Kristian Lundberg tog oss ner i klassmörkret
Med ”Yarden” startade han en ny våg av av arbetarlitteratur
”Jag ska försöka berätta”. När jag tänker på Kristian Lundbergs författarskap så hör jag alltid orden i huvudet.
De är typiska för hans lite omständliga sätt att skriva; hans vilja att ständigt repa upp den väv som var hans författarskap – ta om grundhistorien på nytt. Hade han skrivit sin egen runa hade han säkerligen inlett med orden. I bland kändes det som om han skrev just sin runa – gång på gång.
Lundberg debuterade 1991 med Genom september. Tidigt blev han medlem i poesigruppen Malmöligan som stod för en innerlighets-revolt mot 80-talets strama och publikfrånvända lyrik. Kort efter började titlarna komma i snabb takt – gärna två om året – omväxlande i prosa- och poesiform. Bland annat en serie deckare, inledd med Eldätaren (2004), som utspelade sig i Malmös undre värld och som var lika mörka som existentiella. De står ut som några av 2000-talets mest originella kriminalromaner och har på senare år återutgivits.
2005 nominerades Lundberg till Augustpriset för Job, en av hans mest genomarbetade diktsamlingar. Gång på gång återkom han till de bibliska berättelserna om lidande: Job som prövas av gud, Jakob som brottas med ängeln, Jesus på korset. Att han identifierade sig med dessa olyckskorpar var knappast någon hemlighet. Uppvuxen med en sjuk, ensamstående fyrbarnsmor, tidig missbrukare och diagnostiserad med bipolär sjukdom.
Lundbergs publika genombrott kom med Yarden (2009). Den började som en essä här i Aftonbladet kultur, fick en otrolig respons och byggdes ut till roman. Där berättade Lundberg om hur han blivit av med sina uppdrag som kulturjournalist varpå han föll – med ett karakteristiskt lundbergskt uttryck – ”ner i klassmörkret”.
För att försörja sig tog han ett jobb i Malmö hamn, på en omställningsplats för fabriksnya bilar. Mötet med verkligheten blev en chock: papperslösa som svabbade bilar i minusgrader, hänsynslösa bemanningsföretag och en totalförlamad fackföreningsrörelse. Boken blev starten för en ny typ av arbetarlitteratur som skildrade den osäkra arbetsmarknaden, prekariatet och tjänstesamhället – utan tvekan 2000-talets viktigaste litterära händelse. Yarden blev filmatiserad, uppsatt som teater och sedan en tid används den som kurslitteratur på Arbetsmiljöverket.
På många sätt är det märkligt att Lundbergs namn blev så förknippat med en enda roman. Allt han skrev hängde ju samman, motiven återkom gång på gång. Och boken fick dessutom två uppföljare. Samtidigt är det begripligt: Yarden var en vidarediktning på den klassiska autodidaktberättelsen om den fattiga ynglingen som lyfter sig själv i håret med hjälp av litteraturen. I Lundbergs tappning förseddes autodidakten med en klassresans returbiljett. Troligen kommer man läsa boken om hundra år för att förstå hur folkhemmet förvandlades till nyliberalismens avskrädesplats.
Nu är Kristian Lundberg död, endast 56 år gammal. Väven har bryskt klippts av och ett vittne från botten av välfärdssamhället har försvunnit. Men böcker som Job, Yarden och En hemstad fortsätter blicka upp mot oss, från klassmörkret.