Läsarna berättar: Så blev vi mobbade

Era berättelser om vuxenmobbning

”Chefen juckade mig i ansiktet när jag satt och åt”

Hej, jag läste om kvinnan som blev vuxenmobbad – hemskt. Jag blev det i tolv år på samma arbetsplats och blir det än i dag

på min fritid. En arbetare skrev bög på min livrem, en annan frågade om jag skulle följa med hem ’jag har en stor …’ inför andra på jobbet. Min förman vägrade ’ta ett sådant svin i näven’ när jag sträckte fram handen och när jag lämnade tillbaka en truck sa en chef att ’nu får man väl ha plasthandskar, annars får man väl aids’. En annan chef stack ut sitt finger genom sin gylf och juckade mej i ansiktet ett par gånger när jag satt och åt. Ja, det hände så mycket … och när dom sa upp en massa fick alla avgångsvederlag utom jag. Företaget sa att jag tackat nej.

Jag känner mej så kränkt. Sven, 44

”Min väninna baktalade mig – sa att jag inte hängde med”
Jag trodde vi hade en ganska bra sammanhållning på mitt jobb. Av en slump fick jag veta att min väninna baktalade mig efter att

hon tagit över som chef. Hon övertygade alla om att jag inte hängde med i allt nytt och helst ville trappa ner. Det kom som en fullständig överraskning och kändes väldigt obehagligt, särskilt som det var jag själv som förordat henne som min ersättare på chefsposten medan jag var mammaledig. När jag kom tillbaka hade hon dessutom gjort om organisationen, så att hon skulle få fortsätta på chefsposten.

Jag var bortmanipulerad. Malin, 38

”Att ifrågasätta den nye chefen var förbjudet”

Jag är sjukskriven sedan 3,5 år tillbaka efter en depressiv kollaps. Utlösande faktorn var min första tid på ett numera stort svenskt

IT-företag. Under hån och glåpord skulle jag utföra något som ansågs så enkelt att en apa kunde utföra det – trots att ingen kunde visa hur det skulle göras. När jag förklarade att det inte gick att göra på det sättet fick jag fnysningar till svar. Jag ’fick komma på’ något sätt att göra det i alla fall. Att ifrågasätta den nye mycket populäre chefens påståenden om hur enkelt det var, var helt enkelt

förbjudet (hur rätt jag än hade). Efter många år av mobbning och sjukskrivning för utbrändhet kollapsade jag och lämnade företaget. Först efter tolv år fastslogs att jag lider av symtom som påminner om PTSD, Post traumatic stress disorder. Att jag inte fullt ut diagnostiserats PTSD är jag uppfyller alla krav utom ett: att ’patienten måste ha upplevt en livshotande situation’. Dit räknas inte vanligt arbete.

Magnus, 43

”Vid utvecklingssamtalet fick jag höra att jag var sämst och att jag var för snäll”

Efter tio år som egenföretagare sålde jag mitt företag och anställdes av den nye ägaren, en medelålders man. Han hade fyra–

fem kvinnor som jobbade åt honom och som från första början hade en iskall attityd gentemot mig. Damerna tystnade när jag kom in i fikarummet, bestämde gemensam lunch men frågade mig först en minut i tolv när alla stod med ytterkläderna på. Ingen ställde frågor eller intresserade sig för vem jag var. Antingen nonchalerade de allt jag sa eller svarade med omedelbart mothugg. Ofta

det senare. Jag höll mig för mig själv och sa aldrig någonting till chefen, som hade stor respekt för min kunskap och sociala

kompetens. Han skröt gärna om mig inför övriga anställda och kunder. Dessvärre betedde han sig ibland som en tonårspojke,

sköt gummiband och ryckte mig i hästsvansen. Han hade dessutom lyckats göra en av de anställda gravid

och ljugit om detta för både sin sambo och övriga anställda tills det inte gick att dölja. Stämningen var därefter. Han

klarade inte heller sin roll som chef, administratör och ledare. De anställda gjorde säkert vad de kunde, men för detta kontor finns bara ett ord – kaos! Av någon anledning skickades jag inte på kurser som övriga anställda. Trots att vi hade pengar avsatta för vidareutbildning hade jag under 2,5 år bara några få dagars utbildning.

