Behandla dödliga rörelser likadant
Stifta inte lagar som inte går att tillämpa
Efter terrordådet i Stockholm ställs nu krav på hårdare lagar och mer polisbefogenheter, så som ofta sker efter uppmärksammade brott. Samtidigt som det samstämmiga budskapet till befolkningen är att vi ska bete oss som vanligt, rustar politikerna för snabba förändringar.
Vanligtvis finns då skäl att besinna sig, så att man inte rusar i väg och stiftar lagar som inte går att tillämpa eller som undergräver den rättsäkerhet som brukar ses som en hörnsten i det samhällssystem våra makthavare vill beskydda.
Den mest konkreta idén hittills är ett slags organisationsförbud, där man kriminaliserar medlemskap och samröre med terrornätverk, så som sker i Norge. Där har åtminstone tre män redan fällts för att ha stridit för Islamiska staten. Idén förs nu fram i pressen, och både justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman har uttalat sig positivt om en sådan möjlighet.
På så vis skulle man kunna fängsla personer som inte själva begått några brott, men som försvurit sig till en organisation där andra medlemmar begår brott.
Det är lätt att förstå lockelsen i en situation där vi förmodligen måste förbereda oss på ytterligare många år, kanske decennier, av jihadistiskt motiverade terrordåd i Europa.
Men alla fyra beståndsdelarna i den idé som nu lanseras är juridiskt snorhala: samröre, medlemskap, nätverk, terror.
Det finns en betydande gråzon mellan terroristorganisationer och mer legitima väpnade. Eftersom den här typen av rörelser sällan för några tillgängliga medlemsregister eller delar ut medlemskort, skulle en lagstiftning förmodligen bjuda rättssystemet på så betydande utmaningar att den vore svår att tillämpa mer än undantagsvis, i alla fall på ett rättssäkert vis.
Den nuvarande lagen om förbud mot så kallade terrorresor står ju inför liknande problem med definitioner och bevisning och har hittills inte lett till någon enda fällande dom.
Men visst, även ett fåtal dömda, är naturligt fler än inga och juridiska svårigheter är i och för sig inget tvingande skäl för att avstå. Men man bör vara medveten om att antalet terrordåd som kan stoppas rimligen är försvinnande litet.
För ett organisationsförbud krävs dessutom en grundlagsändring, eftersom den enda möjlighet att inskränka föreningsfriheten som i dag finns i grundlagen gäller grupper av militär karaktär eller med rasistiskt syfte.
Men vill man göra det, är det fullt möjligt. Många andra demokratiska stater håller sig med olika former av organisationsförbud, utan att för sakens skull ha förvandlats till totalitära.
Kanske bör tanken prövas. Det råder, låt mig vara tydlig med det, ingen tvekan om att den väpnade jihadismen måste bekämpas och våra samhällen försvara sig mot dessa vedervärdiga angrepp mot civila. Det är rent av möjligt att man i den kampen måste acceptera vissa inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Det är exempelvis svårt att se värdet av att föreningsfriheten skyddar organisationer som med vapen i hand vill omintetgöra bland annat just denna frihet.
Men i så fall bör givetvis också den svenska högerextremismen beläggas med förbud, eftersom den ännu så länge visat sig stå för betydligt mer dödligt våld än någon annan rörelse i detta land.
Bara sedan år 2000 har högerextremister dödat tjugo personer. I vissa fall, som Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson, är det fullt rimligt att beskriva dåden som terrorism. I flera andra fall har mördarna varit medlemmar i eller haft samröre med högerextrema organisationer.
Ett organisationsförbud skulle dessutom ha direkta effekter på högerextremisterna, eftersom det omedelbart skulle göra det omöjligt för dem att hålla skolpresentationer, demonstrera på gatorna, ställa upp i allmänna val, hyra lokaler eller erhålla föreningsbidrag.
Slutligen. Till er som nu till äventyrs blir upprörda över att jag skulle relativisera, i betydelsen att jag skulle tona ner betydelsen av massmordet på Drottninggatan genom att börja yra om nazisterna. Denna artikel syftar till motsatsen: att behandla båda dessa dödligt farliga rörelser lika.