Mia Törnbloms krönika: ”När ett glas blir så mycket mer”
Uppdaterad 2013-10-21 | Publicerad 2012-09-07
”Alkoholism har inget med karaktär att göra"
Under sommaren går flera personer ifrån att vara storkonsumenter av alkohol till att utveckla alkoholism. Och visst märker man det om man lyssnar lite på sin omgivning. Flera gånger den senaste tiden har jag hört saker som, ”I september ska jag ha en vit månad!”, ”Man borde kanske ha en vit vecka?”, ”Det har blivit en hel del baginbox den senaste tiden”, ”Det blev lite rörigt men jag hade inte ätit någon middag”.
Jag är nykter alkoholist och drogfri narkoman sedan hösten 1996. I och med att jag valt att vara öppen både med mitt tidigare missbruk och med min nykterhet så får jag såklart mycket frågor om detta. Av personer som själva är ”törstiga” kan jag få frågor som: ”Är det en kamp?”, ”Kan du inte en ta ett glas champagne en nyårsafton?”, ”Stör du dig inte på andra som dricker?”, ”Känns det inte väldigt orättvist?”.
Nej! Det är INTE en kamp, det är ingenting som tagits ifrån mig, jag har däremot fått en massa vinster. Nej, inte champagne, inte ens en liten lättöl kan jag dricka och vara säker på att det inte leder till mer.
Nej, jag stör mig inte alls på andra som dricker, tvärtom så tycker jag att alkohol har en fantastisk funktion att fylla för dem som klarar av att hantera den.
Visst skulle jag kunna gå och älta hur orättvist det är att just jag blev alkoholist. Men vad skulle det leda till?
I värsta fall kan den typen av ältande leda till att jag övertygar mig själv om att jag, nu när jag varit nykter så länge och dessutom är expert på mental träning, självkänsla och ledarskap, klarar av att ta ett glas vin vid festligare tillfällen.
Det är just det som är problemet, alkoholism har ingenting med karaktär eller intelligens att göra, förenklat kan man säga att det handlar om en fysisk allergi kopplat till en mental besatthet. Tar vi ett glas vill vi garanterat ha mer, mycket mer och denna vilja går inte att stoppa hur gärna vi än vill.
Dessutom ingår det i själva sjukdomsbilden att förneka för sig själv att vi lider av den, vi dricker inte för att vi är alkoholister utan för att det är torsdag, för att diskmedlet tog slut, för att det är synd om oss, för att vi är värda det, för att vi hade en jobbig uppväxt, och så vidare, och visst är det så att en del personer som växt upp under hemska förhållanden flyr in i alkohol och droger, men det var då – om vi fortfarande dricker 10–15–20 år senare så är det för att vi utvecklat ett beroende.
På Anonyma Alkoholisters huvudkontor i New York sitter det en stor tom ram uppsatt på väggen. Min vän Peter var där för en tid sedan och frågade då vad tanken var med den tomma ramen. ”Där tänker vi sätta upp en bild på den alkoholist som lärt sig dricka kontrollerat, men vi har ännu inte hittat någon som lyckats”.
Mia Törnblom