Mia Törnbloms krönika: ”Kurt blev botad”

Foto: MIA CARLSSON, STEFAN JERREVÅNG

Jag fick ett mejl av en kvinna efter en utbildning i konflikthantering, vi kan kalla henne Lena.

”Hej Mia! Tack snälla för utbildningen du höll, det är den i särklass bästa kurs jag har varit på, du är helt fantastisk … bla, bla, bla.” Hon fortsätter att ösa ur sig beröm men till slut kommer ett MEN: ”Jag är gift och min man är dum i huvud­et, kan vi få komma till dig så att du kan bota honom?”

Dessvärre arbetar inte jag som parterapeut så jag gav henne namnen på två bra personer som gör det. Svaret kom direkt: ”De är säkert jättebra men det är bara du som kan hjälpa oss!”

Efter fyra veckor kom ett nytt mejl från Lena, i glad ton meddelande hon att hennes man fortfarande var dum i huvudet och om jag fick tid över fick jag gärna boka in dem.

Lena mejlade mig en gång i månad­en i sex månaders tid. Alltid lika trevlig och när det sista mejlet kom kände jag att jag bara måste säga ja.

När det ringer på dörren till mitt kontor tänker jag mig att Lena ska kasta sig runt halsen på mig. Därför blir jag väldigt överraskad när Lena inte ens hälsar, hon dundrar in och meddelar mig att hennes man är DUM I HUVET; EN IDIOT!

Några steg efter Lena kommer hennes man, vi kallar honom Kurt, det är tydligt att Kurt slutade lyssna på Lena för flera år sedan. ”Jag har förstått att du tycker att Kurt är en idiot, men jag undrar vilka behov du har som du inte upp­lever blir tillgodosedda i din relation till Kurt?”, säger jag till Lena. Hon fortsätter: ”Han är så jävla korkad …”

Till slut blir jag tvungen att säga till på skarpen: ”SKIT i Kurt, nu pratar vi om dig. Vad är det för behov du har som inte blir tillgodosedda?” Sen får jag hjälpa Lena att prata utifrån henne själv och hennes behov. Det som händer då är att Kurt börjar lyssna, han har i flera år hört att han är dum i huvudet, men nu när Lena pratar om sig själv så blir det intressant för honom, han älskar ju henne.

Då jag ser Kurts engagemang frågar jag Lena: ”Har du sagt det här till Kurt förut?” Kurt är snabb och säger att det har hon inte, Lena vill inte svara men till slut får hon ur sig:

”Kanske inte med så här många ord! Men det fattar väl vem som helst, hur tydlig ska man behöva vara?” 

Det Lena gör här är det vi människor ofta gör, speciellt när vi är stressade och pressade. Vi glömmer att vi inte är norm, att de värderingar, åsikter och sanningar vi har inte nödvänd­igtvis gäller för vår omgivning. I stället för att vara tydliga med vad som är viktigt för oss tycker vi att de är dumma i huvudet som inte förstår. Jag frågar Lena vad det finaste Kurt kan göra för henne är och då erkänner hon:

”Att han kommer på vad jag vill utan att jag behöver säga det”.

Inte så fiffigt! Det skulle innebära att Kurt hade talang för tankeläsning. I stället för att säga till Kurt vad som gör henne arg, ältar hon det med sina väninnor. Men konsekvensen av att inte ta eget ansvar för de behov vi har, är att det blir snålt. Och vi tänker ”Han gör aldrig något för mig, jag tänker inte göra något för honom heller!” Sådana tankar saboterar allt samarbete och teamkänslan uteblir.

Lena har ansvar för att säga vad hon vill och behöver. Kurt har såklart ansvar för att ta reda på vad som gör henne arg, förstår han inte får han fråga i stället för att hoppas att hon snart blir glad igen.

Läs fler "Mias tior"

Mia Törnblom