”Jag känner mig bortvald av min kompis”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-11-12
Fråga Mia
Mia Törnblom är Kropp & Hälsas expert på personlig utveckling. Skriv, du också! Skicka din fråga till mia.tornblom@aftonbladet.se
FRÅGA:
Hej Mia! Först beröm till dig, du verkar vara så cool. Jag är just fyllda 20, oerhört målinriktad och har kommit långt i livet på många plan. Körkort, grymt bra pojkvän, flyttat hemifrån, studerar juridik, rest jorden runt, tränar, känner mig snygg. Ja, jag skulle säga att jag har det väldigt bra och är lyckligt lottad.
Relationen förändrades
Anledningen till att jag kontaktar dig är för att jag försökt analysera mig själv och vissa beteenden jag har. Jag har en kompis, ett år äldre än jag, som flyttat till London och bott där cirka ett år nu. Några månader innan hon flyttade började vår relation att förändras, och inte till det bättre. Hon började jobba på samma jobb som en gemensam bekant och jag började märka att det bara var jag som hörde av mig och ville umgås, och ofta var min kompis redan upptagen med tjejen som hon jobbade med. Jag försökte på olika sätt att planera, ge förslag och även bjuda in den andra tjejen – trots att det var min vän jag ville träffa.
Kände mig bortvald
Det slutade med att jag kände mig bortvald, besviken – och dessutom jävligt förbannad. Jag blev arg och ville väl skydda mig själv, så jag slutade höra av mig i två veckor och gick runt och var irriterad på min vän. Jag insåg att jag gång på gång byggde upp förhoppningar på att hon kanske skulle ringa, eller komma förbi fiket där vi fikade.
Tog kontakt
Till slut insåg jag att jag bara bröts ner av att gå runt och vara irriterad på en person som kanske inte ens visste om att jag var arg på henne. Jag tog kontakt och sa att vi verkligen behövde träffas. Hon blev såklart chockad och ledsen, men det förvånade mig när hon sa att hon hört detta förut, från tidigare vänner. Hon visste att hon varit dålig på att ta kontakt och att hon ofta blir väldigt koncentrerad på en person i taget. Det hade kunnat fungera efter det här pratet, men några dagar senare gjorde hon mig besviken på samma sätt och då förbjöd jag mig själv att förlåta henne. Mest så skämdes jag – hur hade jag kunnat låta mig bli så sårad och besviken av samma person? Flera gånger i rad dessutom!
Blivit rädd
Vi har haft ganska dålig kontakt sedan hon flyttade, men har träffats eftersom vi har gemensamma vänner. Jag tror fortfarande inte att hon har förstått att hon gjorde mig så ledsen, och jag vill egentligen inte lägga ner mer energi på detta. Vi kan fungera socialt i samma kompisgäng och det jag vill är att släppa hela grejen.
Jag försöker arbeta med detta, jag har önskat henne all lycka i livet (till och med sagt det till henne personligen) men det är så svårt. Hur ska jag göra för att slippa känna mig besviken på en person som jag inte ens umgås med längre? Jag har dessutom insett att jag är rädd att det ska hända igen, med mina nya vänner, och jag vill inte känna så, att jag hela tiden måste offra allt för att ”behålla min vänner”. Innerst inne vet jag ju att jag är rolig att vara med, men ibland är det svårt ändå. Tack på förhand.
Matilda
MIA SVARAR:
MIA SVARAR: Hej Matilda! Tack för din utlämnande fråga. För mig låter det som att du försöker hoppa över det faktum att du faktiskt sörjer er vänskap. Det är väldigt mycket i livet som är sorgligt. Sorg är inte ett problem som ska lösas, det sköljer över oss i vågor. Du är inte arg längre och först då kommer sorgen ikapp och den tar tid.
Ibland klarar inte människor av att leva upp till de förväntningar vi har på dem, då blir vi besvikna och för att vi ska slippa känna den besvikelsen gör vi enklast i att ha realistiska förväntningar på dem. Hon säger att hon lätt fastnar i att bara umgås med en i taget – det betyder ju att det inte är fel på dig utan att det är hon som inte lärt sig hur det går till.
Var modig och träna
Du är ambitiös, vill se din egen del i alla situationer, dina normer och värderingar säger till dig att det är viktigt för dig. Vilket är fantastiskt, speciellt med tanke på att du är rätt ung. Tyvärr har inte dina vänner nödvändigtvis liknande normer och då blir det så här ibland.
Detta är en viktig erfarenhet som du har med dig och lär dig utav, fortsätt vara du och påminn dig själv om att du är en fantastisk person så ofta du kan. Du säger att du är rädd för att det ska hända igen, men du kan välja att vara modig och träna på att tänka att det kommer gå bra.
Kram Mia