Axel dog av sin huvudvärk

Ulfs och Ann-Christins son avled hastigt och oväntat – bara 17 år gammal

Axel Bengtsson blev bara 17 år. Men han kommer att leva vidare. Inte bara i minnet hos dem som älskade honom, utan också i de människor som fick hans organ.

– Vi vet inte hur Axel ville ha det, men han hade heller aldrig uttryckt någon åsikt om att han inte ville donera, säger hans mamma.

Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan den ödesdigra dagen då Ann-Christine och Ulf Bengtsson förlorade sin son, som var

nummer två i en syskonskara på tre. De har genomlidit familjemedlemmarnas födelsedagar, två jular, två påskar och en sommar utan sitt älskade mellanbarn. Den 15 november, exakt på dagen tre månader efter hans dödsdag skulle han ha fyllt 18 år, med allt vad det innebär i form av dörrar som öppnas mot vuxenlivet. Men Axel fick aldrig uppleva det.

Donerade organ

Axels liv blev alltför kort, men han har lämnat sina spår på jorden. Inte minst hos flickan som fick en av hans njurar, den unge mannen som fick den andra njuren, hos den person som fick hans hjärtklaffar och hos den unga människan som fått chans till ett nytt liv tack vare hans lever.

– Det var ett svårt beslut, men det var ändå det som kändes rätt. Vi träffade anhöriga till människor som var i behov av organ när Axel vårdades på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och om vi nu inte kunde rädda Axel så kanske hans organ kunde rädda någon annan, säger Ann-Christin. Bara några dagar efter att hans liv slutat skulle han ha börjat i årskurs tre på NAprogrammet på Bergslagsskolan i Karlskoga. Sin sista sommar i livet var han på semester i Tyskland tillsammans med föräldrarna, medan syskonen Björn, 23 år, och Anna, 17 år, var hemma och sommarjobbade.

Vackra minnen

Minnena från Axels sista sommar har familjen kapslat in som en gyllene pärla som de kommer att bära med sig för resten av livet.

Sommaren ägnade han också åt att umgås med sina kompisar. När han inte hade huvudvärk vill säga. Sedan sex, sju år tillbaka i tiden drabbades nämligen Axel flera gånger i veckan av en fruktansvärd huvudvärk som slog ut honom fullständigt. De hade sökt

hjälp på vårdcentralen sex gånger, men förklaringen de fick var att huvudvärken berodde på spänningar.

Axel var inte typen som gnällde. Han kämpade plikttroget på, trots sina svåra smärtor.

Kunde ha undvikits?

Det som gör Axels död ännu olyckligare är att den hade kunnat undvikas. Om en ordentlig undersökning hade gjorts så hade pulsåderbråcket kunnat upptäckas och åtgärdats. I stället kostade det Axel livet och hans anhöriga ett ofantligt lidande.

– En röntgenundersökning hade kunnat ge svar på orsaken till Axels huvudvärk. Jag är förbannad på läkarna som inte tog det på allvar och jag är också förbannad på mig själv som var så upptagen av mitt eget liv att jag inte tolkade signalerna, säger Ulf.

Helikoptertransport

Ann-Christin kommer aldrig att glömma sista mötet med Axel. Det var tidigt på morgonen den 15 augusti, innan Ann-Christin skulle

åka till jobbet som ekonomichef på ett företag i Örebro. Axel kom nerför trappan och hade en fruktansvärd huvudvärk.

– Jag sa åt honom att gå upp och lägga sig igen.

Huvudvärken höll i sig hela dagen. På eftermiddagen var han så dålig att han ringde från övervåningen till sin syster som befann

sig på undervåningen och bad henne ringa efter en ambulans. Hon ringde också sina föräldrar.

Ulf som jobbar som ingenjör på Saab Bofors i Karlskoga ringde larmcentralen och kom hem samtidigt som ambulansen kom. Axel

kom ner för trappan blek med en handduk virad kring huvudet. Han kördes till röntgenavdelningen på Karlskoga lasarett och lades

i en datortomografi och mitt i alltihopa började Axel att kräkas och där någonstans slutade hans liv.

Aneurysmet sprack

Det var då aneurysmet sprack. Det blev helikoptertransport till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. När föräldrarna kom fram senare på natten så fick de det värsta beskedet man kan få som förälder. Det fanns ingenting mer att göra för Axel. Han var hjärndöd. Blödningen hade varit så kraftig att hjärnan hade tryckts ihop av allt blod som runnit ur det trasiga kärlet. Sköterskan som mötte dem hade tårar i ögonen. Hon var upprörd över att ingen ordentlig undersökning hade gjorts på Axel. Syskonen satte sig i en taxi och åkte till Göteborg. Föräldrarna inkvarterades i ett patientrum intill det rum där Axel fortfarande hölls vid liv med hjälp av en hjärt- och lungmaskin. Där träffade de föräldrar och anhöriga till andra patienter, som var svårt sjuka och som kanske skulle dö om de inte fick tag på organ. Med detta i huvudet började Ann-Christin vandra runt sjukhuset.

– Jag tror det blev sju varv, säger hon och ler lite. När hon till sist återvände till kliniken och träffade läkaren så frågade

hon om möjligheten att donera Axels organ.

– Han blev upprörd och undrade om någon hade ställt frågan till oss, men så var det ju inte. Den kom ju från mig, säger Ann-Christine.

Beslutade att donera

Axels yngre syster Anna hade sedan tidigare tagit ställning i donationsfrågan och fyllt i ett donationskort.

Däremot hade ingen av dem någon aning om hur Axel ställde sig till detta. Anna frågade därför runt bland Axels kompisar

om någon av dem någonsin hade hört Axel prata om donationer eller om han sagt något om att han inte ville donera, men det var ingen som kunde komma ihåg att Axel någonsin pratat om det. Beslutet vilade alltså på Axels familj. Efter att ha diskuterat igenom

saken beslutade de sig för att ge andra sjuka människor chansen till liv. På söndagen stängdes den respirator av som Axel låg kopplad till. Ingen av familjen var närvarande. De hade tagit farväl av honom redan på fredagen.

Frågorna finna kvar Att tvingas hamna i den frågeställningen mitt i det trauma som de befann sig i var en riktig mardröm, men de känner ändå att det var rätt beslut. Mardrömmen pågår fortfarande stundvis hos familjen Bengtsson i Karlskoga. Även om vardagen pockar på så kommer de aldrig att komma över sviterna efter resan till helvetet. Frågorna om Axels liv hade kunnat räddas om hans huvudvärk tagits på allvar kommer de att få leva med för resten av livet …