”Jag joggade med tårar”
Uppdaterad 2013-10-23 | Publicerad 2013-09-10
Läs Mia Törnbloms krönika
Jag får ofta höra att ”du som alltid är så glad, du kan väl aldrig ha en dålig dag!”. Precis så är det! Jag vaknar alltid med ett leende på läpparna, jag ser direkt mina problem som tillgångar och jag lever i ständig tacksamhet över mitt liv och mina erfarenheter. Jag blir heller aldrig rädd eller arg, jag är bara glad och tacksam jämt. Näe, så är det självklart inte alls.
I morse gick mitt löppass så dåligt att jag började gråta, på riktigt! I Rålambshovsparken joggade jag med tårar rinnande nerför mina kinder. Jag har sprungit i några år och med min PT:s hjälp har jag till och med tränat backar och intervaller. Med mitt stärkta löparsjälvförtroende tänkte jag i morse att jag var mogen att börja springa med tidtagarur. Det började bra, jag höll till en början ett jämnt och lagom snabbt tempo, jag kände mig extremt nöjd när jag tittade på uret på min arm. Efter cirka två kilometer kom det en väldigt brant trappa, till en början sprang jag men sen tänkte jag att det är smart att spara på krafterna till resten av rundan och valde att gå. Lätt manisk kollar jag in tidtagaruret som indikerar att nu går det väldigt LÅNGSAMT… Just i den situationen blir de flesta jag känner taggade, taggade att springa fortare, snabbare och bättre men för mig blir det precis tvärtom, går det dåligt kan jag lika gärna skita i allt och gå i stället. Jag gick en stund, joggade lite till, såg på klockan och blev bara mer och mer besviken. Till slut stängde jag av skiten och joggade i min egen takt de sista kilometerna hem. Och ju närmare jag kom min port desto fler blev tårarna. Väl hemma blir jag mottagen av min fina man, gråtandes säger jag: ”Jag vet att jag är larvig men det känns som att det aldrig mer kommer bli kul och springa”. Hulkandes, med gnällig röst, fortsätter jag: ”Varför måste jag bli snabbare? Varför kan jag inte bara få vara en nöjd motionär?”
Min fina man möter mig i min enorma självcentrerade självömkan och ger mig all stöttning och peppning i världen. Jag är galet tacksam över att han inte kastar några av mina egna sanningar i ansiktet på mig just där och då. Nu har det gått några timmar och jag kan inte låta bli att fascineras över mina tankar och känslor i morse. Jag är utbildad mental tränare, jag vägleder och coachar människor i ledarskap, konflikter, svårigheter och utmaningar och jag är väldigt bra på mitt jobb!
Men i mitt liv är det inte alltid lika enkelt. För mig är just det här med fysisk träning en stor utmaning mentalt. Ge mig en kris, en konflikt, en förlust och jag hanterar den men när det gäller att ta min träning till en ny nivå slår mina försvarsmekanismer i gång direkt. Självklart har jag haft dåliga träningspass förut och inte gråtit för det, förmodligen ställde lite hormoner till det extra mycket just i dag, men framför allt bekräftar morgonens utmaning det jag så ofta säger till andra – vi blir aldrig färdiga med vår personliga utveckling. På lördag ska jag springa ett millopp, jag tänker att jag ska göra mitt yttersta, men jag lämnar klockjäveln hemma!
/Mia