En grizzly mot vita huset
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-26
Ulrika Kärnborg om Sarah Palin - och vildmarkshögern som jämför Obama med Hitler
Det enda som skiljer en hockeymamma från en pitbullterrier är läppstiftet, sa exguvernören Sarah Palin och vann en plats i tusentals amerikaners hjärtan.
En ny politikertyp, den hårdhudade grizzlymamman med ett spädbarn vid ena höften och en Colt 54 vid den andra, hade sett dagens ljus. Till på köpet påstod Palin att hon var feminist, inte av den gamla gnälliga vänstersorten, utan en fräsch fläkt som pratade om familjevärderingar, var emot aborter och hade Margaret Thatcher som sin husgud: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något uträttat, fråga en kvinna”.
Då kampanjade Palin tillsammans med senator John McCain och kandiderade till vicepresident. Nu befinner hon sig sen något år på armslängds avstånd från partipolitiken och har ägnat sig åt att skriva böcker om sitt framgångsrika liv. Den förra, Going rogue, såldes i över två miljoner exemplar och ledde författaren ut på en föreläsningsturné som omfattade 35 städer i alla delstater.
I tisdags inleddes promotionturnén för den nya boken, America by heart, som redan förtryckts i en miljon exemplar och förväntas knuffa ner ex-president George W Bushs memoarer från toppen på bästsäljarlistorna. Medan Palin håvar in dollarmiljoner, inte minst som expertkommentator för tv-kanalen Fox, spekulerar många i om hon inte dessutom har påbörjat marschen mot Vita huset.
För Sarah Palin är inte bara bästsäljande författare, hon är inofficiell ledare för den inflytelserika teaparty-rörelsen. Denna nykonservativa rörelse med populistiska förtecken har redan hunnit bli en maktfaktor i amerikansk politik. Inspirerade av Tebjudningen i Boston 1773, händelsen som sägs ha sparkat i gång den amerikanska revolutionen, upplever teaparty-anhängarna att de lever i en diktatur. Ofta jämför de den djupt avskydde Barack Obama med Hitler eller Stalin. Dessutom förekommer seglivade rykten om att presidenten inte är född i USA och därför inte har rätt att styra landet.
Samtidigt som de alltmer framgångsrika teaparty-anhängarna kräver lägre skatter och mindre statlig inblandning, drömmer de sig tillbaka till fornstora dagar. I deras föreställningsvärld var USA som bäst på grundlagsfädernas tid, det vill säga på 1700-talet. ”Det tog mer än 200 år, men det ser ut som om vi är tillbaka där vi startade”, konstaterade Sean Hannity, en konservativ programledare på tevekanalen Fox.
Harvardhistorikern Jill Lepore är bara en av många som oroats av de starka historierevisionistiska drag som finns inom teaparty-rörelsen. Hennes bok The whites of their eyes handlar om hur rörelsen använder en fundamentalistisk läsning av konstitutionen och amerikansk historia för sina politiska syften. Lapore menar att de ståtliga referenserna till revolutionen, konstitutionen och unionsfäderna används som retorik för att dölja vad teaparty-rörelsens egentliga mål är: en avreglerings- och privatiseringsrevolution mer i Ronald Reagans än i John Adams anda. Fundamentalismen är på frammarsch i hela USA, skriver Lepore, inte bara bland de populistiska gräsrötterna. Skolstyrelsen i Texas har till exempel tagit ett ideologiskt grepp om historieundervisningen och tillåter nu endast läseböcker med en revisionistisk vinkling av ämnet. Följaktligen får elever i Texas lära sig att USA grundades som en kristen nation, trots att unionsfäderna aldrig hade en tanke på det. Lepores egen bok är ett försök att ge den verkliga bakgrunden till revolutionen och en mindre idealiserande bild av de komplicerade, politiskt ofta motsägelsefulla, männen bakom den.
Men Sarah Palin har inget intresse av såna historielektioner. Hennes bild av det förflutna är lika kristallklar som hennes bild av framtiden: efter en gyllene tidsålder har de amerikanska medborgarna sjunkit ner i obemärkthet, men med rätt ledarskap (hennes eget) kommer de pa nytt att stiga till stjärnorna. När hon i Going rogue beskriver sin politiska vision är det framför allt arvet från Ronald Reagan som sticker i ögonen, ett ultrakonservativt budskap utspätt med lite vildmarksromantik.
Som gammal Alaskabo älskar Palin friluftsliv, jakt och skjutvapen. Det ger henne gott om möjligheter att flirta med vapenlobbyn. Och när det gäller synen på USA:s ställning i världen är hon benhård. Nationen måste behålla sin ställning som världens främsta militärmakt, kosta vad det kosta vill. Sarah Palin skickade utan att blinka sin äldste son till Irak, och hånar öppet de amerikaner som gråter över förspillda människoliv.
Så även om det finns en del sympatiska inslag i Going rogue – exempelvis beskriver Palin stoltheten över den enkla bakgrunden och sin genuint modiga kamp mot exploaterande oljebolag i Alaska – så avslutar man läsningen med lätta panikkänslor. Palin förklarar att hon som konservativ har en speciell människosyn: även om hon i grunden är optimist tror hon inte att människan är varken god eller i grunden möjlig att förändra. Med en amerikansk ledare av den kalibern kommer freden att sitta trångt.
Nu är det inte säkert att Palin kommer att kandidera i presidentvalet. I en tv-intervju med Barbara Walters antydde hon att hon inte är ovillig, men sånt kan ju ändras. Eftersom dottern Bristol nyligen tog USA med storm genom att ställa upp i den amerikanska motsvarigheten till Let’s dance, verkar det hur som helst som om familjen är redo för en storstilad comeback.
Folkligheten har alltid varit Palins starkaste kort – en folklighet som resten av världen har goda skäl att frukta.
Ulrika Kärnborg