, ”glömskan” som möjliggjorde att européerna trodde att en överenskommelse och vapenförsäljning mellan Israel och dess nya arabiska vänner i Gulfen skulle göra att Palestinafrågan försvann. Den 14 oktober anklagade den spanska socialministern samt medlemmen i Podemos, Ione Belarra, Israel för en kollektiv bestraffning i nivå med folkmord på palestinier och menade att Netanyahu borde åtalas för krigsbrott.

Men röster som Tlaib, Villepin och Belarra har än så länge varit i minoritet bland västerländska politiker och experter som mestadels har tagit ställning för Israel som den ”civiliserade” parten i konflikten som utövar ”rätten till självförsvar” mot de barbariska araberna. En diskussion om ockupationen som roten till konflikten blandas alltmer samman med antisemitism.

Judiska ”israelvänner” kan kanske se detta som en seger. Men som Traverso påpekar gör västvärldens okritiska stöd till Israel och ensidiga identifikation med det judiska lidandet att ”det skapas en rörelse där judar blir en del av förtryckets struktur”. Än värre är att bristen på neutralitet när det gäller Israels handlande ökar risken för judar i diasporan att drabbas av antisemitiskt våld, oavsett om det kommer från jihadistiska grupper eller ensamma galningar. Att tysta palestinska röster för att skapa säkerhet för judar leder i stället till motsatsen, det vill säga ökad otrygghet för judar

Den ensidiga rapporteringen av kriget i den västerländska pressen har sin spegelbild i arabvärlden och även i stora delar av det globala syd. Här tolkas västvärldens stöd för Ukraina och landets motstånd mot Ryssland å ena sidan – och vägran att konfrontera Israels aggression mot palestinier som lever under ockupation å den andra – som hyckleri. (Denna uppdelning liknar den man kunde se 1956, då människor i ”utvecklingsländer” stod på Algeriets sida, samtidigt som väst stödde Ungerns motstånd mot den sovjetiska invasionen.) I länder som kämpat mot kolonialt styre, vit dominans och apartheid känner man igen sig i palestiniernas kamp för självständighet och de groteskt asymmetriska maktförhållandena.

Sen finns det även Hamas-beundrare på den antikoloniala vänstersidan, många av dem med utbildningar från universitet i västvärlden. Delar av den antikoloniala rörelsen, i synnerhet den franska Parti des Indigénes de la République, som hyllade attacken den 7 oktober förbehållslöst, verkar lockas av Hamas våld och karaktäriserar det som en form av antikolonial rättvisekamp. Ofta hänvisas det till det kontroversiella första kapitlet ”Om våldet” i Franz Fanons ”Jordens fördömda”. ”Vad trodde ni att avkolonialisering innebar”? frågade den amerikansk-somaliska författaren Najma Shaif på X. ”Vibbar? Uppsatser? Essäer? Töntar.”. ”Avkolonisering är inte en metafor”, mässade Hamas groupies. Andra menade att de unga människorna på musikfestivalen fick skylla sig själva för att de haft mage att arrangera en fest så nära gränsen till Gaza.

Det är sant att Fanon förespråkade väpnad kamp mot kolonialismen men han refererade till de koloniserades våld som ”avgiftning” och inte den vitt spridda felöversättningen ”rensning”. Hans blick på grovt antikolonialt våld liknade en psykiatrikers i det att han, mer än att skriva ut ett recept, diagnostiserade den hämndlystna patologi som formas under kolonialt förtryck. Det var självklart, skrev han, att ”de människor som ständigt fick höra att det enda språk de förstod var våld, till slut uttryckte sig med våld”. Utifrån antikoloniala aktivisters erfarenheter noterade han att i ett tidigt stadium av revolt ”kan livet bara uppstå ur ruttna kolonisatörers kadaver”.

Men Fanon skrev även drabbande om effekterna av krigstrauman, även de trauman som orsakas av antikoloniala rebeller som dödar civila. I en passage som några av hans nytillkomna beundrare har citerat, varnade han:

”Rasismen, hatet, bitterheten och den legitima hämndlystnaden ger inte energi nog för ett befrielsekrig. Blixtar av medvetande kastar till en början ut kroppen i en storm, i ett sjukligt drömlikt tillstånd där åsynen av den andre gör att jag grips av svindel, där mitt blod kallar på den andres blod, där min död kräver hans död. Men alla dessa starka lidelser från kampens första tid ebbar ut om de lämnas att suga näring ur sig självt. Det är sant att fiendens framfart kommer att tillföra kampen nya känslor och ge soldaten nya anledningar att hata och att leta efter ’en kolonialist till att skjuta ner’. Men ledarna kommer, dag för dag, att få klart för sig att hatet inte utgör något politiskt program.”

