SOL, BAD & YOGA
Uppdaterad 2013-10-21 | Publicerad 2012-12-07
Bli solbränd, stark, smidig och utvilad på samma gång? Ja tack! Häng med Wellness på yogaresa till Aruba.
Text och foto: Ana Udovic
Vi möts på Arlanda. Alla har olika förutsättningar, någon har inte tränat på två år, en annan har bara yogat ett par månader, en tredje tränar varje dag. Många har som jag tränat i några år och är glada om vi kan klämma in ett par pass i veckan i vardagsstressen.
Vi har lite olika förväntningar på yogaresan. Maja Asperen, 38, hoppas på att klara att stå på huvudet. Jag vill lära mig göra bakåtkullerbytta. Marie Närlid, 49, är mest orolig för att få soleksem.
Elva timmar senare kommer vi till Arubas yogahotell nummer ett, Manchebo. Eftersom vi flugit västerut är dagen inte slut än på länge. Skor, täckjackor och jeans byts mot flipflops, linne och shorts och vi vandrar rakt ut på stranden. Den är overkligt vacker, havet ljust turkost och sanden kritvit, finkornig som potatismjöl. Pelikaner dyker titt som tätt ner i det salta havsvattnet för att fånga fisk. Det är 33 grader varmt, men vinden dämpar hettan, och sanden blir inte varm under barfotafötterna.
Yoga i soluppgången
Alldeles nära havet finns en paviljong där vi ska yoga varje morgon i två veckor med Lisa Lalér, vår yogalärare från Yogashala Stockholm.
– Välkomna! säger hotellets svenska yogachef, Rachel Bråthén, 23.
Hon håller yogaklasser på hotellet året runt sedan ett par år tillbaka och klasserna är öppna för alla, turister och arubier.
Den första kvällen är vi alla ganska vimmelkantiga av jetlag och den långa resan. Vi lägger oss redan vid åttatiden och det är inget problem att komma upp i tid – jag vaknar redan klockan tre på morgonen men tvingar mig att somna om. Halv fem är jag för pigg för att sova vidare, men det är inte fel att se soluppgången när vi går mot yogapaviljongen.
– Vill ni stå med ansiktet mot havet? frågar läraren Lisa och vi nickar.
Den här första lektionen får alla berätta om sina kroppar, vissa har knän som krånglar, andra har ont i en axel eller leder som lätt översträcks.
Lisa säger ”varsågoda” och vi sätter i gång. Ashtangayogan är en dynamisk form av yoga, som består av en förutbestämd serie rörelser eller asanas, mer eller mindre krävande. I varje position stannar man och andas fem andetag. Eftersom alla gör serien i sin egen takt med korrigeringar av läraren får alla träning trots att vi befinner oss på olika nivåer. Nybörjaren får inte gå lika långt i serien som den som tränat länge, och därför blir passet kortare för färskingar.
Stärker alla muskler
– Systemet är byggt så att varje rörelse förbereder för nästa.
Poängen är att kroppen ska få tid på sig att bli stadig och stabil. Dessutom skapar upprepningen en möjlighet till meditation i rörelsen, om du inte behöver titta på läraren kan du vara mer i din andning och rikta uppmärksamheten inåt, förklarar Lisa Lalér.
Passet börjar alltid med tio solhälsningar som innehåller en variant av armhävningar, det blir omkring 20 stycken till sist – och ja, de som tränar mycket har imponerande biceps och triceps. Därefter kommer de stående rörelserna, så övergår vi till sittande, och allra sist de avslutande övningarna som gör att vi kapslar in energin och vilar.
Ashtangayoga stärker alla muskler, men kanske är det bålmusklerna som blir starkast. Genom att hålla kroppens ”lås” (dra in bukmusklerna) blir bålen stark vilket avlastar ryggmusklerna och ger bättre hållning.
Många av oss är stela den här första morgonen. Det är inte konstigt efter en lång flygresa, berättar Lisa, och vi tar i måttligt. Vi får en läxa – att lära oss de indiska namnen på rörelserna i ashtangayogans första serie! När vi tränat i ungefär en och en halv timme byter vi om och beger oss till yogafrukosten som består av hemgjord granola, fruktsmoothie, ägg tillagat på valfritt vis och rostat bröd.
Skador inte ett hinder
Vi sitter länge och pratar efter den goda frukosten. Sedan rör vi oss mot strandens solstolar. På eftermiddagen är det dags för nästa yogapass, ett lugnare sådant i hotellets muromgärdade trädgård, ”The Sanctuary”. Vi sitter på gräset och gör övningar som ska öppna bröstet, och Lisa pratar om yogafilosofi. En leguan sitter uppflugen på muren ovanför och tittar nyfiket på oss.
Nästa morgon är det flera som har träningsvärk. Lisa ber oss att lyssna på kroppen – inte ta i så vi skadar oss. Problemet är bara att den som lyssnar på sin kropp också hör vad kroppen säger. Mot slutet av andra dagens pass känner jag plötsligt hur axeln börjar värka. Jag blir besviken – här har jag åkt på semester för att få träna, jag vill inte bli skadad! Men jag är inte ensam, vi har alla våra små krämpor. En har blivit förkyld, en annan har fått ont i knäna och en tredje har feber.