Efter två års vantrivsel bad jag om tjänstledighet en månad. Jag var väldigt trött på arbetet, psykiskt och fysiskt och hade haft det tungt privat. Min chef gick i taket och tog det som att jag skulle säga upp mig. Hans påhitt om att jag inte skulle komma tillbaka förmedlades till mina kunder, som i sin tur ringde mig och frågade vad som stod på. Då fick jag höra hur min chef och vikarie pratade illa om hur

jag utförde mitt arbete. Missnöjet och framförallt förvåningen var stor bland kollegor och chefen då jag återvände. Snart blev jag chefens hatobjekt. Vi hade utvecklingssamtal där jag fick höra att jag var ’sämst’, att jag ’var för snäll mot kunderna’ och hade

’sämst debiteringsgrad på hela kontoret’. Jag behöll lugnet, bad honom visa papper på det sa åt honom att han inte skulle sitta och ljuga mig rakt upp i ansiktet. Jag hade ju full koll på vad jag drog in i pengar. Han var högröd i ansiktet när ’utvecklingssamtalet’ var över.

Några dagar senare kom hans hämnd. Det var på ett personalmöte där det mesta gick ut på att förnedra mig inför mina kollegor. Två nyanställda kom senare och sa att de tyckte att han hade betett sig för jävligt när han pekat ut mig som kontorets sämsta medarbetare.

När jag gick från mötet hade en av mina kunder tok-ringt på telefonen för att höra om jag var intresserad av en ledig tjänst hos en konkurrent. Ibland kommer saker över en som en skänk från ovan! I dag har ALLA ’mina’ kunder följt med

till min nya arbetsgivare.

Skrattar bäst som skrattar sist! Kristina, 40 år



”De försökte ge mig en allergisk reaktion”

Jag jobbar som personlig assistent i den offentliga sektorn och har blivit utsatt för mobbning av andra i mitt team. Först handlade det om att några inte trodde på mina allergier och utsatte både mig och brukaren för direkt livsfara med sina ’attentat’. Det kunde ha blivit en direkt katastrof! Dåvarande chefen tog inte tag i det hela ordentligt och ville inte ens polisanmäla! Aldrig trodde väl jag att en person kunde vara så genomelak och verkligen försöka få en annan person att få en allergisk reaktion bara för att man ’inte tror på någon’. Nu har den som var drivande slutat, tack och lov.

En som är stark!

”Mina kollegor spred lögner om mig”
Jag råkade komma på två manliga kollegor som hade en sexuell affär. Jag svor på att inte berätta det för någon, men de trodde

inte på mig utan drog igång en hätsk hatkampanj mot mig. Förutom direkta hot satte de i system att gå igenom mina fickor, min handväska och mobiltelefon för att kontrollera vad jag skrev. De spred också lögner och gjorde sig lustiga över mig. Sa jag något avbröt de mig genast med gapflabb och fick alla andra med sig. Till slut vågade ingen prata med mig. De som försökte blev förlöjligade. Från att ha varit en öppen energisk person känner jag mig bara trött och arg. De har alla på sin sida. Jag har ingen. Rosanna, 19

”Jag ifrågasatte vd:ns kvinnoförnedrande stil”
Jag har varit så deprimerad att jag knappt minns alla turer, men det började med att jag höll på med en jämställdhetsplan

på mitt företag och ifrågasatte vår vd:s grabbiga stil. Han hade till exempel sagt åt receptionisten att hon borde ha

lite kortare kjol inför ett affärsbesök. Och till mig sa han: ’Du tar ju plats, inte bara fysiskt’, vilket jag påpekade var ganska onödigt. Då skrattade han bara rått och sa: ’Jag är ingen humanist. Jag är civilingenjör.’ Efter det krävde han detaljerad bokföring av allt jag gjorde och min lön halkade efter. Det jag sörjde mest var dock att alla andra vände mig ryggen.