För att antikoloniala aktivister effektivt skulle kunna organisera sig ansåg Fanon att de måste bortse från impulserna till primitiv hämnd och utveckla vad Martin Luther King med Reinhold Niebuhrs ord kallade ett andligt motstånd mot bitterhet. I linje med detta omfattade Fanons vision av avkolonisering inte bara de muslimer som befriade sig från förtryckarnas ok, utan också europeiska minoriteter och judar (som tidigare själva var en ”urbefolkning” i Algeriet), givet deras kamp för frihet. I ”A dying colonialism” hyllade han icke-muslimer i Algeriet som tillsammans med sina muslimska kamrater såg en framtid där den algeriska identiteten och medborgarskapet skulle definieras av gemensamma ideal, inte etnicitet och religion. Att denna vision gick om intet berodde på det franska våldet och FNL:s auktoritära islamistiska nationalism, en tragedi som Algeriet ännu inte har hämtat sig ifrån. Idéerna upprätthölls av intellektuella som Edward Said och en liten men tongivande minoritet i Palestina och bland den israeliska vänstern, och när de krossades drabbade det även det israeliska och det palestinska folket.

”Det jag bävar för är”, skrev den palestinske historikern Yezid Sayigh i ett mejl till mig: ”att vi befinner oss i en världshistorisk brytpunkt. Förändringarna under de senaste två årtionden har gett upphov till högerextrema och till och med fascistiska organisationer (och regeringar), så jag ser paralleller mellan Hamas slakt av civila och Sarajevo 1914 eller kanske Kristallnatten 1938, som en möjlig katalysator. På ett personligt plan är jag rasande på Hamas för att de i princip raderat ut det vi kämpat för i årtionden, samtidigt som jag är bestört över de som inte klarar av att skilja motstånd mot Israels ockupation från krigsförbrytelser, och över de som vänder ryggen till vad Hamas gjort mot kibbutzerna i södra Israel. Etnisk tribalism.”

Den avkoloniala vänsterns etno-tribalistiska fantasier med sina recitationer av Fanon och stöd för terrorister är rakt av perverterade. Som den palestinske författaren Karim Kattan skrev i en rörande essä i Le Monde verkar det ha blivit omöjligt för vissa av Palestinas självutnämnda vänner att säga: massakrer som den vid den israeliska musikfestivalen är en fruktansvärd grymhet, och Israel är en våldsam kolonialmakt. I en tid av nederlag och avmobilisering, där de mest extrema rösterna förstärks av sociala medier, verkar delar av vänstern ha fastnat i en våldssekterism som kortslutit all empati för den israeliska civilbefolkningen.

Men den radikala vänsterns våldssekterism har mindre slagkraft och är därmed inte lika farlig som Israels och dess supportrars, med Biden-administrationen i spetsen.

För Netanyahu är kriget en kamp för överlevnad – hans egen såväl som Israels. Han har tidigare föredragit taktiska manövrar och dragit sig för fullskaliga offensiver. Samtidigt som han lett Israel i flera angrepp mot Gaza har han pläderat för försoning med Hamas, en position han motiverade 2019 vid en sammankomst med Likuds medlemmar i Knesset: ”den som vill motverka en palestinsk stat måste stödja stärkandet av Hamas och överförandet av pengar till Hamas”. Netanyahu insåg att så länge Hamas har makten i Gaza kommer inga förhandlingar om den palestinska självständigheten att kunna komma till stånd.

Hamas offensiv krossade inte bara hans förhoppning om en skör jämvikt mellan Israel och Gaza, den kom samtidigt som både mutanklagelser och en proteströrelse utlöst av hans plan att undergräva rättssystemets makt och förändra landets politiska system längs Orbániserade linjer. I en desperat strävan att övervinna detta har han kastat sig in i kriget och framställt det som en ”kamp mellan ljusets och mörkrets barn, mellan mänskligheten och djungelns lag”. Israels egna bosättarfascister, representerade i Netanyahus kabinett av Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, båda öppna förespråkare för etnisk rensning, har dödat flera palestinier på Västbanken sedan Hamasattacken (inräknat de som dödats av armén där är dödstalet över sextio). Palestinska medborgare i Israel fruktar fler attacker av judiska gäng av det slag de drabbades av i maj 2021.

