TV-profilen Anna Brolin: ”Man måste vara osäker för att UTVECKLAS”
Uppdaterad 2013-09-02 | Publicerad 2013-08-30
Det senaste halvåret har hon dribblat dans i tv-rutan, bevakningen av fotbolls-EM – och sitt eget bröllop.
Sportjournalisten Anna Brolin berättar för Wellness om giftermålet, drömjobbet och den gången hon själv blev en nyhet i Brasilien.
Text: Jonna Karvonen
Foto: Mikael Gustavsen
Stylist: Elin Zetterlind Millerud
Hår & makeup: Anna Frid
Ska jag vara glad på bilden?” frågar Anna fotografen Mikael.
Hon står fullkittad i en sportig outfit framför kameran, fräscht brunbränd tack vare en snabb smekmånad på Ibiza, redo att bli plåtad till Wellness omslag. Men frågan känns nästan lite överflödig eftersom leendet knappast är en ansträngning eller ett undantagstillstånd för henne. Eller som en i teamet säger imponerat efter att fotoblixtarna har smattrat ett tag: ”Jag har nog aldrig sett någon som kan hålla smajlet så där länge.” Och det är ett igenkännbart smajl. Under sommaren har vi kunnat se Anna som programledare för både damernas fotbolls-EM och som sommarvärd i ”Nyhetsmorgon”. Men en fullspäckad vardag är knappast ovanlig för henne.
– Jag och min kille satt hemma i fredags och käkade tacos, vilket är lyxigt för oss, och frågade oss själva när vi var hemma en fredagskväll sist. Jo, i slutet på mars, säger hon och skrattar över en kopp svart kaffe när vi sitter ner för en pratstund strax innan plåtningen.
Just i år var våren extra stressig, och anledningen stavas ”Let’s dance”. Men det var en erfarenhet som Anna, som dansade balett i tio år när hon växte upp i Enköping, älskade.
– Det var bland det roligaste jag har gjort och jag tränar gärna fem timmar om dagen, men det är ju inget jag hinner med normalt. Men framför allt skrattade jag så mycket, vi hade otroligt roligt ihop, jag och min danspartner Tobias Wallin. Det var som att gå på ett vuxendagis. Jag gick dit och lekte och fick ha på mig kläder som jag aldrig hade drömt om.
Förändrades din syn på träning och hälsa?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag jobbade som aktivitetsvärd i många år och då tränade jag typ hela tiden. Däremot åt jag kanske inte lika bra som 19-åring på Ayia Napa, säger Anna och skrattar.
– Det som förändrades är väl att jag känner att jag måste fortsätta med det här på något sätt.
Med att dansa?
– Ja. Jag tänkte kanske ta upp baletten i höst. Till skillnad från mycket annan träning får man jobba med hela kroppen när man dansar. Man gör väldigt små rörelser men, man använder sig av alla muskelgrupper och det kräver sin teknik. Går jag på en dansklass på ett vanligt gym vill jag ha mycket koreografi så att det blir svårt. Annars är det inte roligt.
Om våren var fylld med jobb så började sommaren med mer fokus på det privata – i juni ställde Anna och hennes kärlek Jesper till med ett tredagarsbröllop på Gotland för 150 av deras närmaste. Och med tanke på att de träffades klockan tre på natten en blöt festkväll för några år sedan är det nästan som att cirkeln slöts den där junihelgen, för det var knappast en stillsam och traditionell ceremoni de bjöd på.
– Vi dansade in barfota till Michael Jacksons ”Will you be there” och gick ut till Icona Pops ”We got the world”. Vi hade en DJ på vigseln. Och sedan körde vi after wedding på Kallis innan middagen. Det var superös och alla var ganska slitna på söndagen. Men det var också mycket mer känslosamt än jag trodde att det skulle vara. Det har krävt sin tid att smälta alltihop och det faktum att vi är man och fru nu. Det känns väldigt häftigt, även om jag har gått från att vara señorita till señora i Spanien, och det låter ju väldigt gammalt. Men det får jag komma över, jag fick ju världens bästa kille till man.
Just Spanien har reserverat en speciell plats i Annas hjärta. Dels har hon bott där i tre år, dels är det ett land som hon ofta besöker i egenskap av fotbollsreporter. Och på grund av att hennes jobb tvingar henne att resa mycket har det blivit en utmaning att hålla igång en hälsosam rutin – speciellt när det kommer till maten.
– Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, säger hon halvt uppgivet, halvt skämtsamt. Det har varit, eller är, det absolut svåraste att få till. Man läser alla kostråd men inget av det går att applicera på det liv jag lever. Jag kan inte ta med mig en matlåda för jag ska genom tre säkerhetskontroller på flyget. Det funkar helt enkelt inte.
Men bara för att det är svårt innebär det inte att Anna inte försöker. Hennes resväska kan innehålla allt från tomater, tonfisk och oliver till nyttiga bars och Babybel-ostar. Och så fort hon har tid att klämma in ett restaurangbesök försöker hon beställa kött, fisk, kyckling eller ägg i någon form.
– Men går det inte att hitta bra mat så går det inte, då är det bara att köpa det. Det är bättre att äta någonting än ingenting alls. Ibland har jag till och med tagit med mig måltidsersättningar. Det kanske inte är jättebra, men det har vid tillfällen varit det minst dåliga alternativet.
