Utan medicin skulle jag inte leva i dag

Läsarna berättar om sina egna erfarenheter av antidepressiva läkemedel

Det sämsta man kan säga är "ryck upp dig"

Jag har ätit antidepressiva tabletter under ca 5 års tid, olika märken och olika dos. Givetvis är det individuellt, men det vanliga är att man kan leva precis som vanligt när man äter dessa tabletter.

Jag skulle inte leva idag om jag inte fått tabletthjälp. Har prövat mycket samtalsterapi, men allt beror ju på att ett eller flera ämnen saknas i hjärnan som man fyller på med hjälp av tabletter. Det sämsta man kan säga är ju "Ryck upp dig". Folk har svårt att förstå att ett ämne saknas i hjärnan.

Annapanna

Medicinerna gjorde mitt liv till ett kaos

Jag har under många år ätit en mängd olika mediciner. Mitt liv var ett fullständigt kaos! Jag visste inte vad som var symptom och vad som var biverkningar. Jag bröt med allt på en gång trots alla varningar från läkare och psykpersonal. Följden blev tre helvetiska veckor på grund av utsättningssymptomen. Trodde att jag skulle bli tokig eller dö!

Sedan lugnade det ner sig. Jag har haft ett underbart halvår som är det absolut bästa på minst 20 år! Tack vare att jag har slutat med alla dessa droger. Helt plötsligt har jag orkat att LEVA.

Bönne

Nu orkar jag vara mig själv

Jag är en tjej på 19 år, som äter Zoloft 100 mg/dag. Medicinen gör mig inte lycklig, men den hjälper mig att orka vara mig själv och att kunna se framåt. Så sluta för guds skull att kalla ssri-preparat för lyckopiller!

Anna

Terapi är nödvändigt

Medicinen gjorde att min terapi fick ett uppsving. Jag kunde plötsligt titta på det som var känsligt utan att gå in i det, och det gjorde att jag kom vidare i min utveckling mycket snabbare. Terapin tror jag är nödvändig, annars får man gå på antidepressiva livet ut. Ni måste gå till roten av problemet, inte bara klippa av det där roten går ner i jorden. Gräv lite!

Rollergirl

Utan min medicin skulle jag inte leva idag

Förut skar jag mig jämt i armarna, drack och rökte på för att dämpa min ångest samt min depression, nu gör jag inget av det längre. Kalla det inte lyckopiller! För mig som många andra är det ett överlevnads-piller!

Izzabélla

Som att sjunka djupt ner i ett svart hav

Jag är 28 år och har tagit cipramil sedan 3 år tillbaka. För ett tag sedan ville jag sluta men orkade inte med baksmällan, för det är precis vad det är. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut ur denna karusell, jag får yrsel trötthet, aggressioner, håglöshet, modlöshet, ångest – som ett svart hav man bara sjunker djupt in i. Dessa piller kallar jag för knark. Gott folk, innan ni börjar, tänk på att försöka leva utan dem i stället, för troligtvis kan ni aldrig sluta.

Angi25

En diabetiker tar insulin – vi tar piller

Man måste få tid att vara ”där nere” och försöka att stå ut med det. Tiden måste få ha sin gång. Jag pratar öppet om min situation, det underlättar. Vi är inga ytliga människor, vi är människor med mycket stora ambitioner, med mycket empati för vår omvärld. En diabetiker tar sitt isulin, vi tar våra piller för att vårt serotonin inte räcker till, det ser jag ingen skillnad på. Vi mår bättre och det är huvudsaken.

Aniara

Jag mår mycket bättre nu när jag slutat

Mina kompisar och syskon tyckte att jag blivit en helt annan person när jag tog medicinen så jag slutade tvärt. Jag blev alldeles konstig, fick yrsel, illamående, sömnsvårigheter mm. Hur kan man påstå att antidepressiva inte är beroendeframkallande när man får biverkningar av att sluta. Jag mår mycket bättre nu när jag slutat men jag får fortfarande mina ångestattacker. Men jag har lärt mej att hantera dom.

Ina81

Om det finns något som kan få mig att må bättre så tar jag det

Jag är 16 år och jag ska snart få mina "lyckopiller". Jag har varit deprimerad i ungefär 3 år. Jag har försökt ta livet av mig ett antal gånger. Allting känns så jävla meningslöst. Jag har läst om biverkningarna men dom skrämmer mig inte speciellt mycket. Om det finns något som kan få mig att må bättre så tar jag det.

Maria

Fotnot: Citaten är hämtade från aftonbladet.se´s dikussionsforum.