"Nu slipper jag brottas med mig själv varje sekund"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-07
Känsloutbrott och ångestattacker, Jessika Westins tonårshumör gick aldrig riktigt över.
Först som trettioåring fick hon diagnosen borderline personlighetsstörning.
I dag är hon diagnosfri, tack vare en speciell terapi.
– Jag visste att jag inte är som alla andra. Jag är en dålig människa.
Orden är Jessika Westins. Hon är 34 år gammal och beskriver hur hon upplevde sig själv innan hon för tre år sedan fick sin diagnos, border line personlighetsstörning, och lärde sig att se sig själv med andra ögon. Fram till dess hade hennes liv varit ett ständigt pågående kaos, fullt av uppbrott och utbrott.
Jessika hade tusen bollar i luften men svårt att slutföra något. Hon kände att hon alltid fick förställa sig i samvaron med andra, hon fick ofta vredesutbrott och kunde omöjligt ta negativ kritik.
– Jag kände enorm skam och skuld så fort någon kritiserade mig.
Tonåren gick inte över
Humörsvängningarna var enorma, de kom i tonåren och hennes mamma uppfattade det som vanlig tonårstrots. Men när tonåren var förbi var Jessika fortfarande lika känslomässigt instabil. Hon avskydde förändringar, kunde gå från euforiskt lycklig till apatisk och ångestfylld på bara en timme. Hon hade passionerade relationer som också pendlade snabbt mellan himmel och helvete. Jessika var mycket svartsjuk, livrädd för att bli lämnad och hade ett kontrollbehov som långsamt kvävde de män som från början föll för hennes på ytan så positiva utstrålning.
– Allting var ett spel, jag visste inte vem jag var och hade ännu mindre koll på andra, litade inte på någon, allra minst mig själv.
Terapin fick henne att förstå
Jessika åkte upp och ned i den känslomässiga berg-och-dalbanan i många år. Men tack vare ett vårdcentralsbesök hos en allmänläkare – som hon själv beskriver som fantastiskt empatisk och intelligent – fick hon så småningom sin diagnos, och en remiss.
– Jag gjorde ett omfattande personlighetstest inom psykiatrin. När resultatet kom var det tydligt att jag var borderline, säger hon.
Jessikas 18 månader långabehandling avslutades förra sommaren. Terapiformen mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som hon fick nästan varje dag på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, går ut på att lära sig att förstå sig själv och sitt handikapp. Sedan lär man sig att hitta sätt att agera som är bättre än de man tidigare valt på ren impuls.
– Tidigare kunde jag aldrig välja, jag hade otroligt svårt att sålla information.
Fortfarande sjukskriven
Terapin lärde Jessika att rensa i pusslet och intellektuellt förstå vad som är viktigast att ta tag i just nu. Hon lärde sig att lita på sig själv men fick framförallt känna på hur det känns att känna total tillit till andra människor.
– Det är en underbar känsla och behandlingen och personalen där har gett mig livet tillbaka.
När hon förra våren gjorde om personlighetstestet hade hennes beteende, tankar och sätt att se på sig själv ändrats så totalt att läkarna tog bort borderlinediagnosen.
– Får jag leva på det sätt jag vill så mår jag bra, säger Jessika.
Hon är fortfarande sjukskriven och har svårt att klara av press och måsten. Det som ska göras skriver hon ner på en lista, och betar av i mån av ork. När ångest eller andra negativa känslor är på väg att ta över vet hon hur hon ska agera. Hon är inte längre rädd och vet att hon klarar av även det.
Slipper åka som en jojo
Jessika har kontakt med den affektiva enheten på Huddinge sjukhus någon gång i månaden men känner inte att hon har så stort behov av sjukvården längre.
Hennes hem är i dag välstädat och livet är rensat, totala motsatsen till hur det såg ut för några år sedan. Jessika njuter av att leva det som hon kallar för ”ett hyfsat vanligt liv”.
– I dag känner jag mig mer stabil och det är en sådan lättnad att få leva lite mer linjärt, inte åka jojo upp och ned och brottas med sig själv varje liten sekund.
