Snacka om Sfiasko
Inga invandrare lärde sig tala svenska på regeringens jobbpraktik
Två minuter per dag. Så länge pratade Toma om arbetsuppgifterna när han gjorde praktik på ett vaktmästeri inom ramen för sin utbildning i Svenska för invandrare, Sfi.
Och då var han den som talade mest av de fyra Sfi-praktikanter som språkforskaren Karin Sandwall närstuderar i sin färska avhandling Att hantera praktiken (Göteborgs universitet). En av dem kom bara upp i 30 sekunder.
Det går naturligtvis inte att generalisera utifrån en studie med bara fyra personer. Kanske var det här bara olyckliga undantag. Men annan forskning om detta saknas och Sandwall har stöd i en forskningsöversikt från Vetenskapsrådet (2012). Där påpekas att ”många andraspråksinlärare vittnar om svårigheter att komma till tals på arbetsplatser och om rädslan att hamna utanför den sociala gemenskapen för att de inte klarar språket”.
Vid flera tillfällen spelade Sandwall in Toma, Merilinka, Noor och Roya, som praktiserade på ett vaktmästeri, på ett dagis respektive i en livsmedelsaffär och i en klädbutik. På så vis kunde hon visa hur en typisk praktikdag såg ut för dem.
För den som tror att en arbetsplats är en chans för invandraren att bada i svenska språket är resultaten en rejäl tankeställare.
Det är den idén som väglett omläggningen av Sfi under senare år. Tanken att - helst blixtsnabbt - få ut invandrare i arbetslivet har trängt undan språkinlärningen. Genom att påstå att eleverna mer eller mindre automatiskt lär sig svenska om de bara hamnar på en arbetsplats, har politikerna retoriskt försökt förena målet att folk ska arbeta med målet att de ska lära sig bra svenska.
Ett exempel är utbildningsminister Jan Björklund, biträdande utbildningsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag, alla folkpartister. I januari fastslog de regeringens arbetslinje-inspirerade inriktning:
”Historiskt har tankegången varit att människor som flyr till Sverige först ska lära sig svenska och sedan söka jobb. Nu förändrar vi perspektivet. Svenskundervisning måste kunna ske parallellt med jobb och praktik. För många nyanlända invandrare är nyckeln till att lära sig svenska möjligheten att ha arbetskamrater att tala med” (Dagens Nyheter 31 januari).
I ljuset av Sandwalls avhandling framstår det som fromma förhoppningar eller ideologisk förblindning.
För inte var det så mycket prat om ditt och datt med arbetskamraterna heller på de praktikplatser som studerats.
Roya, som jobbade i klädbutik, pratade lite med sina arbetskamrater, men de övriga gjorde det nästan inte alls. Några fikapauser var det sällan tal om, sådant fanns inte tid till. Och på lunchrasterna kunde det se ut så här: ”Förskolelärarna talade samtidigt och relativt högt i smågrupper och man pratade tvärsöver lunchrummet och avbröt ofta varandra. Merilinka satt under sin tjugominutersrast och läste tidningen; hon fick inga frågor och tog inga egna initiativ att delta i samtalet. Det enda yttrande som riktades till henne var att hon skulle vänta med att ta kaffet tills det hade runnit igenom …”
Ett annat exempel: ”Vid Noors övriga, allt kortare, lunchraster var hon till största delen ensam i lunchrummet, och varken handledaren eller de enstaka anställda som kom dit satte sig vid hennes bord. I stället pratade personalen med varandra.”
Välkommen till den svenska arbetsgemenskapen.
Att tala själv är naturligtvis inte det enda sättet att träna och lära sig svenska. Och lägger man till den tid som andra pratade med praktikanterna och den tid där man på något annat, icke verbalt sätt kommunicerade, till exempel genom kroppsspråk eller pek-instruktioner, kommer man upp i mellan 7 och 19 minuter per dag för tre av praktikanterna.
Undantaget är dagispraktikanten Merilinka. Men hon umgicks nästan bara med barnen, en kommunikation som till stor del bestod av ”upprepande av fraser.”
”Ingen av studiens deltagare - varken praktikanterna själva, deras lärare eller handledare - menade att praktikanterna lärde sig svenska i någon nämnvärd omfattning”, konstaterar Sandwall.
Språkbadet blev en kalldusch.
