Hedenhös anno 2013 blir både DDR och KD
Årets julkalender harmlös men lyckad buskis
TV Att låta Hedenhösarna hålla familjeråd är förstås lika anakronistiskt som att låta dem styras av värderingar från 1940-talet, så som är fallet i Bertil Almqvists bilderböcker.
Men det är roligt, och i årets julkalender blir de ymnigt förekommande familjeråden en extra dramatisk knorr. Mamma Knota (Sissela Benn) är nämligen havande och Bumlingen, som fostret kallas, får alltid fälla utslagsrösten.
Det märks att gänget bakom kalendern har jobbat hårt med att förbättra den underordnade ställning som Knota och dottern Flisa (Ella Rae Rappaport) har i Almqvists berättelser.
Pappa Ben (Fredde Granberg) har gjorts ganska barnslig och sonen Sten (Romeo Altera) är mer gullig lillebror än neolitisk yxviftare.
Dessa uppdaterade Hedenhösare framstår dock som en kristdemokratisk kärnfamiljsdröm i jämförelse med den socialt atomiserade och känslokalla framtid där de så småningom hamnar.
Detta efter att ha störtat rätt ner i ett historiskt museum med sin berömda trädraket, känd bland annat från böckerna Barna Hedenhös upptäcker Amerika och Barna Hedenhös i världsrymden, fast nu fungerande som tidsmaskin.
Bland de trasiga utställningsföremålen möts de av flickan Stella (Mirjam Kjellman) som lämnats av sin pappa att bo på museet med sin stränga farmor (Lotta Tejle), husets intendent.
Hedenhösarna visar sig vara den familj Stella drömt om, och i gengäld blir hon deras guide till framtidens mysterier.
Det samhälle som skildras, omtalat som Sverige år 2013, framstår som DDR-aktigt och kargt. Arvet efter den framgångsrika tv-serien Kenny Starfighter är tydligt, i lånet av Naturhistoriska Riksmuseets exteriör och i Sten Ljunggrens storartat groteska roll som den enväldige statsministern Erland.
Denne säger sig vara ”allergisk mot historia”, och om julen och dess firande är hans undersåtar lika fåkunniga som Hedenhösarna.
Jul blir det naturligtvis ändå, men vägen till lucka 24 kantas av underhållande kulturkrockar, som när Flisa för första gången får smaka på godis eller när mamma Knota försöker bena ut hur en ljusslinga fungerar.
Och det är framför allt i humorn och påhittigheten som Bertil Almqvists handlag gör sig påmint i denna en smula harmlösa men på det hela taget mycket lyckade julkalender.
Till och med skådespeleriet är riktigt bra, om än bitvis rent buskisartat.
Mirjam Kjellman gör en strong insats som berättelsens nav, fint vacklande mellan saknaden efter sin pappa och entusiasmen över den nya familjen. Lotta Tejle är underbart stram i rollen som Stellas inledningsvis motvilliga farmor:
”Kalla mig inte farmor, kalla mig museiintendenten!”