Anna, 37

”Pikar hör inte hemma på jobbet”
Varför är det en omöjlighet att bara få ägna sig åt sitt jobb? Gnäll, pikar och utskällningar hör inte hemma på en bra arbetsplats. På kvinnodominerade arbetsplatser tycks dock toleransen mot olikheter särdeles låg. Det räcker med att någon har lite för dyra kläder, åker på för fina semestrar, pratar för mycket i telefon, har en viss religion, vabbar mycket eller luktar svett. Och vågar någon konfrontera eller ifrågasätta dylikt intrigerar avdelningens inofficiella chefer mot den som stuckit ut hakan. Den verkliga chefen varken ser eller har förmåga att tackla detta fenomen.

Bir gitta, 61

”Arbetsgivaren hotade mig och min familj”
Själv blev jag hotad och trakasserad på min arbetsplats. De ville få mig att säga upp mig själv. Jag stod emot och blev hotad och

trakasserad under ett års tid. Min arbetsgivare begärde förhandling med facket fyra–fem gånger angående min anställning. Hoten och framförallt de nedlåtande kommentarerna om min familj var helt ofattbara.

Thomas, 29

”Mobbaren var ombudsman”
Jag har blivit mobbad av min chef. Jag var tvungen att sluta. Detta var på en ABF-avdelning och chefen var ombudsman …

Marie

”Jag tände till och vrålade tillbaka”
Jag var också utsatt för mobbning av en f d kvinnlig chef/arbetsgivare. Under en period var hon oerhört vass och nedlåtande mot mig, visade tydligt att hon inte gillade mig. Gav mig bland annat gliringar om att jag var en dålig mamma och så fort hon kom åt gav hon kritik som knappast hade saklig grund. Om jag t ex vid fikabordet berättade om något jag sett på tv kunde hon med hög och barsk röst tala om att "jag tittar aldrig på tv". Vad hon menade var så tydligt, hon var normen som gjorde rätt medan jag var idioten som tittade för mycket på tv. Över huvud taget spred hon en obehaglig stämning runt sig, när hon inte var inne kunde vi andra ha hur trevligt som helst men så fort hon dök upp la den dåliga stämningen sig som en våt filt över hela företaget. Alla andra utom jag och en till hade tillgång till företagshälsovård. "Det stod inte med i våra anställningskontrakt" sa hon till dom andra. Vilka kontrakt undrar jag, vi hade inga papper skrivna. Jag bad om ett anställningsavtal när jag var ganska nyanställd, men fick aldrig något. Det var bara hennes sätt att visa att jag var mindre värd än alla andra. Hon bollade också upp och ner med min arbetstid, så fort det krisade var det jag som fick gå ner i tid samtidigt som det förväntades/krävdes att jag stod standby vid arbetstoppar. "Det är en förmån du har, att få jobba mer när det behövs" förklarade hon. Jag var den enda som inte fick en mobiltelefon, fick använda min egen och ta upp samtalen som kostnad. En gång skällde hon ut mig för att jag inte tagit ut soporna när det var "min vecka". Jag jobbade halvtid och var inte där varje dag och förklarade att jag tömmer när jag går hem, sen är min vecka slut. Hon blev skitförbannad och vräkte ur sig oförskämdheter. Då tände jag också till och vrålade tillbaka att "den dagen jag har samma förmåner som alla andra kanske jag ställer upp mer på dig". "Det kommer aldrig att ske", blev svaret. Fick nog tillslut och sa upp mig. Konstigt nog blev hon inte glad, snarare tvärtom. Hon menade att det varit mycket bättre om en av de andra sagt upp sig. Nu är jag min egen och har tagit över ett par av hennes kunder. Känns jättebra för mig, det är en bekräftelse på att jag gjort ett gott jobb och en liten revansch för alla gliringar under åren som anställd.

Marie