Frihetens försvarare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2024-01-30 | Publicerad 2009-10-26

Magnus Willliam-Olsson om svenskfavoriten Lorca som fortsätter att trollbinda – 73 år efter sin död

helskärm

Denna höst pågår i Spanien en animerad diskussion om det rätta i att öppna den massgrav där Federico García Lorcas benknotor tros ligga alltsedan den summariska avrättningen i augusti 1936. Dispyten, vilken som vanligt klyver det spanska samhället enligt ärret efter inbördeskriget, skulle ha varit ett idealiskt stoff för dramatikern Lorca. I kampen mellan det konservativt bevarande och uppbrottet, mellan viljan att dölja och begäret att uppdaga, formulerar García Lorca den idé om frihet som är kärnan i hans författarskap.

Sjuttiotre år efter hans död fortsätter Lorcas verk att trollbinda sin publik. Inte minst i Sverige. Ingen spansk författare har vunnit en sådan genklang i den svenska litteraturen. Jag räknar slarvigt till ett tjugofemtal utgåvor i översättning, medan hans väl så läsvärda generationskamrat Pedro Salinas lever i en enda antologi och Dámaso Alonso i två. Delvis tror jag att Lorcas svenska popularitet beror av att hans stil och öde så perfekt svarar mot drömmen om den komplementärt andre. Lekfull, spirituell, dödsbesatt, homosexuell och mördad i ett inbördeskrig där orättfärdigheten segrade. Garcia Lorca är ungefär för svensken vad den ”svenska flickan” är för spanjoren(skan), kusligt lätt att förälska sig i men också skrämmande gåtfull, svårbegriplig och främmande.

Den värld Garcia Lorcas texter skapar och återger är grundad i den katolska bondsödern, med fattigdom, benhård hierarki och begärstygel. Hans tre mest spelade pjäser, de så kallade kvinnodramerna Blodsbröllop, Yerma och Bernardas hus, har just utkommit i en stram nyöversättning av Jens Nordenhök. I ett Sverige (och numera även Spanien) där det mesta är ­tillåtet och familjen blott är skuggan av ett galler borde den sociala värld pjäserna reflekterar kännas fullständigt inaktuell. Och likväl sitter man som förhäxad framför dem. Förloppen, språket, närvaron. Något har det att göra med det köns­överskridande perspektiv som redan Hjalmar Gullberg påpekade i förordet till sin tolkning från 1945. I en strikt könsuppdelad värld talar Lorca ur kvinnorummen som vore han en hon. Denna omöjlighet, lika oförenlig som leden i en surrealistisk metafor, öppnar en frihet, just den paradoxala ort varur hela Lorcas författarskap talar.

Också i den tyngsta repression, det må vara syntaxens och logikens, de sociala konventionernas eller den moderna kapitalismen, finns friheten enligt Lorca. När han skriver om gråtens klaustrofobiska allmakt i dikten ”Casida del llanto” liknar han den vid en ”ofantlig hund”, ”en ofantlig ängel”, en ”ofantlig violin” – och genast har dikten öppnat en annan värld, en poetisk rymd, en frihet i beklämningen. När han möter New Yorks misär, modernitetens människokvarnar, svarar hans dikt med en organisk realism, en regnskog av vildvuxna bilder. Frihet. Ja, själva stilen hos Lorca skänker lättnad, leenden, gråt och skratt.

Men det handlar alltså om en frihet i järngrepp. En frihet dikotomiskt knuten till tvånget, vars yttersta uttryck alltid är döden.

Den volym kortprosa Marika Gedin översatt under titeln Fisk, himlakroppar och glasögon avslutas med hans berömda förläsning ”Duendens teori och sammanhang” från 1933. Det är på många vis en tidstypisk estetik som här uttrycks. Duenden är det autentiska, förändringen, det nya. Ett av Lorcas exempel berättar om hur Pastora Pavón, den stora flamencosångerskan, pressad av sin publiks sensibilitet förmår lämna det formella och i stället ger uttryck åt ”formens märg”. Existensens rena sång.