När det gäller Gazas folk tvingas de inte bara betala för Hamas handlingar, de tvingas återigen betala för Hitlers brott. Förintelsen har blivit Israels ideologiska luftvärn, dess sköld mot all form av kritik av staten Israels beteende.

Vilket är Netanyahus slutliga mål? Att eliminera Hamas? Det är omöjligt. Oavsett hur mycket Israel försöker framställa Hamas som den palestinska grenen av Islamiska staten och hur reaktionärt och våldsamt det än är, är Hamas en islamisk nationalistorganisation och en del av det palestinska politiska samhället, inte en nihilistisk sekt. Hamas livnär sig på den förtvivlan som ockupationen skapar och låter sig inte enkelt elimineras, lika lite som de fascistiska fanatikerna i Netanyahus kabinett (eller för den delen Irguns terrorister som utförde bombningar och massakrer på 1940-talet och senare blev en del av Israels politiska etablissemang). Morden 2004 på Hamas-ledare som Sheikh Ahmed Yassin och Abdel Aziz al-Rantissi hindrade inte organisationens växande inflytande, snarare tvärtom. Tror Netanyahu då att han kan tvinga palestinierna att ge upp sina vapen eller sina krav på en egen stat genom att bomba dem till underkastelse? Det har gjorts om och om igen, och varje gång har resultatet blivit en ny och ännu mer förbittrad generation av militanta palestinier.

Israel är ingen papperstiger, vilket Hamas ledare sa efter den 7 oktober, fortfarande i triumf över att ha dödat sovande israeliska soldater i deras sängar. Men landet är alltmer oförmöget att ändra kurs, eftersom dess politiska klass saknar den fantasi och kreativitet – för att inte tala om rättvisa och respekt för andras – som krävs för att fullfölja en varaktig överenskommelse.

Ett ansvarsfullt amerikanskt styre, mindre mottagligt för ångest över ett kommande val och mindre beroende av det pro-israeliska etablissemanget, skulle ha utnyttjat den nuvarande krisen till att uppmana Israel att ompröva inte bara sin säkerhetsdoktrin, utan även sin hållning gentemot den enda befolkning i den arabiska världen som man inte visat något intresse av att skapa en verklig fred med: palestinierna.

I stället har Biden och Blinken upprepat Israels banala utsagor om att bekämpa ondska, samtidigt som de bekvämt nog bortser från Israels ansvar för det politiska dödläge som landet befinner sig i. Den amerikanska trovärdigheten i regionen har aldrig varit särskilt stark, men är nu ännu svagare än under Trump-administrationen. Den 18 oktober avgick Joshua Paul, som hade varit hög chef på USA:s utrikesdepartements avdelning för politisk-militära frågor i över elva år, i protest mot regeringens vapenleveranser till Israel. USA:s hållning med ”blint stöd för en sida”, skrev han i sitt avskedsbrev, har lett till en politik som är ”kortsiktig, destruktiv, orättvis och motsäger de värden vi offentligt bekänner oss till”. Det är ingen överraskning att det enda arabiska land som kritiserade Hamas attack 7 oktober var Förenade Arabemiraten. Amerikansk dubbelmoral och Israels obarmhärtiga svar har gjort det omöjligt.

Den ofrånkomliga sanningen är att Israel inte kan utplåna palestinskt motstånd med våld, precis som palestinierna inte kan vinna en befrielserörelse i algerisk stil: israeliska judar och palestinska araber är utlämnade åt varandra såvida inte den betydligt starkare parten, Israel, driver bort palestinierna i exil för alltid. Det enda som kan rädda folket i Israel och Palestina och förhindra en ny Nakba – något som är ettt reellt hot medan en ny Förintelse fortfarande är en traumatisk hallucination – är en politisk lösning som erkänner båda som jämlika medborgare och låter dem leva i fred och frihet, antingen i en enda demokratisk stat, två stater eller en federation. Så länge denna lösning inte ses som ett alternativ är en fortsatt försämring och en ännu större katastrof nästan oundviklig.

Adam Shatz är skribent och redaktör för London Review of Books.

Texten publicerades först i London Review of Books.

Översättning av Segen Meles, Helena Bergstrand och Karin Pettersson.