Hur länge kan man klara utan att gnälla?

Terri testar!

Uppdrag: 7 gnällfria dagar.

Slutresultat: 8 klagofria ... timmar.

Följ krönikören Terri Herrera Erikssons (nåja) vita vecka.

En stor del av min talade tid per dygn går ut just på att klaga, skvallra eller kritisera. Omgivningen mottar därför mitt tillkännagivande om en ”vit vecka” – att inte klaga, skvallra eller kritisera på sju dagar – med tvivel.

Maken skrattar rått och på jobbet jublar kollegorna.

– Då blir det alltså helt tyst vid ditt skrivbord under en hel vecka?

Sen startar de en tävling; ”Få Terri att försäga sig”.

– Vilken jättedålig låt, eller vad tycker du, Terri?

– Vad var det nu du tyckte om kungafamiljens förlovningsvideo?

– Terri, jag har för mig att du hade något kul skvaller om en programledare på fyran – hur var det?

Det är uppenbarligen lika festligt varje gång jag trillar i fällan och under förnedring måste flytta armbandet. Så här kan inte pastor Will Bowen ha tänkt sig att folks klagofria verksamhet ska se ut.

Annars är definitionerna det största problemet under veckan. Vad är att skvallra? Skvallrar jag om jag berättar att en bekant är sjukskriven för utbrändhet? Eller är det bara information?

Är det syftet – om jag berättar om utbrändheten för att få henne att framstå som dålig eller om jag berättar för att folk ska bry sig om henne – som definierar om det är skvaller?

Kritiserar jag min dotter om jag ber henne att skynda sig på till skolan?

Klagar jag om jag kommenterar att SJ:s kundservice inte fungerar eller att det är mycket lappar att hålla reda på sen Försäkringskassan bytte system? Det ÄR ju mycket fler lappar att hålla reda på.

Ett oväntat problem är det sociala spelet. Hur gör man när andra klagar? För det gör de ju, hela tiden. Ett enkelt vardagsexempel: När en förskolefröken kommenterar hur grått och trist det är ute blir jag ställd. Jag ställs inför flera alternativ.

a) Klämkäckt svara att det är fint ute. Fast då ljuger jag.

b) Svara med tystnad. Fast då är jag otrevlig och asocial.

c) Bekräfta hennes klagomål: visst är det trist väder. Och sen flytta armbandet.

d) Påpeka hur fint det blir sen till våren.

Jag väljer alternativ d. Och känner mig som en oäkta glädjecoach.

När jag når slutet av testveckan har jag blivit en hejare på att hålla mig precis på gränsen med hjälp av spydig ton, ironi och elaka

skämt. Det var nog heller inte vad pastor Will Bowen hade tänkt sig. Ändå är mitt rekord bara åtta timmar utan att flytta armbandet (fast betänk då att min omgivning gör allt för att lura mig att klaga).

Att uppnå 21 dagar i följd utan att flytta armbandet är en utopi, och jag är i ärlighetens namn inte särskilt intresserad.

På baksidan till boken ”En klagofri värld” står det att metoden kan ”skapa ditt liv så som du verkligen vill ha det”. Men jag vill ha ett liv där jag kan sitta på lunchen och orera om något nytt hjärndött tv-program eller debattera VD-arnas bonusar med min kompis utan att behöva tänka mig för.

Jag är inte rätt målgrupp, helt enkelt. Fast det var en intressant vecka! Och den har ju inte minst roat mina vänner nästan omåttligt mycket.