Rörigt om rättigheter
Sociolog vill inte koppla skydd och tillhörighet till nationalstater
En papperslös i Sverige har numera rätt till viss sjukvård, liksom till en rättssäker prövning eller lön från en arbetsgivare om man arbetar. Men hamnar hen i gränspolisens händer väntar utvisning. Den paradoxen brukar reta gallfeber på nationalister, som inte står ut med gråskalor, utan vill att staten ska tala med en tunga.
Omvänt har vi personer som blir utestängda från sociala rättigheter, som bostad och arbete, för att de har fel namn, hårfärg eller kön. Trots att de är medborgare.
Sådana exempel visar hur situationsbundna och instabila begrepp som medborgare, invandrare och rättigheter är. Och kan vi bara bryta sönder sådana uppdelningar, så kan nya möjligheter för solidaritet skapas. I stället för den rädsla för främlingarna som nu hemsöker europeisk politik.
Det tror den holländsksfödda sociologen Saskia Sassen, som i lördags föreläste inom ramen för konstutställningen The Alien Within på Malmö Konsthall.
Inramningen var inte den bästa.
En alldeles för liten lokal. En superpretentiös presentation. En kreativ, men väl lång konstkonsert av The Errorists, där en av Sassens söner ingår.
Det gav den internationella fixstjärnan så lite tid, en timme, att föredraget blev onödigt snårigt och snurrigt. Vi kastades från Syrizas valseger, till Mellanvästerns allt torrare kornbod och filippinska traffickingaktivister.
Sassen vill åstadkomma ett perspektivskifte som underminerar idén att rättigheter och tillhörighet måste vara så intimt förknippade med nationalstater. Hon ser en möjlighet i EU, som ger oss vissa rättigheter i andra länder, och i dubbla eller trippla medborgarskap. Men framförallt i städerna, där människor kan mötas, arbeta, bo och bli socialt inkluderade – oavsett juridisk status.
Det är ett befriande progressivt perspektiv. Och en direkt utmaning av alla de liberaler och nationalister som nu försöker göra medborgarskapet till ett särskiljande privilegium genom språktester, arbetskrav, ceremonier och nationaldagar. När vi i själva verket borde göra motsatsen och luckra upp gränsdragningarna.