Ingen plats för humanister
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-05-11 | Publicerad 2011-05-10
Ulrika Kärnborg skräms av en framtid där elever blivit råvaror i kunskapsfabriker
Skolan är en katastrof! Svenska elever har kepsar på sig inomhus och kallar kvinnor för horor. Svenska skolan har varit världsbäst men är på väg att bli världssämst. Svenska elever måste rycka upp sig och åtminstone lära sig att recitera Verner von Heidenstams Karolinerna.
Varför då? undrar vi skeptiskt lagda humanister. Trots hettan i debatten, som ibland liknar moralpanik, verkar allt dunkelt. Lärdom står ju inte särskilt högt i kurs i dagens samhälle. Löneläget för humanisterna talar sitt tydliga språk. Biblioteken är till salu, dagspressen utrotningshotad, public service nedrustas, tidskrifterna är marginaliserade och de humanistiska forskarna lämnas att suga på tavelramarna. Vad ska vi med kunskaper till i ett samhälle som hatar bildning?
2006 gav tidskriften Ord & Bild ut ett specialnummer om skolan. Anledningen var att det då, trots många år av klagomål och mer oartikulerat missnöje, inte hade fötts någon egentlig skoldebatt. Ulf P Lundgren, före detta generaldirektör för Skolverket och ansvarig för utformningen av dagens skola, var när Ord & Bild ställde honom mot väggen, mycket självkritisk men lade skulden för den uteblivna diskussionen på de intellektuella.
Fem år senare går skoldebattens vågor höga, kanske framför allt i dagstidningarna. Aftonbladets temagranskning av skolan och Maciej Zarembas åsiktsreportage i Dagens Nyheter är olika sidor av samma mynt – till dem får man lägga en lång rad politiska utspel, oftast signerade Jan Björklund. Skolfrågan är nu den viktigaste inrikespolitiska frågan. Även mer djuplodande diskussionsförsök har gjorts, nu senast i idéhistorikern Sven-Eric Liedmans lysande sammanfattning Hets! En bok om skolan.
Men vad är det egentligen som diskuteras? Skolans usla kvalitet, eller Sveriges framtid – eller är det samma sak? Det höga tonläget vittnar om en existentiell oro som hänger samman med en rädsla för globaliseringen, och för att Europa håller på att halka efter i det internationella racet. Den oron ledde ju också till de numera från många håll kritiserade excellenssatsningarna inom svensk forskningspolitik och den förlegade kunskapssyn som de speglade. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum har i många år varnat för utvecklingen – eller rättare sagt avvecklingen – av humaniora, inte bara i Europa och USA utan även i Indien, till exempel i Cultivating humanity: a classical defence of reform in liberal education (1997).
Har oron andra orsaker? Professor Donald Broady tolkar i Ord & Bild-numret upprördheten som ett symptom på att skolan så länge varit i händerna på den lägre medelklassen. Till skillnad från i andra länder har den svenska överklassen stått relativt maktlös när det gäller
innehållet i utbildningen, och tvingats lägga mycket privat krut på att barnen ska få rätt fostran. Nu, med ökade klassklyftor och borgerlig regering, ska detta förändras.
Ökad styrning efterfrågas. Dels styrning av lärarna, genom ständigt ökad närvaroplikt och större administrativa bördor, dels av eleverna genom nya krav på fler och tidigare prov och betyg, vilket påminner om den ökade kontroll som även andra yrkeskategorier får leva med. När jag för några veckor sedan träffade en professor från Karolinska sjukhuset berättade han om sin känsla av maktlöshet inför att politikernas löften om valfrihet för patienterna stadigt leder till osäkerhet och minskat manöverutrymme för dem som arbetar inom sjukvården.
Processen kallas av sociologerna för avprofessionalisering. Individer med långa komplicerade utbildningar, sådana som tidigare ansågs som tillgångar för samhället, berövas sin autonomi och underkastas allt strängare statlig övervakning.
I förlängningen drabbas även humanisterna. Liedmans slutsatser vad gäller deras position, till exempel den att humaniora helt har förlorat sin plats inom den värld som ledande politiker har för ögonen, är nedslående. Humanistiska forskare reduceras till hovnarrar och tyckare, likställda med bloggare, medan naturvetare och ekonomer framställs som nutidens enda experter.
Det som går förlorat är en hel kultur och några av demokratins viktigaste grundbultar. Yttrandefriheten som sådan bygger nämligen på att så många som möjligt uttrycker genomtänkta uppfattningar som bygger på goda kunskaper om sådant som spelar en roll för samhällsutvecklingen. För att kunna delta i ett något så när kvalificerat offentligt samtal måste man känna till en viss åsiktsrepertoar, ha tillgång till ett arv av tänkare och ideologier.
Som vanligt är det barnen som får betala för de vuxnas känsla av att tappa fotfästet i en alltmer osäker värld.
Vad det nästan aldrig talas om är vad som ska läras ut och varför. Intresset för pedagogik är lika med noll, det handlar bara nostalgisk längtan efter efterkrigstidens klassindelade skola – samtidigt som det anses smart att bara lära sig saker som är nyttiga, och som direkt kan omsättas i lön och anställning. Eleverna har blivit råvaror i framtidens kunskapsfabriker.
Det är där den existentiella oron kommer in. Skolpolitiker och allmänhet upplever att något är fel, men ironiskt nog är det just bristen på humanistisk skolning som gör att de inte greppar vad det är. Jag hoppas förstås på att den bitvis populistiska och råa skoldebatten är ett tecken på att vi håller på att bryta upp och gå vidare. Pratet om katederundervisning är löjligt, och den instrumentella synen skrämmande, men under ytan finns en genuin längtan efter något nytt. Frågan som hänger i luften – vad ska det bli av oss? – är uppfordrande.
Förr eller senare kommer någon att vilja ta reda på vad som krävs för att kunna besvara den.
Ulrika Kärnborg