I oljesektorn är döden en fråga om klass
Hur hade vi reagerat om det var de rikaste som hade livsfarliga arbetsplatser och dog först av klimatförändringarna?
I tv-serien Lyckolandet (SVT Play) följer vi den norska oljesagan, som visserligen producerat mycket pengar, men alltid haft ett pris. Säsong två, som finns på SVT, bygger upp mot en av de största katastroferna i norsk industrihistoria.
Den 27 mars 1980 kantrar oljeplattformen Alexander L. Kielland med 212 människor ombord. Föräldrar, barn, syskon, kollegor och vänner till 123 oljearbetare får aldrig se sina kära igen.
I Lyckolandet ser vi en gravid kvinna leta efter sin man bland de överlevande på ett fältsjukhus, hon är havande med ett barn som aldrig kommer att få se sin pappa. Ungefär så börjar mitt liv.
Jag föds två månader efter olyckan, min pappa är redan död. Kvar sitter min mamma med en tvååring och en nyfödd bebis i ett nybyggt hus. Huset saknar bara garaget, det kommer pappas arbetskollegor och bygger klart. Den 26 år gamla elektrikern Gunvald Holgersen kommer aldrig någonsin hem igen. Den bottenlösa sorgen och gränslösa smärtan som olyckan burit med sig kan inte beskrivas i text, åtminstone inte av mig.
År 1990 var vi på minnestunden tio år efter olyckan i Stavanger. Som nioåring började jag förstå vad som faktiskt hade hänt. Att många överlevande var skeptiska till den officiella norska undersökningskommissionen – oljearbetarna blev ignorerade, både förvarningar om problem på plattformen innan olyckan och förklaringar efter olyckan – och att säkerheten inom oljeindustrin var helt bortprioriterad under 1970-talet. Alexander L. Kielland var ursprungligen en borrplattform omgjord till en bostadsplattform, vilket gjorde den till synes extra provisorisk. I folkmun kallades den för Bangladesh.
Olyckan är en viktig del av den moderna norska historieskrivningen. Detta är historien om ett litet långsträckt land som hittade olja, där man i stället för att sälja ut den till utländska storbolag valde att upprätta ett statligt bolag, bygga upp egen inhemsk industri och behålla rikedomen själv. Det var ingen ofarlig resa, säkerheten var dålig – det var både ”Texas” och ”Bangladesh” – och det gick galet flera gånger på vägen. Alexander Kielland blev vändpunkten som vi lärde oss av, i dag har Norge såväl välstånd, högteknologi som (relativt) säkra arbetsplatser.
Även om det fortfarande finns obesvarade frågor kring ansvarsfördelningen, samt svåra misstag som aldrig får återupprepas – förutom själva olyckan, även bristfällig krishantering – kunde ändå ”Norge” gå vidare. Man sörjde katastrofen, försökte lägga ansvaret på fransmännen som byggt plattformen, höjde säkerheten och fortsatte produktionen. Före olyckan var det profit och produktionsmål framför arbetarnas säkerhet, efter katastrofen lärde man sig att kombinera allt detta.
Globalt är bilden en annan. Oljeindustrin är en av de farligaste sektorerna att arbeta inom. Och då är konkurrensen hög från andra delar av ekonomin: varje år dör ungefär två miljoner människor på grund av sitt arbete.
Norska oljeplattformar kallas inte längre Bangladesh, men i det riktiga Bangladesh fortsätter dödandet. Enligt beräkningar från ILO hamnar Bangladesh skyhögt när det kommer till antalet döda arbetare; bara i Indonesien, Nepal och Kongo dör fler på grund av sina jobb. Rana Plaza-katastrofen från 2013 är det kanske mest ökända exemplet. När en åtta våningar hög kontors- och fabriksbyggnad kollapsade dog 1 129 människor och cirka 2 500 skadades. Människor med vänner och familj, som älskade och var älskade av sina närmaste. Många dog medan de producerade kläder till europeiska butiker och amerikansk militär.
En klimatpolitik som tar den globala uppvärmningen på allvar skulle utesluta business as usual, omöjliggöra en kommersiell oljesektor över huvud taget
Alexander Kielland passar in i ett nationsbyggande narrativ – eftersom det fanns en konkret lokal lösning kunde man fortsätta oljeproduktionen. Dödandet inom sektorn kunde hanteras genom att säkerheten höjdes. Men dödandet som oljeproduktionen skapar passar inte in i den norska sagan. En klimatpolitik som tar den globala uppvärmningen på allvar skulle utesluta business as usual, omöjliggöra en kommersiell oljesektor över huvud taget. En svårsmält slutsats när sektorn skapar gigantiska intäkter för norska staten, stor lönsamhet för många företag och 50 000 eller 170 000 arbetstillfällen (beroende på hur man räknar).
Döden är en resa i klass. På arbetsplatsolyckor är det normalt arbetare som dör, sällan ägare eller direktörer. Klimatkrisen tar med nästan kirurgisk precision först död på de som har gjort minst för att skapa krisen. (Och, återigen, Bangladesh, med väldigt liten klimatpåverkan men extremt utsatta för havsnivåhöjning, översvämningar och allt starkare cykloner).
Om vi inte omedelbart reducerar produktionen av olja och gas och kol kommer miljontals arbetare dö, men om Norge snabbt minskar utvinningen kommer – om maktförhållanden förblir som i dag – arbetarklassen att få betala priset även för det. När en oljemiljardär dör i en olycka på en paradisö i Karibien blir det nationella nyheter. Oljearbetare som dör i olyckor i det globala Syd kommer i bästa fall med i statistiken. Det är frestande att lyfta den rent hypotetiska frågan: hur hade vi reagerat om det var de allra rikaste och mäktigaste i samhället som hade livsfarliga arbetsplatser och som systematiskt dog först av klimatförändringarna?
Tillsammans med andra oljebolag och oljestater är det intecknat för så mycket produktion, så långt in i framtiden, att det kommer att leda till människoorsakad död av episka proportioner
En skillnad mellan gårdagens och morgondagens katastrofer är att vi kan påverka det som ännu inte har hänt. Efter Alexander Kielland var målsättningen att säkerheten hela tiden skulle bli bättre, men nu rapporterar fackföreningar att detta blir mindre viktigt när företag pressas på profit, och bolagen har i stället börjat fråga vad som är ”tillräckligt god” säkerhet.
Vi vet inte hur många barn som kommer att förlora sina föräldrar – eller hur många föräldrar som kommer att förlora sina barn – på grund av klimatförändringarna, eftersom siffran beror på vad vi gör de närmaste åren. I oktober 2019 öppnade det gigantiska Johan Sverdrup-fältet, där svenska Lundin Energy har en licensandel på cirka 20 procent. Här planerar man att producera råolja i 50 år framöver. Tillsammans med andra oljebolag och oljestater är det intecknat för så mycket produktion, så långt in i framtiden, att det kommer att leda till människoorsakad död av episka proportioner.
Den norska oljesagan är inte slut. Den rullar på. Men högst dramatiska förändringar måste ske inom väldigt kort tid om sagan en dag ska kunna skrivas med ett lyckligt slut.
Oljan rev bort det käraste i vår familj, samt något av det finaste livet skulle ge mig. Nu river fossilindustrin sönder det käraste för miljontals människor. Antingen drar vi i nödbromsen nu, eller så kollapsar det verkliga, globala Bangladesh.