Ont i magen var prostatacancer

Sebastian var sex år när han blev sjuk

Sebastian Forsén Gustafsson, 9, är en på miljonen.

Han fick prostatacancer när han bara var sex år.

Det började med magont vintern 2005. Smärtorna ville aldrig gå över och till sist åkte Sebastian in till lasarettet i hemstaden Mora.

– De sa att jag var hård i magen och gav mig medel mot förstoppning, säger han.

Sebastian fick sedan lämna lasarettet, men när han sen var hemma hos en kompis började han krampa. Han fick föras i ilfart till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Då konstaterade läkarna att han hade prostatacancer. Det kom som en chock, det är ju något man förknippar med gubbar, säger pappa Torbjörn Forsén.

Bara ett barn vartannat år drabbas i Sverige.

Det visade sig att Sebastian hade en 13 centimeter stor tumör i prostatan – och en jobbig tid tog sin början.

Sebastian fick cellgifter som minskade tumören, sedan opererades knölen bort tillsammans med prostatan. Det har gjort att Sebastian förmodligen inte kommer att kunna få några barn.

”Vi trodde allt var bra igen”

– Sedan var läget lugnt. Sebastian började få tillbaka håret och vi åkte och reste i Europa. Det var sommaren 2006. Vi trodde att allt var bra igen, säger Torbjörn.

Sebastian fick ändå gå på kontroller varje månad. I slutet av sommaren visade en undersökning att cancern var tillbaka.

– Det var riktigt hårt. Sebastian fick en tung cellgiftsbehandling, strålning och infektion på infektion. Han fick ligga isolerad på sjukhuset en stor del av tiden, säger Torbjörn.

Under en av infektionerna blev läget riktigt kritiskt.

– Sebastian hade haft 41,3 graders feber i två dygn. Läkarna tog mig åt sidan och sa att det var dags att jag började ringa anhöriga. Det var den jobbigaste stunden. Men som tur är bet penicillinet till sist.

Cancerfri i dag

Nu är läget bättre. I januari fick Sebastian beskedet att han är cancerfri. Men risken för återfall gör att han inte kan bli friskförklarad förrän om fem år.

Sebastian njuter i alla fall av att få vara hemma och gå i skolan.

– Det bästa är att få cykla igen!