Aftonbladet

Dagens namn: Stella, Estelle

Är du en vardagsmartyr?

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-12

4 steg för att förändra din situation – och må bättre

Du säger en sak men menar samtidigt något annat och tycker att andra borde förstå hur kämpigt du har det. Känner du igen dig? Då kanske du är en vardagsmartyr.

Det vardagliga martyrskapet är ofta ställföreträdande för något annat som känns farligt.

Det är ALLTID du som får dra det tyngsta lasset. ALDRIG får du det stöd du behöver.

Genom köksfönstret ser du hur det hänsynslösa oktoberregnet färgar tillvaron grå. Telefonen är tyst och inte en kotte begriper hur jobbigt du har det!

Hur klarar du av att ventilera ditt missnöje? Sipprar det ut som blytunga suckar eller tvetydiga kommentarer?

”Åk i väg du bara och ha roligt, jag sitter kvar här. Som vanligt, i all min ensamhet”, säger du till din partner som ska på firmafest.

Dubbla budskap

Ett sånt uttalande skapar ofta ilska och skuldkänslor hos din partner. Kanske känner han eller hon sig både anklagad och förvirrad – det är ju två budskap som gått ut:

1: Att din partner ska roa sig.

2: Att han eller hon samtidigt lämnar en stackare som ensam får sitta där och lida.

Partnern åker därifrån, osäker på vilken reaktion som hade varit den rätta. ”Kanske borde jag ha stannat ändå?”

Eller?

Hur din partner än väljer att göra blir det tokigt. Förmodligen landar han eller hon i ett känslomässigt magplask.

Det vardagliga martyrskapet är ofta ställföreträdande för något annat som känns farligt.

– Ofta handlar det om att det är för svårt att uttrycka sin egen vilja, att man faktiskt kanske tycker annorlunda, säger psykologen och psykoterapeuten Lotta Landerholm.

Vill slippa konflikt

Vardagsmartyren har svårt att visa sin ilska eller sitt missnöje och är ofta rädd för att gå i konflikt med sina medmänniskor.

– I stället för att hävda sig och ge sig själv rätt att finnas till drar man sig in i sitt lidande, i sin kropp och sina krämpor för att utplåna sig i den mänskliga gemenskapen. Men – det tragiska – i stället för att försvinna tar man allt som oftast enorm plats!

Varför gör man så?

– Någonting gör att det känns mer acceptabelt för en. Man står inte på en grund i sitt liv där det känns helt okej att finnas till och känna att det är något bra. Man har inte landat i ett fält med andra människor där självhävdelse har fått utvecklas på ett bra sätt. Det här sättet kanske har varit det enda man hittat för att få uppmärksamhet, att antyda att man är sjuk till exempel.

Vi lär oss tidigt vilka sidor hos oss andra människor står ut med. De sidor och känslor som inte tålts av dem som är nära och viktiga blir svåra att tåla också hos en själv.

Starka känslor

Martyrens känslor inombords blir så starka att han/hon blir helt upptagen av dem. Vardagsmartyren vill finnas till och ta plats, men klarar inte av att kommunicera det på ett sätt som blir bekvämt för omgivningen. Risken är att andra människor blir ”allergiska” mot en.

Att få höra: ”Du är väl inte så intresserad av mig längre, du har väl fullt upp med ditt liv” känns inte speciellt rättvist och man känner sig skyldig.

– Undertexten blir att det är synd om mig för att jag har det tråkigt och ensamt. Det är klart att det väcker skuld, säger Lotta Landerholm.

Provocerad och osäker

När någon sänder ut martyrsignaler blir andra i många fall både provocerade och osäkra. Men vardagsmartyren kan ha problem med empatin eftersom känslan av den egna smärtan blir så stark att martyren, just då, inte kan sätta sig in i hur det är för den andra, menar Lotta Landerholm.

”Usch vad dålig jag är”

Det leder till att martyren också känner skuld och bara blir ännu mer lidande. ”Usch vad dålig jag var, att jag inte kan bli en bättre förälder… ett bättre barn… en bättre partner.”

Martyren kan varken stå ut med att andra är självständiga eller att hantera sin egen självständighet. Han/hon ringer inte själv, tar inte för sig, utan väntar på att andra ska ta initiativ. Först när det händer kan han/hon känna: ”Jag är något att ha”.

Det är tyvärr inte bara vi vuxna som utsätts för martyrskapet. Om ett barns förälder sänder ut dubbla signaler eller oroar sig mycket över barnet kan barnet känna sig osäkert.

–Föräldern håller en skyddande arm om barnet samtidigt som hon/han säger: Ut och lek! Föräldern vågar inte riktigt lita på barnets kapacitet när det visar sin självständighet. Eller när barnet blir ledset, att föräldern då blir ännu mer ledsen. Det blir väldigt dubbelt för barnet. Det måste både klara sig själv och trösta föräldern.

Hur reagerar du när någon tar på sig ”martyrkostymen”?

– Jag blir provocerad. Det beror nog på att det är något jag kan känna igen hos mig själv och något jag kämpar med hos mig själv, säger Lotta Landerholm.

Vad är en martyr?

Ordet kommer från grekiskans martys, vittna.

I nutida språkbruk används ordet för personer som dödats, straffats, utsatts för våld eller andra övergrepp på grund av sin grupptillhörighet eller sitt ideologiska engagemang.

Här talar vi dock om vardagsmartyren, en person i vår närhet som kan förpesta tillvaron

genom sitt sätt att vara. En som offrar en del av sig själv, självhävdelsen, i tron att andra ska bli tacksamma.