Det är intill upphörandet den levande kroppen kan vinna frihetens ”trots allt” och slå ut i sång, i poesi, i dans. Sådan är kärnan i Lorcas estetik. Men hans egen diktning äger förvånansvärt lite av Pastora Pavóns mörka desperation. Trots att hans verk ofta talar om döden så är det snarare barnets frihet innan kunskapen om livets ändlighet, som präglar Lorcas dikt. Han leker med döden som vore den en klippdocka. Det blir inte minst tydligt i de ungdomsdramer som ingår i volymen ­Fyra korta stycken (övers. Marika Gedin).

Pjäserna är skrivna när Lorca nyligen lämnat tonåren. De behandlar grundläggande filosofiska ämnen som kärleken, lidandet, verkligheten och tron, men sin form hämtar de alla ur handdocklekens tradition. Under läsningen lyckas jag inte släppa bilden av diktaren Lorca som bredbent sitter på barnkammargolvet med en hög dockor framför sig. Han lägger handen på den ena och imiterar dess röst. Så tar han upp en annan och svarar.

Barndomen som skapandets regressiva ort har rötter i romantiken. Till modernismens mainstream av kunskapsteoretisk formalism blev denna hållning en mäktig biflod. Apollinaire, Charlie Chaplin och Chagall är alla exempel på konstnärer vars verk betraktar oss från andra sidan barndomens gräns men med erfarenhetens sorgsna blick. Den handlar inte om oskuld, utan om en uppriktighet som har sin romantiska urscen i H. C. ­Andersens saga Kejsarens nya kläder. Barnet som gentemot Nietzsches ”Sanningen är en armé av troper” tvärtom hävdar: ”det som synes vara är tillräckligt sant”. Tydligast står detta insisterande på uppriktigheten hos Lorca kanske att finna i den pjäs, Publiken, som Suzanne Osten nu sätter upp på Göteborgs stadsteater. Den behandlar förhållandet mellan förställning och autenticitet, mellan masken och det nakna ansiktet. I sitt användande av teatern som metafor är detta kanske Lorcas mest politiska verk.

Den klarhet med vilken García Lorca framkallar samhället, tiden, människorna och deras begär hämtar alltså sin vätska från barndomen. Förbindelsen skänker hans verk dess kritiska potential. Dikterna, pjäserna och även teckningarna förmår tränga igenom våra försvar därför att de hänvisar till en för alla allmän, men förlorad erfarenhet. Barnets oförställda blick.

Och i en uppmärksamhets­kultur som lärt sig att misstro såväl ideologiska som retoriska och realistiska anspråk, som tror varken på fakta eller fiktion, ter sig det ”barnsliga” som en av få möjliga topos för den som vill tala allvar. Genom att betrakta de ordningar – politiska, språkliga, sexuella, ekonomiska, etc. – som behärskar världen med barnets uppriktiga blick framträder maktens människor i deras sanna absurditet. De ler, de lovar, de dömer och förutskickar, men bakom masken rinner tårar, rycker rädslan och skammen i anletsdragen.

Ingen position är mer åtråvärd i vår mediadesillusionerade värld än uppriktigheten. Och ingen är svårare att nå. Den som lyckas kan, vilket väl till exempel Obama-effekten är ett uttryck för, snabbt vinna mångas förtroende. Men för Lorca är uppriktigheten inte ett självändamål, utan ett villkor för friheten. Den som uppstår på trots mot omständigheterna, i infallet, i leken och erotiken. Den som för ett ögonblick slungar oss ur vårt ödes bana och lämnar oss svävande utom räckhåll för segraren döden.

Fotnot: Fisk, himlakroppar och glasögon (övers. Marika Gedin), Fyra korta stycken (övers. Marika Gedin) och Kvinnodramerna – Blodsbröllop, Yerma, Bernardas hus (övers. Jens Nordenhök) ges ut av förlaget Tranan.

Magnus William-Olsson