Hur gör du med träningen när du reser?
– Jag försöker boka in mig på ett hotell med gym och jag springer gärna i de städer där man kan göra det. Annars kan man alltid köra tabata-intervaller på hotellrummet, då är man klar på en halvtimme och man tränar hela kroppen. Jag kör back to basic-övningar som upphopp för att få upp pulsen och sedan armhävningar, situps och sådant.
Men att skippa de fysiska aktiviteterna? Det gör Anna helst inte – då blir hon enligt egen utsago sur och grinig – så hon försöker alltid klämma in ett pass på morgonen. Ja, inte ens en äcklig heltäckningsmatta på ett hotellrum i Rumänien är ett hinder.
– Jag la ut två tjocka handdukar på golvet och körde styrka, skrattar hon.
– Då kände jag mig väldigt duktig. Men någonstans måste man tänka på att man inte kan rucka på rutinerna bara för att man reser. Det är bara att ställa sig upp och köra även om det är skittrångt eller äckligt eller vad det nu än är.
Att klaga verkar verkligen inte vara Annas melodi, oavsett om det handlar om ofräscha hotellrum eller en vindmaskin som får ögonen att svida under omslagsplåtningen. (Hennes enda kommentar på det senare problemet? ”Tja, det rinner lite i ögon och näsa, men jag snörvlar upp det.”)
Hon berättar att hon har sitt drömjobb, och med tanke på hur passionerat hon pratar om det finns det lite utrymme för tvivel över att hon verkligen menar det.
Inte ens arbetsdagar som slutar klockan två på natten avskräcker henne, trots att flyget hem kanske går redan några timmar senare.
Var kommer fotbollsintresset ifrån?
– Jag var inte så bra på fotboll själv som liten, utan jag tävlade i stället i tennis och golf och höll på med gymnastik och dans. Jag har gjort det mesta, men fotboll och hockey har jag uppfostrats med genom tv-sporten. Och mina föräldrar har ett jättestort idrottsintresse så pappa tog oss med på matcher i Europa. Jag såg till exempel en Lazio och Juventus-match i Rom när jag var ganska liten. Där någonstans väcktes min fascination för det här enorma intresset som får hela städer att stanna upp.
Är det fortfarande en mansdominerad bransch tycker du?
– Jag vet inte om jag tycker det. Vi är 50/50 på min redaktion i alla fall. Men det är klart att det är skillnad i vissa länder. Jag minns en presskonferens i Brasilien då jag blev ständigt följd av ett team som skrev en artikel om mig och beskrev allt jag gjorde, typ: ”Här är den blonda tjejen som kan prata spanska och hon plåtade precis av en adress med mobilen.” Helt plötsligt hade jag väldigt många brasilianska twitterföljare, säger Anna och skrattar.
– Men seriöst, hur kan det ha blivit en story? Då kan man känna att de kanske inte lyssnar på vad man säger och att man inte blir tagen på så stort allvar. I många sammanhang utomlands är det viktigt att poängtera att jag är journalist och inte programledare, för är man programledare kan man lika gärna ha dansat i bikini i tv för att få den rollen, som det är i Italien. Men i Sverige har jag inte upplevt det alls. Men det är väl för att många av mina föregångare och förebilder, som Jane Björck, har banat vägen för mig och väldigt många andra.
Du gör intervjuer på spanska. Känner du dig bekväm med det?
– Ja, det gör jag. Eller, jag är inte så rädd för att göra fel. Jag har suttit på italienska presskonferenser med min verbböjare i mobilen och försökt författa någon typ av fråga och ställt den. Är den grammatiskt helt rätt? Nej, men de fattar och jag får ett svar. Så jag känner mig ganska lugn i det.
Du verkar ganska orädd generellt.
– Ja, det är jag nog på ett sätt. Det kommer nog från min pappa som alltid har kastat sig ut i saker. Han är lite halvgalen men helt underbar. Han slog upp en kiosk i Enköping på 80-talet när mycket kraschade, inklusive hans företag, och han har alltid gått fram till folk och frågat om saker när vi har rest och inte haft några hämningar. Men när jag jobbade som reseledare lärde jag mig också att det var upp till mig att lösa problem som kunde uppstå. Det var en väldigt bra skola.
När känner du dig osäker?
– Det är väl när jag ger mig in i något nytt, som första gången jag sände ”Nyhetsmorgon”. Men samtidigt måste man ju vara osäker för att kunna utvecklas och jag gillar inte när allt bara känns... klart. Jag vill gärna testa nya saker och ha en ständigt stimulerande rörelse framåt.
Så vad innehåller framtiden, om Anna själv får bestämma? Utöver sporten kan hon bland annat se sig själv bevaka konflikter utomlands för att vidga vyerna.
– Men jag har också en dröm om att få öppna ett litet hotell någonstans i värmen, kanske kasta mig på en surfbräda på morgonen och liksom leva ”the happy life”. Fast jag skulle inte kunna släppa det jag gör nu helt och hållet, direktsändningarna är beroendeframkallande. Jag behöver nog ett liv som är 50/50, för jag har det ju riktigt bra som det är nu också.
JONNA KARVONEN