Kärlek på hundars vis
Hanna Nordenhök läser dikter som nosar på existensens kärna
Vad är det egentligen som är så särskilt med Björner Torssons poesi? För något särskilt är den, i all sin anspråkslösa skönhet.
Det är nästan konstigt att en så kort diktbok som Hüzün eller Den hopfällbara näsan kan rymma så mycket. Och så mycket av allt: klokhet, förtvivlan, raseri, uppenbarat ljus. Till viss del är Torssons nya dikter en konsekvent vidareskrivning på en längre poetik i författarskapet som hela tiden balanserar mellan misstroget språkknåderi och lyrisk orakelsång. Torsson återvänder alltid till frågan om vad en människa är, vari hennes mänsklighet består, men också till vad en poet är, och vad det poetiska kan vara.
I den nya boken drivs dessa smärtpunkter längre, de förtätas och mättas, de väller ut, nästan svullnar, genom ett slags akuthet i anslaget som är oavvislig. Men det är en torr svullnad, en skeptisk hängivelse – Torsson viker aldrig från den kluvna lyriska disposition där ingenting i levandet kan tas för givet, och där språket aldrig får normaliseras. Det ter sig av det skälet inte långsökt att den yngre poetkollegan Ida Börjel citeras i samlingen, båda författarskapen hemsöks på olika vis av en besatt och ständigt återkommande fråga om språkets förmåga att bära alternativt domesticera verklighet. Det är ett slags underfundig och manisk språkmelankoli som kan påminna om kompromisslösheten hos författare som Thomas Bernhard eller Samuel Beckett; den senare apostroferas också mycket riktigt i Torssons dikter.
Men Hüzün eller Den hopfällbara näsan saknar å andra sidan all slags megalomani, diktens oförsonadhet med språket och världen är betydligt mera lågmäld än så. Melankolin, eller ”Hüzün”, ett begrepp Torsson lånar från Orhan Pamuk, blir här någonting helt annat än Becketts upphettade pessimism. Det finns nämligen en hund hos Torsson, en diktens inneboende hund, som på ett mer ograndiost sätt nosar upp existensens kärna, ”den vilda innersaken, i allt”.
Kanske motsvarar denna bökande hundnos i dikten just ett slags hopfällbar spårningsförmåga som kan visa fram vår mänsklighet i det parallellt vilda. Hundnosens ”sanna känsla för skit” är en ”svart lidelse” för det förlorades ”utspillda mjölk” och ”brottytornas lena helveten”, för skavanken, ”det otäta, det opassliga, provisoriet” – ja, för allt det inuti oss själva och i världen som inte äger ”glans och ordning”, men heller aldrig förlorar sitt sprittande liv. Det hundlika är kanske vårt existentiella ess i rockärmen, ett sjätte sinne i språket, en möjlig mottaglighet för världen. Läst så handlar den hopfällbara näsan helt enkelt om att träda i relation, på hundens samtidigt underkastande och revolterande vis – de som levt tillsammans med hundar vet precis vad jag menar.
Det är inte svårt att läsa ihop denna relationella språkposition hos Torsson med en förtvivlad åtrå som också finns i de nya dikterna, kärleksberättelsen i diktens underströmmar mellan ett bristfälligt ”jag” och ett nåderikt accepterande ”hon”. Det är som om dikten inte upphör att fråga sig – hur kan just jag vara älskad av henne?
Kanske skriver Torssons dikter som svar på den frågan fram ett slags kärlek på hundars vis – obegriplig och gränslös, evig och tillfällig, defekt och skön.
