Kampen om själarna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-03-26
CIA gjorde kalla kriget till ett dystert kapitel för svenska intellektuella
En utgångspunkt för Leif GW Perssons tv-serie En pilgrims död är att Olof Palme var CIA-agent. Är det nu inte bara ytterligare ett sätt att demonisera Palme? Nja, vi vet att CIA i början av 1950-talet diskuterade frågan. En agent i Palmes närhet invände emellertid: Hur dum får man bli, vi får ju all information vi behöver av honom i alla fall. Olof Palme var en intellektuell soldat i det kalla kriget, på USA:s sida.
Att Palme inte var ensam framgår av P3 Dokumentärs uppmärksammade CIA:s propagandakrig (P3 i dag kl 14.04) av Henrik Arnstad och Lovisa Lamm Nordenskiöld. Där kastas ljus över en central del av kalla kriget, kampen om själarna. Händelserna är i stora drag väl kända men berättas nu väl på ett sammanhängande sätt.
Det kalla kriget fördes på många fronter: Genom militära allianser, spioneri, ekonomi och diplomati. På samtliga områden deltog Sverige, öppet eller dolt, på USA:s sida. Det gäller också den kulturella kampen, särskilt viktig för USA eftersom de intellektuella allt för ofta stått till vänster.
USA gick därför tillväga som om det handlat om avancerade militära operationer. Ett högkvarter inrättades i Paris. Operationen leddes av CIA-agenter, utklädda till kulturmecenater, som snabbt finansierade en legoarmé beredda att sprida den amerikanska världsbilden. Ledande intellektuella som André Malraux, Arthur Koestler och George Orwell värvades.
Verksamheten fick också en svensk avläggare, med Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius som mentorer, och författare som Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson som tunga uppbackare. På internationella konferenser och bland skribenterna i den av CIA finansierade tidskriften Kulturkontakt hittar man också namn som Lars Forssell, Pär Wästberg och Göran Palm. Birgitta Stenberg var redaktionssekreterare.
Den uppståndelse dokumentären väckt visar att kalla kriget är mer levande än man kunde tro. Författarna till två kommande biografier över Tingsten, statsvetaren Olof Petersson och skribenten Per Wirtén, har ryckt ut till försvar för det kalla krigets svenske överstepräst. Om Petersson kan man säga att han insett det besvärande med CIA-kopplingen och till varje pris försöker tona ner Tingstens engagemang och vetskap om den.
Det är inte särskilt trovärdigt. Ryktena om CIA:s inblandning var tidigt i svang, och om välorienterade personer med stora kontaktnät, som Palme eller Tingsten, inte i detalj kände till från vilka amerikanska källor pengarna kom berodde det nog mest på att de undvek att fråga. De gillade helt enkelt sällskapet. För fotfolket räckte det nog däremot att veta att de kunde åka på lyxiga konferenser med fri tillgång till alkohol eller fick generösa arvoden för att skriva om det som deras då socialliberala hjärtan var fulla av.
Mer problematiskt är det med Per Wirtén. Han känner respekt och beundran för intellektuella, ofta socialdemokrater, som fanns i nätverken.
Den roll som socialdemokratin spelade i det amerikanska propagandanätverket var verkligen omfattande. Willy Brandt var en viktig tysk kontakt, Olof Palme central i det internationella studentarbetet.
LO:s Arne Geijer spelade som ordförande i den CIA-stöttade Fria fackföreningsinternationalen en central roll för att ”förmedla den amerikanska synen in i den internationella socialdemokratin” (!), som det oblygt heter i amerikanska diplomatrapporter.
Det var naturligtvis detta inflytande amerikanerna betalade för. Och nätverken fungerade.
När en grupp författare – med Aftonbladets kommande kulturchef Karl Vennberg i spetsen – vågade hävda rätten till en tredje ståndpunkt mellan öst och väst bidrog inte minst de av Wirtén hyllade socialdemokraterna till att stöta ut dem ur den kulturella gemenskapen. Denna ”intellektuella polisaktion mot oliktänkande”, för att citera en annan Tingstenbiograf, av Alf W Johansson, bidrog till att skapa den tystnadens tyranni som i allt för stor utsträckning präglade det offentliga samtalet under Tingstens tid.
Men amerikanarnas inflytande slog ironiskt nog tillbaka på Wirténs intellektuella.
När den LO-ägda Stockholms-Tidningen publicerade en USA-kritisk artikel under Kubakrisen tvingades den efter amerikanska påtryckningar be om ursäkt. Och när samma tidning några år senare tog sig för att kritisera USA:s roll i Vietnam ursäktade sig Geijer inför den amerikanske ambassadören med att chefredaktören Gunnar Fredriksson var ”young and foolish” och tillade lugnande att han snart kommer att lägga ner tidningen.
Kalla kriget är ett dystert kapitel i de svenska intellektuellas historia.
När 1960-talsradikaliseringen bröt igenom kunde inga amerikanska fonder i världen stå emot mot den dragningskraft som uppror och sociala rörelser utövade.
Ingen främmande makt behövde betala Lars Forssell för att skriva den första kritiska Vietnamartikeln eller Göran Palm för att avslöja USA-indoktrineringen av Sverige.
De intellektuella hade, för en period åtminstone, återtagit sin roll att sätta sig själv och andra i rörelse mot ett nytt medvetande.
Kjell Östberg
professor i historia vid Södertörns högskola