Krisberedskap har blivit omodernt
Systematisk dumhet bakom bristen på sjukvårdsmateriel
650 respiratorer och 35 fältsjukhus försvann när det svenska territorialförsvaret avvecklades inför millennieskiftet, avslöjade Dagens Nyheter nyligen. Med utbildad personal kunde utrustningen ha räddat liv under den pågående coronapandemin.
Hur tänkte beslutsfattarna där?
Inte mycket.
Tänkandet hade krigsmakten och försvarspolitikerna outsourcat. SAIC, en konsultfirma med nära band till Pentagon, NSA och CIA, fick efter kalla krigets slut i uppdrag att dra upp nya riktlinjer för det svenska försvaret.
”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, förklarade de amerikanska konsulterna i en hemligstämplad rapport. ”Förenta Staterna och många andra nationer och internationella organisationer, inklusive Förenta Nationerna, förväntar sig att Sverige ska ta på sig rollen att utöva regionalt ledarskap.”
Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”.
Konsulterna levererade en storsvensk kopia av supermaktens gränslösa anspråk. Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig nu över Östersjön till Baltikum och vidare ut i världen, skrev SAIC. Krigsmakten skulle rusta sig för insatser ”i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.
Igelkottförsvaret av gränserna tillhörde det förgångna. Nu skulle den svenska krigsmakten som en spindel ila ut i världen när något nationellt intresse var berört. För närområdet rekommenderade konsulterna ett högautomatiserat nätverksförsvar.
Med drönare, smarta GPS-puckar, undervattenssensorer och spaningsballonger skulle krigsmakten skaffa sig en total överblick över hela Östersjöområdet 24 timmar om dygnet året om. All uppsnappad information skulle bearbetas automatiskt och slussas vidare till ledningscentraler för riktade, precisa vapeninsatser – företrädesvis på andra sidan Östersjön.
Allt skulle ha varit färdigt i år.
Redan 2004, vid OS i Aten, testades en prototyp. SAIC hade åtagit sig att för 300 miljoner dollar skydda spelen. Data från avlyssning av telefoner och digital trafik, och från 1 600 övervakningskameror med infraröd kapacitet och känsliga mikrofoner, skulle slussas vidare till kraftfulla datorer för automatisk upptäckt av terrorhot. Det gick åt pipan. Myndigheterna fick kalla in 70 000 soldater för att ta över säkerheten.
Men i Sverige rullade försvarsomställningen på i brett politiskt samförstånd. Först fem år och ett antal hundra miljoner kronor senare insåg de ansvariga att de operativa lösningar konsulterna offererade inte var något att ha.
I brådskan försvann 650 respiratorer och 35 fältsjukhus.
Vid det laget var inte bara neutralitetspolitiken avvecklad. Hela invasionsförsvaret hade bokstavligen skickats till skroten. Förband var nedlagda, pansarfordon staplade på hög för demontering och mobiliseringsförråd tömda och jämnade med marken.
I brådskan försvann 650 respiratorer och 35 fältsjukhus.
I maj ska Sverige än en gång ställa upp med JAS Gripen och Boforskanoner när Nato övar krig mot ryssen. Men när ett smittsamt virus tar sig över gränsen har sjukvården inte resurser så att det räcker. Om spridningen av coronaviruset accelererar kan läkarna liksom i Italien tvingas välja och vraka bland patienter som behöver respiratorvård.
De 650 försvunna respiratorerna är ett mått bland många på beredskapen i den svenska vården. Redan före coronapandemin kom talrika larm från vårdanställda om brister på förbrukningsmaterial, vårdplatser och personal. Regionerna är enligt lag skyldiga att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap. Det struntar de i.
Agneta Lenander, sjuksköterska i Landskrona, ryckte 2017 in som vårdplatskoordinator:
– Vi hade 25 till 30 bemannade, lediga vårdplatser att tillgå i hela Skåne. 30 platser på 1,3 miljoner invånare. Vi har stora tunga industrier i regionen, omfattande järnvägstrafik och E4:an och E6:an. Det räcker att en turistbuss kraschar så räcker platserna inte till. Jag blev helt chockad.
På sex år har antalet överbeläggningar på sjukhusen i Sverige fördubblats. När viruset slog till låg patienter redan i matsalar, förråd och korridorer. Många anställda gick på knäna.
Regionerna omorganiserar vården efter föredöme från den japanska bilindustrin.
Storstadsregionerna har plockat bort kravet på lagring av skyddsutrustning ur sina pandemiplaner. ”Det kommer sig av att vi har just-in-time på det mesta i modern sjukvårdslogistik och lagerhållning”, förklarar Johnny Magnusson, regionråd i Västra Götaland, för Ekot.
Han säger det som om det vore en självklarhet. Beredskap för det oväntade har blivit omodernt i nya effektiva Sverige. Regionerna omorganiserar vården efter föredöme från den japanska bilindustrin.
Toyotasystemet, eller lean som konsulterna kallar det, är en vidareutveckling av produktionsmetoder som Frederick W Taylor och Henry Ford lanserade vid förra sekelskiftet.
Två principer är vägledande.
Den första är leveranser just-in-time. Det ska inte finnas några lager av komponenter, förbrukningsvaror och utrustning någonstans. Produktionsenheterna kopplas samman till ett enda långt löpande band, där alla tvingas arbeta i den takt hela kedjan håller.
Tvånget förstärks av den andra huvudprincipen: planerad underbemanning. Cheferna tilldelar inte sina avdelningar all den personal som behövs för normal produktion - än mindre för topparna. Så förtätar de arbetsdagarna till den grad att ingen luft återstår för andhämtning.
Bilarbetare i USA kallar produktionssättet management-by-stress.
Känsligheten för störningar är inneboende i systemet. Sårbarheten är själva vitsen med den moderna sjukvårdslogistik regionrådet eftersträvar. Det ska inte finnas några buffertar att lita till. Mesta möjliga pressas ur arbetskraften genom att stänga alla utvägar och försätta vården i ett permanent kristillstånd.
Då blir det kinkigt när ett nytt virus invaderar landet.
”Det går inte att ha just-in-time-leveranser”, säger socialminister Lena Hallengren . ”Man kan inte ha materiel som räcker en vecka eller två. Det är inte krisberedskap. All samhällsviktig verksamhet måste vara uthållig och robust och klara påfrestningar.”
Kloka ord.
Men sedan några decennier är det kloka inte längre mål och mening i de skattefinansierade verksamheterna. Det är det affärsmässiga som gäller. Politiker av olika kulörer har låtit marknadskrafterna ta över. De har privatiserat, konkurrensutsatt och skapat interna köp- och säljsystem.
Då ryker allt som inte betalar sig i årets bokslut. Till exempel lager av respiratorer, läkemedel och medicinsk skyddsutrustning. Bristen på beredskap blir systematisk.
Vid Euromaints ombyggnadsverkstad i Bulltofta, en av SJ:s privatiserade enheter, bestämde ledningen för ett antal år sedan att det skulle vara som i Japan: Inga lager av komponenter någonstans. Allt skulle beställas just-in-time.
Arbetsledarna och arbetarna nere på golvet visste att det skulle leda till förseningar och avbrott i produktionen. Hur skulle de göra? En del av dem valde att i hemlighet samla på sig lager av reservdelar, osynliga för de högsta cheferna när de spatserade runt på inspektion.
Ofta är det just ett avstånd mellan ledningens påbud och praktiken längst ner i hierarkin som ger det kloka utrymme.
Där bokslutet dikterar och regionråd, verksamhetschefer och konsulter pekar med hela handen brer den systematiska dumheten ut sig.