Håll dörren stängd
Petter Larsson om ett farligt recept mot Europas högerpopulister
De andra partierna måste sluta ”mobba” Sverigedemokraterna, sluta ”baktala” dem och kalla dem nazister och fascister. De måste också våga ”ta tag i problemen i förorterna, och med våldsbejakande extremister av olika schatteringar” och visa att högerpopulisterna ”inte är ensamma om att se problemen”.
Så lyder journalisten Anna-Lena Lodenius recept i nya reportageboken Vi säger vad du tänker.
Det är oklart hur långt hon vill gå i tanken att behandla SD som ett ”vanligt” parti, men hon lyfter som ett möjligt exempel fram Norge, där Fremskrittspartiet rasat en del i opinionen sedan de tvingats till realpolitiska kompromisser i regeringsställning.
Detta trots att hon anser att ”radikal högerpopulism är raka motsatsen till tanke och förnuft, de står för irrationella känslor, rädsla och demagogi” och att högerradikaler är ”antipolitiker” - vad det nu är.
Anna Kinberg Batra som Jimmie Åkessons förstående mamma? Som ska tämja den irrationella vildbattingen genom att ta hans demagogiska problemformuleringar för sanna och kanske förse honom med en ministerpost?
Detta alltså inte - som man kanske kan få för sig - för att hjälpa SD, utan för att stjälpa dem.
Det riktigt knepiga är att Lodenius slutsatser kommer som en blixt från klar himmel. I boken försöker hon greppa den högerradikala rörelsen i Europa genom nedslag i olika partiers historiska utveckling, tryfferat med reportageinslag och intervjuer.
Och här får vi bland annat veta att partier som Ukip och Front National i likhet med våra egna blågula gossar utesluter nazister, hålla öppna rasister borta och tonar ner antisemitismen. På så vis skrudar de sig för bröllop med borgerligheten. Martyrmanteln är alltid bara plan B.
Hon berättar också att Dansk Folkeparti, österrikiska Frihetspartiet och norska Frp - som alla mer eller mindre bjudits in i den politiska värmen - har påverkat den politiska dagordningen och de andra partierna med sin flyktingfientliga politik.
Att bryta deras isolering - sluta mobba dem, som Lodenius skulle säga - ter sig därför minst sagt som ett högriskprojekt.
Den rätt vanliga tesen om att slå undan benen för SD och dess systerpartier genom att avhjälpa de sakliga problem de mobiliserar kring är antagligen också förfelad. Det går inte att tillfredsställa en högerpopulistisk opinion. Om invandringen ströps, arbetslösheten bland utrikes födda halverades och kriminaliteten sjönk, så skulle högerradikalerna ändå alltid bjuda över och förflytta gränserna för vad vi betraktar som lyckat och misslyckat.
På några punkter täcker Lodenius vita fläckar i svensk press. Hon skriver till exempel om de nätverk högerradikalerna bygger i EU-parlamentet och ger ett snabbporträtt av Robert Ménards väg från grundare av Reportrar utan gränser till borgmästare för Front National. Och hon granskar de underskildrade Alternative für Deutschland och Ukip, det senare i praktiken genom en sammanfattning av Robert Fords och Matthew Goodwins strålande Revolt on the Right (Routledge 2014).
Hon avfärdar också med stöd i forskningen några av de vanligaste mytbildningarna kring den högerradikala frammarschen. Nej, det finns ingen automatik i att en ekonomisk kris skulle driva fram främlingsfientliga partier - även om det förstås finns exempel. Nej, det är ingen snabbt exploderande högervåg som kommer från ingenstans. De flesta av dagens partier har årtionden av arbete bakom sig. Och glöm tanken på att de skulle vara ett uttryck för en växande främlingsfientlighet generellt. Europa blir ju tvärtom mer tolerant.
Ändå är det en otillfredsställande bok. Lodenius har en massa pusselbitar - man kan använda boken lite som ett uppslagsverk - men ingen ram för sitt berättande. Kanske har det amorfa ämnet smittat, men jag saknar en mer sammanhängande historia om vad som egentligen pågår.
Själv tror jag att en sådan måste bena mer i det politiska landskapets förändringar och ta sig an inte bara de högerradikala partierna själva, utan också dynamiken mellan dem och de övriga partierna. Lodenius bidrar med spridda uppslag.
Med den belgiska postmarxisten Chantal Mouffe i bakfickan skriver hon om samlingen i mitten och bristen på konfrontation, vilket öppnar de politiska flankerna och hon citerar den norska journalisten Magnus Marsdal om socialdemokratins medelklassifiering. Men hon lyckas inte väva samman teorierna med sina nedslag i olika länder. Det är möjligt att det bara är en redigeringsfråga, men i slutändan står man därför där med inte mer än vaga aningar om varför det hon skriver om sker.