I sju månader levde Birgitta med läkarens dödsdom

Läkarna gav Birgitta beskedet att hon var döende i cancer – vilket visade sig vara helt fel

”Du har obotlig cancer. Det är bara en tidsfråga innan sjukdomen tar ditt liv.”

Det beskedet fick Birgitta Andersson, 67, av sin läkare.

Hon genomgick två cellgiftsbehandlingar och tog farväl till sin familj – innan man upptäckte att det var fel.

– Det värsta var att berätta för barnen att jag snart skulle dö, säger hon.

De första tecknen på att något inte stod rätt till kom för två år sedan.

– Vi hade bytt ut en dörr i torpet som vi bar iväg. Den var tung och otymplig och dagen efter upptäckte jag ett stort blåmärke på höger bröst, berättar Birgitta.

Birgitta kände också en liten knöl, men hon trodde att det hade att göra med dörren som hon burit på. Men blåmärket försvann inte.

Knölen växte

I stället växte det och snart täckte det hela bröstet. Även knölen växte. Birgitta åkte till vårdcentralen i Storå, som remitterade henne till Universitetssjukhuset i Örebro. Hon fick komma dit i början av september 2007. Efter en vecka ringde läkaren och gav det lugnande beskedet att det inte var cancer. Men knölen växte vidare och så småningom var den lika stor som en apelsin. I april 2008 gick Birgitta till sin privatläkare och ännu en gång fick Birgitta en remiss till sjukhuset i Örebro. Prover togs och ett ultraljud gjordes och Birgitta fick ännu en gång beskedet att det inte var farligt. Men hon ville ändå att de skulle operera bort knölen i bröstet.

– Den var stor och ganska besvärlig att dras med, förklarar Birgitta.

Elak tumör i bröstet

Operationen gjordes den 18 september 2008. Knölen skickades på analys. Men provsvaren dröjde och någon vecka senare kände Birgitta ytterligare en knöl i bröstet. Nu fick hon komma redan samma dag.

– De sög ur en deciliter vätska ur knölen. Birgitta passade på att fråga om provresultatet från den första knölen kommit och det hade den.

– ”Ja, det var en elakartad tumör i bröstet, men ingen cancer”, svarade läkaren, berättar Birgitta.

– Det var lite motsägelsefullt, men jag tolkade det som att jag inte hade cancer.

Livsuppehållande

Birgitta tog med sig utlåtandet till sin privatläkare som sa ”en elakartad tumör är ju cancer”.

Den 18 november fick Birgitta ett brev från sjukhuset med beskedet att cancern enligt de röntgenbilder som tagits spridit sig och att det satt metastaser i levern.

Birgitta ställde in sig på att julen 2008 skulle bli hennes sista. Dagen före julafton fick hon sin första cellgiftsbehandlig i palliativt syfte, som det heter. Det vill säga: inte behandlande, utan livsuppehållande.

Fruktansvärd tid

I sju månader trodde Birgitta Andersson att hennes dagar var räknade. Hon började snickra ihop sina egna dödsannonser i sitt huvud och fundera på hur hon ville ha sin begravning.

– Det var vidrigt, säger Jan. Jag började läsa dödsannonser för att hitta en vers värdig Birgitta.

I april 2009 fick Birgittas sin sjätte och sista cellgiftsbehandling och hennes doktor talade återigen om för henne att datortomografiundersökningen olyckligt nog visade på förändringar på levern.

Många tårar

Det var en fruktansvärd tid då hela hennes och familjens liv ställdes på sin spets.

– Det värsta var att berätta för barnen att jag snart skulle dö. Det har varit många tårar, säger Birgitta.

Birgitta och Jan gifte sig för 45 år sedan. Som alla andra nyblivna pensionärer såg de fram emot att få ägna sig åt varandra och det stora gemensamma intresset att resa. Men så kom Birgittas sjukdom.

Rasade samman

Världen rasade samman. Särskilt för Jan. Han hade precis förlorat sin syster i cancer. Nu skulle han också förlora sin fru.

– Bara tanken på att mista Birgitta var olidlig. Jag har alltid haft nära till skratt, men det senaste året har jag bara gråtit. Att tvingas se barnens förtvivlan gjorde så ont, sa Jan.

Men någonstans hyste Jan också ett tvivel. Det var så mycket som var märkligt kring hela den här historien. Till slut sa han till Birgittas läkare att han inte trodde på att Birgitta hade cancer.

– Jag hade under resans gång förstått att onkologen och kirurgerna hade olika journalanteckningar om Birgitta. Medan kirurgen talade om att cancern spridit sig sa onkologen att eftersom tumören varit inkapslad och inga metastaser fanns i varken blod eller lymfkörtar verkade det osannlikt att den skulle ha spridit sig till levern. Så den enda grunden för kirurgens bedömning var en diffus röntgenbild, säger Jan och fortsätter:

Beskedet kom sent

Jan insisterade på att Birgitta skulle undersökas med hjälp av magnetröntgen.

– Det kostar en del att använda magnetröntgen och eftersom de trodde att Birgitta var döende verkade det som att de inte velat kosta på henne en sådan. Men det är helt okej att magnetröntga Zlatans knä tre gånger samma vecka, säger Jan.

Den 29 juni 2009 gjordes en magnetröntgen av Birgittas lever. Två dagar senare, den första juli fick Birgittas läkare resultatet på sitt bord. Men det dröjde till den 13 juli, då Birgitta var på återbesök, innan hon fick veta att cancern inte hade spridit sig till levern.

– Jag reagerade knappt, hängde inte med i svängarna och kunde inte riktigt ta det till mig. Men när jag väl gjorde det så förstod jag att det var sant. Jag hade känt det hela tiden.

Anmält ärendet

Det första Jan och Birgitta gjorde efter beskedet var att ringa sina barn. Den här gången var tårarna av glädje. Det mesta har gått snett i den här historien. Ärendet är anmält till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

– Så här får det bara inte gå till, säger Jan.

– Vi är inte ute efter att sätta dit någon. Vi vill bara inte att fler ska behöva gå igenom samma sak som vi har gjort, säger Birgitta.

Hon har nätt och jämt hämtat sig från berg-och-dalbanan. En del av Birgitta blir djupt upprörd när hon tänker på vad hon och hennes familj utsatts för, samtidigt som en annan del av henne är djupt tacksam.

Ser framåt

För nu ser Birgitta och Jan fram emot resten av sitt gemensamma liv. Den delen de trodde att de inte skulle få. I den ingår att resa. De har redan varit iväg på två långresor sedan beskedet om att den dödliga diagnosen var ett misstag.

– Vi har verkligen insett att livet är här och nu och att det inte finns några garantier för en morgondag.

Nu ser de med glädje fram emot fler underbara dagar och kvällar i det älskade sommarhuset i Stripa.