Hon vann över bröstcancern
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-29
– mot alla odds
Varje år får drygt 6500 svenska kvinnor diagnosen bröstcancer.
Christina Mablin var en av dem. Men hon var speciell. Hon fick två olika sorters tumörer samtidigt, en i varje bröst. Den som satt till höger växte dessutom explosionsartat.
Hösten har kommit till Stockholm men Christina är väl förberedd; hon bär en jacka under kappan när hon möter oss på ett snålblåsigt Södermalm. Efter fotograferingen slår vi oss ned på ett närliggande kafé och värmer oss med svart kaffe.
Det är svårt att föreställa sig att den kavata kvinnan framför mig genomgick en ytterst tuff cancerbehandling för några år sedan; hennes överlevnadschans uppskattades då till 15 procent.
– Nätterna var värst. Då växte sig skuggorna långa och hjärnan spelade mig ett spratt. Jag minns att jag såg liemannen, berättar hon och värmer händerna runt kaffekoppen.
”Bara döda celler”
Den första indikationen på att allt inte stod rätt till fick hon när hon upptäckte en grop vid vänster bröstvårta en vårdag 1997. Hon åkte in till Karolinska Universitetssjukhuset för mammografi.
Drygt tio år senare minns hon fortfarande iskylan som spred sig i kroppen – det måste vara en tumör, tänkte hon. Det var det inte. Läkarna konstaterade efter en biopsi att det rörde sig om några ”döda celler”.
Christina tyckte att det lät märkligt men lät sig inte nedslås: beskedet var ju bra, varför forska vidare? Året gick och hon blomstrade i yrkeslivet. Ett eget konsultföretag startades samtidigt som hon hade olika chefspositioner inom Siemens Women’s Healthdivision, där man, ironiskt nog, bland annat tillverkade mammografiapparatur.
Fasansfull upptäckt
Senhösten 2000 kryper en trötthet in i Christinas liv. En körtel i höger bröst har börjat kännas obehaglig och den växer – snabbt. Hon tar mod till sig och bokar tid för en ny mammografi. Christina var beredd på att hon hade en tumör i höger bröst, det väntade hon sig. Istället: kalldusch.
– Läkaren berättade att jag hade en tumör även i mitt vänstra bröst. Du kan ju föreställa dig att man får en chock! Jag hade alltså två olika typer av cancer samtidigt, i olika bröst. Det är väldigt, väldigt ovanligt.
Dagarna efter var svåra, det var ofantligt mycket att greppa, men det var påsktider och Christina ville inte förstöra familjefriden.
Hon beslöt sig för att inte berätta någonting förrän hon med säkerhet visste hur illa det var. Två dagar senare pratade hon med läkaren på Radiumhemmet. Hon spände ögonen i henne och frågade:
– Kommer jag att överleva det här?
– Du ska bli frisk, svarade läkaren.
Då tittade Christina henne i ögonen igen.
– Vi ska försöka göra dig frisk, ändrade sig läkaren.
Precis innan cellgifterna sattes in hade tumören i det högra bröstet vuxit till 7,5 centimeter gånger 4,2 centimeter. Christina visar med sin knytnäve hur stor den var.
– Det finns stadier i bröstcancerutvecklingen. Om tumören är större än fem centimeter ligger man för döden, förklarar hon.
– Både läkaren och jag visste att jag hade ungefär 15 procents chans att överleva, statistiskt sett.
Fick prova ny behandling
Nu sattes behandlingen igång. Som tur var höll Karolinska Universitetssjukhuset på med en forskningsstudie, ”Excellent”, som skulle vara extra bra mot aggressiv cancer. För att kunna delta i forskningen var patienten tvungen att möta vissa kriterier; man fick inte ha nedsatt hörsel, ta andra mediciner eller ha cancer som spridit sig. Christina kvalade in som försöksperson.
– Jag tänkte att nu är det bara att köra på. En traditionell behandling skulle inte ha räckt. De fick däcka mig i ett halvår om det var vad som krävdes, jag skulle bli frisk, någonting annat fanns bara inte på kartan.
Efter påskhelgen berättade hon för barnen och föräldrarna.
Barnen tog det bra, de visste att mamma Christina var stark, att hon skulle klara det. Men behandlingen skulle vara krävande. Hon fick tre olika typer av cellgifter i sammanlagt sex månader. I mitten av behandlingen opererades båda brösten bort. Avslutningsvis fick hon dessutom full strålning i 21 dagar.
Lyckligtvis fungerade det.
Tumörerna dog och cancern stoppades från att spridas. I dag är Christina helt återställd. Hon har gjort en bröstrekonstruktion och håret har sedan länge vuxit tillbaka. Frågan är hur hon tog sig igenom den här enormt prövande tiden, varifrån hämtade hon kraft?
”En inre styrka”
Svaret är lika enkelt som komplicerat: inifrån.
– Jag har alltid haft en inre styrka, jag har aldrig sett problem, bara möjligheter. Det gjorde jag när jag var sjuk också. De flesta människor som får ett cancerbesked reagerar nog inte så, men så fungerar jag.
Hon använde sig av det hon lärt sig i yrkeslivet som chef och säljare, hon satte upp konkreta mål och delmål, hon delade in sjukdomstiden och behandlingen i stadier som skulle passeras. När hon nådde ett mål belönade hon sig själv.
– Jag köpte till exempel en båt för jag älskar havet. Och sen, den stora belöningen om jag blev frisk, var att ta med barnen till Thailand. Och det gjorde jag också.
Christina ville absolut inte förvandlas till sin sjukdom, utan stängde in alla mediciner, recept, ultraljudsfotografier och information i en påse längst bak i ett skåp. Två gånger per dag, när hon tog sin medicin, lät hon sig vara sjuk och ledsen. Sen stoppade hon in sjukdomen i skåpet igen.
– Man kan inte hålla på och älta, då blir man bara sjukare, det är min inställning. I början undrade jag vem jag skulle prata med, men det fanns ingen som hade gått igenom vad jag skulle gå igenom som kunde hjälpa mig. Så jag satte upp mina egna mål och arbetade mot det. När jag hade en dipp fick jag stöd och uppmuntran av min exsambo och mina barn.
Inga planer på pension
I dag är Christina 55 år. Hon har lagt sjukdomen bakom sig och driver Hemlingbystugan, ett konferenscenter utanför Gävle med inriktning på friskvård. Hon ger också kurser och stödsamtal inom mental styrka utifrån sin nyskrivna bok ”Stjärnpatienten”.
Trots att finanskristider har gjort det tuffare att driva liknande verksamheter ser Christina positivt på framtiden.
– Jag är inte orolig. Öppna en dörr så kommer nästa möjlighet, det är bara att rycka. Så tänker jag.
Vad känner du nu när du tänker tillbaka på din sjukdomstid?
– Den gav mig förståelse för livet, att man måste svälja vissa känslomässiga saker för att kunna gå vidare. Man måste välja sina fighter.
Ute rodnar träden en sista gång innan vintern visslar in. Men vinden har mojnat och Christina verkar redan vara på väg mot nya mål.
– Jag ska växa ännu mer, säger hon innan vi skils åt.
