”Vill se min partner lycklig”

Mia Törnblom svarar på läsarnas frågor om inre hälsa

Skriv till Mia! Har du ett huvudbry som du vill att Mia Törnblom ska hjälpa dig med? Mejla oss på mia.wellness@aftonbladet.se. Märk mejlet ”Fråga Mia!”.

helskärm

Hej Mia! Min sambo har varit deprimerad och mer eller mindre arbetslös i två år nu. Jag har nog gått igenom alla faser av support som jag har kunnat komma på – pepp, hjälp med självförtroendet, hjälpt honom boka tid för kognitiv terapeutisk behandlingskurs, planerat att åka bort, köpt bra böcker, slutat bry mig, gett honom en spark i baken, gett ultimatum, försökt prata och vara förstående – men han har fortsatt dåligt självförtroende och vågar inte satsa om inte någon som redan tycker han är fantastisk ger honom lite jobb.

Grejen är att jag inte orkar att det ska vara så här alltid. Jag vill att det löser sig. Jag är otroligt kär i min sambo och han i mig och jag vill inte att det ska ta slut för att jag/vi/han inte kan hitta nån lösning på det här. Vi är jättebra på att prata med varandra, men det känns som att ingenting jag föreslår hjälper och att han inte tar det här på allvar.

Vad ska man göra i en sån här situation? Det känns helt hopplöst.

MVH Anna

SVAR: Hej Anna! Jag vill vara väldigt tydlig i mitt svar på din fråga: vad gör man i en sån här situation? Svaret är att det beror på vem man är. En vän till mig har levt med en kvinna som varit deprimerad i åtta år, hon har blivit lite bättre men sjukdomen är en del av deras liv. Men självklart finns det dem som lämnar sin partner för att de inte orkar.

helskärm

Till att börja med vill jag prata om depression, du säger att han är deprimerad men i din beskrivning av honom låter det som att du tror att han kan ta sig i kragen bara han vill. Har din man gått in i en depression på riktigt så har han ingen krage att ta sig i, jag har full förståelse för att det kan kännas som han mest tycker synd om sig själv men om han till exempel lider av utmattnings­depression så är ofta själviskheten en del av sjukdomen. Så beskriver min vän det: ”Jag har lärt mig att själviskheten är en del av min frus sjukdom.”

Har han/ni varit hos läkare?

Depression är en folksjukdom och i Sverige drabbas knappt hälften av alla kvinnor och var fjärde man någon gång i livet av någon grad av depression som orsakas av att hjärnans signal­substanser hamnar i obalans. Ofta utlöses det av lång­varig stress eller av en stor förlust. 

I vissa fall hjälper medicinering, sen finns det som du säger en uppsjö med böcker och olika terapier som hjälpt människor att få hopp och hitta rätt. Huruvida din man lider av en allvarlig depression eller har fastnat i en negativ självcentrerad fas är omöjligt för mig att svara på men en sak är tydlig – du kan inte rädda honom. Det är tydligt av ditt brev att du verkligen älskar honom och ingenting hellre vill än att hjälpa honom, men samtidigt är det tydligt att det är din rädsla som gör dig arg, du är rädd för att det aldrig ska bli bra, du är rädd för att du ska tvingas göra slut och den rädslan gör dig arg. Och din ilska gör honom såklart ännu mer innesluten och osäker.

Bara du kan avgöra vad som är rätt för dig, har du försökt med allt och känner att det enda som återstår är att ta en paus så har du såklart rätt att göra det. Känner du någon som lever i en liknande situation? Har du träffat någon som hjälper dig? Om du möter personer som befinner sig eller har befunnit sig i liknande situation kan du nog få svar på många av dina frågor.

För att svara dig bättre än så här behöver jag ställa dig fler frågor, vill du så träffar jag dig gärna – Wellness har mina uppgifter.

4 tips på hur du kan tänka

En relation måste vara ömsesidig. Det innebär att den ena stöttar den andra i perioder, men det måste kunna skifta, vi har olika behov i olika perioder av vårt liv. Försvinner ömsesidigheten tappar kärleken i kraft. Om man lever i en relation där den enas behov alltid kommer först riskerar kärleks­relationen att gå över i en annan typ av relation.

Om den enes besvär övergår till ett långvarigt lidande för båda parter behöver man inte känna skuld för att man vill lämna relationen.

Om du behöver lämna din partner försök då att välja ett skede som inte är alltför sårbart och försök se till att det finns andra personer som kan stötta din partner.

Oroa dig inte alltför mycket för framtiden. Saker kan förbli som de är, men livet i övrigt förändras. Även om det känns tungt nu kommer det med största sannolikhet inte att vara lika tungt framöver.