– Skador är ingen anledning att sluta träna, säger Lisa Lalér, och det kan låta hårt, men hon förklarar:
– För alla sorters skador finns rehabiliterande rörelser, och gör du dem och vilar så skyndar det på läkningen i kroppen. Det gäller även feber, då får man ett viloprogram då du ligger och andas. Men om du har en allvarlig skada vill jag se läkarutlåtande först.
För min axel handlar det om att backa och jag får två rehabi-literande rörelser som jag ska göra varje dag. Det tar emot att skippa de mest krävande övningarna (hur ska det nu bli med mina biceps?!) men Lisa poängterar att det här är en må bra-semester och att vi behöver vara mer kärleksfulla mot oss själva.
– Mycket av yogan handlar om att inte vara i prestation. Att möta kroppen förutsättningslöst, säger Lisa.
Yoga i vattnet
Dagarna rullar på, med morgonträning i yoga-paviljongen klockan sju alla dagar utom lördagarna, och då och då eftermiddagspass med yogafilosofi. De handlar om det vi arbetar med även i träningen – prestationsångest, avundsjuka, förmågan att vara här och nu och om att vara generös mot sig själv, inte bara mot andra.
Vissa eftermiddagar struntar vi i stranden och åker på utflykter, vi ser naturreservatet Arikok, seglar ut på havet, shoppar och äter på goda restauranger. En kväll provar vi Rachels vinyasa flow-pass, där läraren leder genom hela passet. Vinyasa flow finns i lugna varianter men vårt är ganska krävande. Sidoplankan känns i midjemusklerna!
En dag provar vi även paddle-board-yogan, som Rachel Bråthén tagit till Aruba.
– En dag satt jag på stranden och såg min kille surfa med hunden på brädan. Då tänkte jag: om hunden klarar att balansera på brädan borde det gå att yoga på den också! Jag testade först själv att göra ett helt pass. En turist gick förbi och tyckte att det såg fantastiskt ut och frågade om jag höll klasser i det, så då började jag, berättar Rachel.
Vi får instruktioner av Rachel, bär ut våra brädor och paddlar längs med stranden. När vi kommit en bit bort ankrar Rachel våra brädor. Det gäller att hålla sig på brädans mitt.
Lite vingligt ställer vi oss upp.
– Det är bara bra om ni ramlar i! Då har ni visat att ni vågar gå in för rörelsen, säger hon.
Efter bara några minuter hörs ett plask. Övningar som vanligtvis är enkla blir väldigt svåra på en gungande bräda. När vi ska försöka stå i ”krigaren”, ramlar många av oss i vattnet. Det går inte att sluta fnissa.
Mot slutet får vi prova att stå på huvudet på brädan, men det är inte alla som vågar. Allra sist ligger vi i savasana – den avslutande vilan – och hör vågorna skvalpa omkring oss. Rachel sitter och håller uppsikt över oss så vi inte lossnar och flyter i väg.
Koll på gränserna
När vi varit på Aruba en vecka, har gruppen blivit mer sammansvetsad.
– Det är så roligt att lära känna alla, och enkelt – alla har ett gemensamt starkt intresse i yogan, säger Marie Närlid, 49.
Hon är glad att hon åkte med och tycker att hon lärt sig mycket om sig själv – som att ha tålamod och bättre koll på var hennes gränser går. Precis som jag drabbades Marie av kroppens begränsningar.
– Jag fick feber och var tvungen att träna mjukt i ett par dagar, ligga och andas. Först kände jag ett styng av besvikelse över att bli sjuk på träningsresa, men det var verkligen lindrigt. Att ligga och andas är inte fel – andningen är verkligen vad som fått mig att fastna för ashtangayogan. Den går alltid att använda, när du är sjuk eller om du är i kris, säger Marie Närlid.
Känner sig starkare
En dag i yogapaviljongen under semesterns andra vecka försvinner plötsligt värken i min axel! Jag har tränat bort den, precis som Lisa sa att jag skulle göra.
Någon bakåtkullerbytta har jag inte vågat mig på, men jag är väldigt nöjd ändå. Att komma förbi axelsmärtan känns som en seger i sig. Dessutom får jag den sista veckan en ny övning i ashtangayogans första serie, vilket betyder att jag avancerat. Maja Asperen är också bättre i sitt knä, och hon känner sig klart starkare.
– Huvudstående utan stöd klarar jag fortfarande inte. Men i stället har jag fått nya övningar. Det hade jag ju inte ens som mål. Det hände något annat än det jag trodde. Det är lite som i livet – det blir inte som man har tänkt sig, men det blir bra, säger Maja Asperen.
Dags att åka hem igen
De sista dagarna på Manchebo måste flera av oss ställa klockan för att komma upp till sju. Vi hinner med ett sista pass samma dag som vi ska ta flyget hem igen. Efter frukost är det dags att hoppa på flygbussen och ta farväl av Aruba, men inte av ashtangayogan.
– Ofta brukar sådana här resor bli som en kickoff som gör att man tränar mer när man kommer hem igen, säger Lisa Lalér.
Det är vad alla hoppas på.
Elva timmar senare, när vi plockar upp våra väskor vid bagagebandet på Arlanda för att bege oss hemåt, säger alla samma sak:
– Vi ses snart i yogashalan!
Ana Udovic
