”Jag var som en Duracellkanin”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-22
Cecilia, 42 Diagnos: Bipolär
Som flicka kunde bipolära Cecilia Lager springa sjutton baklängesvarv runt kyrkan mitt i natten. Som vuxen blev förskollärarjobbet en perfekt ventil.
– Jag var som en jäkla Duracellkanin.
Cecilia var den ultimata anställda: hon bytte lampor, lekte vaktmästare, ordnade utflykter och fann varje borttappad mössa och halsduk.
–Jag gick igång på att ha tio, tolv saker i huvudet samtidigt.
Men efter varje topp väntade en krasch. Cecilia vaknade tom på energi och livslust. Sådana morgnar skjutsade hon sonen Kalle till skolan. Sedan åkte hon hem och drog täcket över huvudet.
När chefen anade oråd sökte hon sig till nästa arbetsplats. Det var en strategi.
– Jag var rädd för att hamna i trallen med försäkringskassa, arbetsförmedling och sjukskrivning.
Efter långvariga sjukskrivningar fick Cecilia diagnosen bipolär. Det var en lättnad. Terapi lärde henne att hushålla med energi och efter en stress- och friskvårdsutbildning var hon redo att jobba.
Nynäshamns kommun skickade henne till Försäkringskassan. Cecilia fastnade i den onda cirkel hon fasat för. På två år träffade hon åtta handläggare.
– Jag förvandlades från arbetande mamma med full koll till någon idiot man pratade över huvudet på.
När Cecilia var låg orkade hon inte strida. När hon mådde bra och tjatade om jobb tog handläggaren entusiasmen för mani.
– Efter mötena gick jag hem till min man och grät. Det är fruktansvärt förnedrande att inte få bestämma över sitt eget liv.
Idag vikarierar hon på Svandammsskolan i Nynäshamn och är ambassadör för Hjärnkoll, en organisation vars mål är att öka förståelsen för psykisk ohälsa.
