”Det är nästan för bra för att vara sant”

Caroline Hougner

Carsten Berger, 44, opererade bort smärtan i USA

OMAHA. Läkarna hemma i Göteborg kunde inget göra.

Whiplashskadade Carsten Berger, 44, skulle lära sig leva med smärtan.

Då köpte han en flygbiljett till USA.

– Blir jag bara lite bättre, slipper domningarna eller en del av värken är det värt allt, säger han innan han rullas in på operationssalen.

Narkosläkaren står beredd. Den här typen av operationer kräver ver minutiös övervakning. Patienten ska slippa smärta under större delen av operationen, men får inte vara för djupt sövd eftersom han ska kunna väckas upp när som helst och vägleda kirurgen.

Med van hand gör Åke Nyström ett snitt från vänster axel upp mot nacken. Försiktigt in spekterar han det öppna området för att hitta det som kan tänkas ligga på och störa nervtrådarna.

Knipsar av blodkärl

Då och då pillar han fram en nerv eller drar upp ett litet blodkärl som han knipsar av. De avklippta ändarna i såret bränns med ett svagt fräsande. Timmarna går och den sterila lukten I operationssalen byts gradvis ut mot lukten av bränt blod.

Till slut är han nöjd och Carsten väcks upp.

Han tror att operationen précis börjat och blir förvånad när han ombeds vrida huvudet så långt han kan.

–Jag tycker det känns lättare, annorlunda, det gör det … säger han groggy medan sköterskan hjälper honom på med en steril handske.

Nu ska Carsten själv känna om de smärtande punkterna i axeln är kvar. Med fumliga fingrar känner han försiktigt runt i såret en lång stund utan att hitta något.

–Nej … Jo, där! Kanske, en aning, säger han till slut och pekar på ett ställe vid ena sårkanten.

Känner ingen smärta

Åke Nyström trycker till där han visat och Carsten grimaserar illa. Ännu ett blodkärl knipsas av och han trycker till igen men denna gång känner Carsten ingenting alls. Åke Nyström nickar till narkosläkaren som ökar dosen bedövningsmedel och Carsten somnar om.

Det är över. Såret sys igen och narkosen kopplas ur.

När Carsten vaknar vrider han försiktigt huvudet fram och till baka medan ett leende brer ut sig över läpparna.

– Så här långt har jag inte kun nat vrida förut. Titta jag kan ju se över axeln, säger han och greppar Åke Nyströms hand i ett stadigt tag innan sängen rullas ut.

– Tack! Tack!

En kvart senare står hans fru Christina vid sängen. Den här stunden har de väntat på i över sju år. Ända sedan olyckan den där januaridagen 1996.

Carsten var lastbilschaufför och skulle åka med en kollega när något hände.

–Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att det var starkt solljus i en kurva. Sedan slog jag hu vudet i rutan, säger han.

Räddningsmanskapet hittade honom utanför lastbilshytten. Han var illa däran. Låg på intensiven en vecka. Vänster käkben hade spruckit, tre tänder var borta och en benbit i handen var loss.

Hade ständig värk

Det mesta åtgärdades under det första halvåret. Det var bara värken och de återkommande domningarna läkarna inte kunde göra något åt.

– Värken fanns liksom i bakte grunden hela tiden med smärttoppar då och då. När halva synfältet försvinner vet jag att de är på väg, säger han och visar hur halva kroppen liksom förlamas.

– Det är vidrigt. Det är bara att gå och lägga sig, säger Carsten som gått på starka värktabletter ända sedan olyckan.

Sjukgymnastik och rehabilitering hjälpte inte alls.

– Till sist ville de förtidspensionera mig. Det var inte så roligt. Det tar tid att vänja sig…,berättar Carsten som ändå försökte hålla humöret uppe för sönernas skull.

– Det har varit jobbigt för oss alla. Tänk om det här håller i sig. Det är nästan för bra för att vara sant, säger Carsten medan sköterskorna ger honom vanliga kläder och skriver ut honom.

En timme senare sitter han och hustrun på patient hotellet och planerar resten av veckan. Före operationen vågade de inte göra några planer, men nu funderar de på att se lite av Amerikat innan flyget går hem till Sverige igen.