Inga glada nyheter här
Protest mot skandalen på lokaltidningen Norra Skåne
”Pressfrihet - Ja tack!” stod det stämplat runtom på trottoarerna i centrala Hässleholm i lördags.
Det var en protest mot skandalen på lokaltidningen Norra Skåne, där den grävande kommunreportern Berit Önell omplacerats, enligt egen utsago efter direkta påtryckningar från ett par borgerliga kommunpolitiker. Den grävsatsning tidningen startade för två år sedan blev i slutändan för mycket för dem, med irriterande avslöjanden slag i slag.
På torget arrangerade lokala aktivister en brevkampanj, där folk ombads skicka utdrag ur Tryckfrihetsförordningen till de inblandade politikerna. ”De två senaste åren har tidningen för första gången varit en riktig tidning, med riktiga nyheter. Och sen händer det här”, sa aktivisterna.
Samtidigt fylldes Kulturhuset med hässleholmare och inresta journalister, inklusive några av landets mest uppburna granskare. Föreningen Grävande Journalister ordnade ett heldagsseminarium till stöd för Önell och hennes närmaste chef, Anders Kauranen, som lämnade sin tjänst i protest mot omplaceringen. Alla var de överens om att skulden ligger hos en chefredaktör med ryggrad som en daggmask. Det är säkert sant. Men det är, vad jag förstår under dagen, ändå inte klarlagt bortom allt tvivel att omplaceringen verkligen skett efter instruktioner från politikerna. På den avgörande punkten står ord mot ord.
Men så där är det ju. Klara bevis finns sällan. Ändå kan det vara tydligt vad som sker.
Som när en journalist vittnar om hur tidningen Sydöstrans redaktion i Karlshamn i praktiken styrdes av de lokala Socialdemokraterna ända in på 2000-talet. Eller när en annan berättar att hon kickades från en lokaltidning på Öckerö när politikerna hotade att stoppa annonsflödet till tidningen.
Det unika med fallet Önell är uppmärksamheten. Aldrig tidigare har den här typen av solidaritetsmanifestation ägt rum.
Jag tror det har att göra med hur pressade journalisterna känner sig. Överallt nedskärningar, stegrade vinstkrav, omänskliga effektivitetskrav. Och överallt makthavare som beväpnar sig till tänderna med PR-konsulter, medieträning och arméer av informatörer. Och varumärkesbyggande politiker som bara vill ha glada nyheter.
I det läget blir Berit Önell mer än sig själv. Hon blir symbolen för det journalistiska uppdraget att utan sidoblickar granska och berätta - inte att behaga.
