Han helar och delar Norge
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-26
Martin Aagård läser succéboken om maktelitens egen handpåläggare
Om du händelsevis skulle vilja placera ett övernaturligt fenomen någonstans i Norge, rekommenderar jag Inre Namdalen i Nord-Tröndelag.
Långt från de pittoreska fjordarna ligger en öde fjällmark. En samiskt präglad, fattig glesbygd dit turisterna inte riktigt hittat. Att namdalsdialekten kan vara det bonnigaste tungomål som talats av tvåbenta varelser bidrar till känslan av att det moderna livet inte riktigt tagit bygden i besittning.
Det är helt enkelt perfekta omgivningar för allehanda hokus pokus.
Och det är där som den största norska boksuccén på många år utspelar sig. Biografin om den 82-årige siaren och helbrägdagöraren Joralf Gjerstad, Snåsamannen – Kraften som helbreder, parkerade som en Benny Andersson-låt på boktopplistans förstaplats i oktober och har hittills sålt 100 000 exemplar och omsatt 35 miljoner kronor enligt Dagens Næringsliv.
Norska medier talar redan om ”Snåsamann-effekten” och ett Snåsamann-museum ligger i startgroparna.Bokens författare – Aftenpostens förre kulturredaktör Ingar Sletten Kolloen – har på köpet blivit något av norsk riksbiograf. Han har tidigare porträtterat Knut Hamsun och nästa uppdrag blir än mer ärofyllt: att skriva drottning Sonjas biografi.
Den synske Snåsamannen själv (eller ”Snåsakailln” som lokaltidningen gärna kallar honom) hade förutspått försäljningsframgångarna redan i höstas, men han fick uppenbarligen ingen vision om den hysteriska mediabevakning som skulle följa. Bara sedan nyår har han prytt Dagbladets förstasida fem gånger och genererat hundratals artiklar. När han tog emot på Snåsa Hotell häromveckan orsakade han kaos. Han ber nu om ro och har stängt sin handpåläggarmottagning i botten på familjens tvåplansvilla.
Det började redan i januari när det visade sig att Gjerstad helat landslagskidlöparen Petter Northugs andningsproblem mitt under pågående Tour de Ski. Men när Norges hälsominister Bjarne Håkon Hanssen avslöjade att även han anlitat Snåsamannen övergick debatten till ramaskri.
Norska läkarförbundet rasade. Ledarskribenter och biologiprofessorer rasade. Hälsoministern legitimerar kvacksalveri!
Det var då det visade sig vilka mäktiga vänner Joralf Gjerstad hade.
Förre landshövdingen i Trøndelag stod vid hans sida. Senterpartiets ledare menade att han kunde tänka sig att anlita Snåsamannen. Socialistisk Venstres Olav Gunnar Ballo trodde på både Snåsaman och bönens helande kraft, Fiskeriminister Helga Pedersen berättade att hon minsann inte tyckte healing var något konstigt, Venstres vice ordförande Trine Skei Grande hade själv anlitat Snåsamannen och Venstres ordförande Lars Sponheim menade att han till och med blev helad av sina får.
Som om inte det räckte passade Snåsamannen på att förutspå kriget i Gaza när han samtalade med utrikesminister Jonas Gahr Støre strax före jul.
Det går en ”kokko-epidemi” i Arbeiderpartiet utbrast Fredrik Mellem, redaktör för Socialdemokratiet.no, när slutligen partistyrelseledamoten Bjørn Inge Mo erkände att även han kunde hela människor med handpåläggelse. Mellem undrade vad som skulle bli nästa krav från Arbeiderpartiet: Extra polisbevakning vid fullmåne?
Av debatten att döma såg det ut som att norsk socialdemokrati fått sin egen Rasputin. Och när Gjerstad i nya numret av Se og Hør försvarade prinsessan Märtha Louise som i många år trott på healing och änglar kunde man nästan känna hur historien slog ett tsaristiskt vingslag över Oslo.
Den norska andligheten brukar överraska ungefär vart tjugonde år. Senast satte den satanistiska black metal-revolten i början på 90-talet grannlandets religiösa känslor i brand.
Men kanske är det en annan gammal motsättning än striden mellan tro och vetande som tack vare Snåsamannen nu kommit upp i ljuset.
Norska helbrägdagörare (”vismenn” som de kallas), har alltid kommit ur folkdjupen, konstaterar Kolloen i sin bok. Så även Joralf Gjerstad. Berättelsen om hur den fattige sonen till en arbetslös båtsman livet igenom strävat efter att bli socialt accepterad är djupt rörande. Det är en påminnelse om det armod som det nyrika Norge lämnat för bara en generation sedan. En berättelse om den bortglömda klasskampen mellan jordlösa och bönder.
Och ironin i Gjerstads livsöde är att det just är i klyftan mellan den maktelit han nu lägger händerna på och den fattiga landsbygd han föddes i som hemligheten bakom hans ”krafter” kan hittas.
Om det inte ständigt påpekats att han bara har fem och ett halvt års folkskola och är en synnerligen enkel och jordnära man, hade det ju varit lätt att konstatera att hans ”helbrägdagörelse” endast är en framgångsrik form av livscoachning och psykoterapi. Till Snåsamannen kommer desperata, rädda människor som inte får
tröst någon annanstans. Hans varma händer löser fler själsliga knutar än kroppsliga. Det erkänner han till och med själv.
Men alla spågubbar försörjer sig på föreställningen om att det finns enkla, obildade, mindre intelligenta, till och med lite mystiska människor därute. De är det kulturella klassamhällets slugaste entreprenörer. Tron på helbrägdagörare är nämligen omöjlig utan tron på enkla människor. Människor som ingen kronprinsessa skulle misstänka för att behärska sofistikerade terapiformer.
Framtidens siare och handpåläggare kommer säkert att rekryteras bland somaliska flyktingar, tredje generationens finska invandrare och andra grupper som lever i ett utanförskap som är tillräckligt stort för att man ska ge deras talanger övernaturliga förklaringar.
Till dess kommer förmodligen de sluga Namdalingarna att fortsätta att snacka lite bonnigare än nödvändigt. I alla fall så länge det går att tjäna en hacka på det.
Martin Aagård