Mer pippifrihet åt barnen
Läs Ann Söderlunds krönika
Sitter som en pascha i en solstol på Sudersandstranden på Fårö när jag noterar en liten familj gående i vattenbrynet.
Jag undrar i mitt stilla sinne om barnet har hamnat på fel sida Östersjön. Om det där barnet egentligen är en mycket kortvuxen räddningsarbetare på väg att rycka ut för att mäta strålningen i ett brinnande kärnkraftverk.
Eller vänta nu, nu när jag har torkat av solglasögonen ser jag vad det är. Barnet har en sån där hajpad soldräkt som en fattig australiensisk surfare tog patent på för 20 år sedan. Biodlarhatt, gummitröja med lång ärm och gummibyxor med faktor 35. Familjen strosar mot glasskiosken när barnet närmar sig en avgrund med tio centimeter djupt vatten. Mamman sätter genast på sig katastrofsolglasögonen: ”Akta där gubben, där blir det djupt!”
Föräldrarna låter ändå sonen närma sig det stora äventyret, men står bägge med utsträckta armar lite vid sidan om.
In case of an emergency, så att säga.
Sonen sjunker ner ett par centimeter i vattenfickan men skuttar sorglöst vidare utan minsta aning om hur nära han varit drunkningsdöden. Den lilla familjen ställer sig nu i evighetsglass-kön och jag sjunker tillbaka in i min spröda morgontidning.
Rubriken på sidan som ögonen (så klart) fastnar på är stor och alarmerande: ”Hur farlig är sommaren för ditt barn?”
Katastroferna ditt barn kan råka ut för radas upp som smultron på ett grässtrå från Tjernobyl. Fästingar och TBE, giftiga ormbett, överdrivet mycket sol, drunkningsolyckor, slemmiga troll som äter barn …
Ett föräldrapar som i samma artikel blivit intervjuat på barnavårdscentralen säger sig inte vara några hönspäron till sin fyraåring, men det är klart: ”Om han bränner sig så är det ett misslyckande!”
Alltid denna skuld.
Var kommer den ifrån?
När jag tittar i minnenas kalejdoskop minns jag ingen mamma eller pappa som med viskande röst erkände sina dagliga misslyckanden under kvällsgrillningen. Däremot minns jag vila en halvtimme efter lunchen, så att man inte skulle få ”kramp under vilda badlekar” (smart där!). Jag minns pappas förmaning på hölasset (”sitt ner, flickor”) och jag minns att man fick cancer av rostat bröd. Det tycker jag är en lagom nivå på kycklingromantik.
Nu menar jag inte att vi ska lämna våra älskade ungar vind för våg, men Astrid Lindgren i sin himmel manar nog till lite mer Pippi- och Madickenfrihet åt barnen.
Att vanka omkring som Michelingubbar och täcka upp så att barnen ska slippa ta smällarna är att göra dem en fet otjänst i långa loppet. Visst, jag förstår att i en uppmålad Silviavärld där allt från inredning till klädmärken ska vara rätt är det bara naturligt att barn blir troféer i stället för skrubbsårsungar. Men tänk om all vår välmening (hemska tanke) formar en generation som aldrig riktigt klarar av att växa upp. Som tror att mamma kommer när chefen tjyvnyper med krav. Det var väl inte så vi hade planerat?
Tillbaka på stranden har lilla familjen köpt sin efterlängtade glass. Sonen kladdar, men den ömma modern är snabb som en av Skalmans fyrarmade uppfinningar. Hon parerar minsta vaniljdroppe med sina bakteriedödande våtservetter.
Just när jag inte vet om jag ska skratta eller gråta ser jag min sexåring komma med blodet rinnande nerför pannan. Han är så klart förtvivlad: ”Mamma, jag lekte med en kille och ramlade ner och slog i en sten.”
Hjärtat rusar. Jag hoppar upp som en påtänd Patrik Sjöberg och tjoar och fäktar runt. ”Hur känns det, har du hjärnskakning? Älskling, sätt dig ner! Kan någon hjälpa oss?”
Snett bakom kommer svärmor. Och en doktor. Han sippar lugnt på en Loka och tar sig en titt på min tjutande avkomma. ”Det är ingen fara, det är bara ytligt.”
Min lille kerub! Mammas lille prins! Han kommer att överleva!
Och nu går den lilla familjen tillbaka längs stranden.
Kunde man kanske få låna ett par bakteriedödande våtservetter …