”Stina Oscarson tvingades att avgå”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-05-12
Författaren Kristian Lundberg:Ett varumärke tycks väga tyngre än en människa
Vi har på en mycket kort tid lyckats med det obehagliga konststycket att skapa ett debattklimat och en konstnärlig, kreativ miljö som på ytan tycks vara helt utan friktion, där sken och yta tar plats på bekostnad av substans och innehåll.
Det är ett slags omvänd kulturkamp där vi hela tiden har förlorat mark och mandat inför en närapå helt anonymiserad marknad, en marknad som kräver, men som samtidigt vägrar ta ansvar för det som sker. Den meningslösa samtiden är en realitet.
Det är en miljö där också mer radikala röster hävdar att konsten skall vara nyttig. Den skall ha en formulerad funktion, exempelvis som del i samhällsbygget, den skall alltid underordnas ett syfte.
Men. Konstens uppgift är att vara konst och därmed också bara vara trogen sig själv. Stina Oscarsons hastiga avgång som ledare för Radioteatern, vilket man inte behöver vara speciellt insatt i fackligt arbete för att kunna tolka som en framprovocerad avgång, är på ett sätt just en konsekvens av att vi utövare har förlorat mandat över den egna konstnärliga processen, dess språk.
Det ser ut som om vi talar, skapar, skriver. Det är bara det att ingenting egentligen blir sagt, inte på riktigt, inte på allvar. Och när någon talar eller skriver utifrån en nödvändighet, så får vi ett resultat som det vi ser nu. Ett slags avsked, fast dold bakom SR:s floskler och innehållslösa gester.
Strax innan SR sände ut sitt pressmeddelande så lade Stina Oscarson ut följande statusuppdatering på sin privata Facebooksida: ”Vi har sett det förr, hur kvinnliga ledare med visioner plötsligt bara försvinner. Vi har sett vad som händer när någon vågar visa sig sårbar. Vi har sett hur det som skulle kunna vara intressanta konstnärliga och politiska diskussioner förvandlas till angrepp på en punkt där man är försvarslös.”
En av anledningarna till det här klimatet är naturligtvis att vi saknar förmågan att härbärgera både konflikter och ideologiska sakfrågor. Rädsla. Och en mycket obehaglig människosyn där vi skall vara perfekta, osårbara – för marknaden kräver ledare som inte är människor, som inte är sjuka, som inte drabbas av livet.
Vi lever under oket av rädsla inför att förlora det vi har eller det vi önskar att vi hade. Vi vill till exempel ha en levande och modig teater, men det får aldrig bli på allvar, aldrig på riktigt. Det är uppenbart att den som verkligen tror på sitt konstnärliga uppdrag blir farlig och därför också måste göras uddlös. Meningslösa symboler och innehållslösa pressmeddelanden tycks här väga tyngre än en konstnärlig kamp för oberoende och kvalitet.
Det är ett slags pågående historieförfalskning som äger rum. Den sker via omvägar. Om man en gång i tiden retuscherade bort impopulära personer från fotografier som kunde ge oss möjlighet att omtolka historien så ser vi i dag hur konstnärliga ledare tvingas bort från den uppgift de var satta att förvalta och utveckla. Vi lever i ett slags pågående historielöshet.
Det går faktiskt att se att Sveriges Radio nu uppenbart sviker sitt mandat, både etiskt och konstnärligt, när man går ut med sin pressrelease och avtackar Stina Oscarson för hennes tid som konstnärlig ledare vid Radioteatern.
Det osar, minst sagt. Och, det osar på ett osmakligt sätt. Det är också uppenbart att ett varumärke tycks väga tyngre än en människa. Men, när vi blev vi överens om det? Public service är just public service och skall stå fri ifrån de hänsynstaganden som mer kommersiella medier måste ta i beaktande, Radioteatern skall inte styras av en elitistisk människosyn, inte heller skall radioteatern behöva backa undan från sin konstnärliga kurs bara för att det blåser nyliberala vindar.
Stina Oscarson blir i det här sammanhanget ett offer för en politik som finns, men som samtidigt låtsas att den inte existerar.
I den här icke-konflikten, där Oscarsons människosyn och ärlighet blev ett tydligt problem för SR, kan man också se det mönster som tvingade bort Monica Wilderoth från hennes konstnärliga uppdrag.
Wilderoth var tidigare teaterchef vid Borås stadsteater. Hon avgick från sitt uppdrag i förtid eftersom möjligheterna att genomföra det som fanns formulerat för henne hela tiden reducerades av just politiska krafter. Det blev till slut en
Sisyfoskamp där stenen varje morgon hade rullat tillbaka, som om ingen konstnärlig överenskommelse var till för att hållas.
Ett scensamtal vintern 2013 i Malmö mellan Wilderoth och Suzanne Osten lyser fortfarande klart för mig i minnet, inte minst när Osten talar om sin kamp för Unga Klara och där hon berättar om hur hon bad vänner och kollegor skriva under protestlistor mot nedläggningen, men få vågade – av rädsla för att stöta sig med den ekonomiska och politiska makten.
Det räcker verkligen nu. Tre kvinnliga konstnärliga ledare som på kort tid tvingats bort från sin egen verksamhet. Är det ingen som ser ett mönster här? Ett förfärligt mönster präglat av nyliberalism, patriarkala strukturer och rädsla?
Kristian Lundberg