ÄR DU PÅ VÄG UPP ELLER NER?
Publicerad 2014-04-17
När har vi egentligen störst chans att nå topparna i livet? Och hur tacklar vi bäst dalarna?
Häng med Wellness genom livets bergochdalbana.
Var i livet är du? Och trivs du där du är? Livet tar oss med på en resa och vägen kan vara skumpig. Ibland liknar livet mest en bergochdalbana. Hur lär vi oss att hindra impulsen att gallskrika när vi störtar i nedförsbackarna? Och hur hanterar vi tristessen i raksträckorna?
Vi tar oss igenom olika faser i livet. Från barndomens, förhoppningsvis, skyddade värld av ändlösa fantasier, magiska jular och långa sommarlov. Via tonårens förvirring och ofta smärtsamma period av sökande efter sig själv. Till tjugoårens pluggande, resande och jobbande inom olika yrken då du försöker komma underfund med vem du är – egentligen.
Vi kanske landar någon gång i 30-årsåldern, stadgar oss, skaffar barn och bostad. Kastar oss in i karriär och ekorrhjul, lämnar och hämtar på dagis, jobbar och storhandlar.
Tiden tickar på och i medelåldern flyttar barnen ut. Livet lunkar på – och kanske är det dags att ifrågasätta tillvaron? Har jag rätt yrke? Bor jag på rätt plats? Lever jag med rätt person?
Innan vi vet ordet av är vi i pensionsåldern. Äntligen lite tid för sig själv igen! Läsa en bok mitt på dagen, resa utomlands, påta i trädgården – om nu ekonomin och hälsan tillåter.
Ja, livet kan verkligen te sig som en bergochdalbana – en lång sådan. För vi svenskar blir allt äldre, medelåldern har stigit med cirka tio år sedan mitten av 1900-talet. Medellivslängden för kvinnor är i dag 83 år och 79 för män.
Så vad är det som påverkar våra möjligheter att må bra i livet?
Lars Bergman, professor emeritus på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, förklarar att en påverkande faktor så klart är att vara fri från psykisk ohälsa som depression eller ångesttillstånd. En annan del handlar om vår subjektiva livstillfredsställelse, eller Subjective Well Being, SWB.
– En ganska stor del av en persons SWB är bestämd av grundläggande personlighetsegenskaper och i många fall har man kunnat visa att även efter en stor olycka, till exempel förlust av ett ben, återgår personen relativt snart till sin tidigare nivå av SWB, säger Lars Bergman.
Positiva relationer det viktigaste
Så länge våra grundläggande materiella villkor är uppfyllda spelar det materiella välståndet ingen stor roll för vår SWB. Pengar gör oss inte nödvändigtvis lyckligare. I stället är det positiva, fungerande relationer till andra människor som verkligen gör att vi mår bra, säger Petra Lindfors som är docent i psykologi vid Stockholms universitet. Hon pekar på sex faktorer som krävs för att vi ska uppnå ett psykologiskt välbefinnande, där just positiva relationer är den allra viktigaste. Detta inbegriper även förmågan att kunna avsluta relationer som är tärande.
– De resterande fem faktorerna handlar om att ha ett visst mått av autonomi, alltså självständighet, och ett stabilt ”jag” som gör att man kan sätta gränser gentemot omvärlden, att ha självkännedom som även innehåller acceptans av sina egna brister, att man har en förmåga att hantera vardagen och alla dess utmaningar, att man vill fortsätta att utvecklas som person på jobbet och/eller privat, samt att man känner en känsla av mening med sitt eget liv.
Våra förutsättningar att hantera situationer förändras dock över tid, liksom vårt psykologiska välbefinnande. Vi utvecklas, blir mer medvetna och får mer ansvar ju äldre vi blir.
– Som artonåring kanske du inte kan hantera vardagen så himla bra, men det kan du förmodligen när du är 35. När du jobbar heltid och har små barn har du kanske inte så mycket egentid och utrymme för personlig utveckling, det får bli en timme i veckan, eller så går det bort helt under en period och får återupptas när barnen blir äldre. Och när du själv är äldre kanske du inte upplever livet som meningsfullt på samma sätt som när du var yngre eftersom du sannolikt inte har så mycket liv kvar att leva utan i stället värderar andra aspekter av livet, förklarar Petra Lindfors.
Vilken period i livet är egentligen ”den bästa” då? När vi är barn, gamla eller mittemellan?
Vi ställde en öppen fråga på Facebook som löd: ”Vilken tid i livet har varit den bästa hittills och varför?”
Bland de som svarade utkristalliserade sig en gemensam nämnare: Barndomen! Framför allt lågstadiet och mellanstadiet sågs som en period av harmoni och frihet.
Peter, 36 år, skrev så här: ”Jag tänker på mellanstadiet som en hyfsat bekymmersfri tid, där man inte hade så många måsten, läxor och ansvar ännu men ändå fick göra en del saker på egen hand.”
Även studietiden nämndes av några som en period med känslan av frihet och att ha hela livet framför sig. Liksom ”just nu”, vilket för de som svarade var 30-årsåldern. Varför? För att de äntligen hade landat, fått familj, funnit en trygghet i sig själva och kände sig nöjda med sitt yrke, sin familjesituation, sin ekonomiska status och sin tillvaro i stort.
Så om topparna i livet utgörs av vår barndom, studietid och 30-årsåldern, vilka är då de vanligaste dalarna?
Klassiska 40-årskriser är ju de flesta av oss bekanta med, men efter en snabb titt omkring oss kan man se att vi i dag ofta krisar genom att jobba för mycket.
Första barnet, första krisen
Och för vissa kommer kriserna ännu tidigare. Gunnel Jacobsson, psykoanalytiker som forskat om vuxenblivande, menar att det finns en kvartslivskris. På grund av bland annat arbetslöshet, bostadsbrist och ökad konkurrens kastas dagens unga ut i ett slags ingenmansland. Och känslan av osäkerhet kan när som helst övergå i en kris, förklarade Gunnel Jacobsson för Svenska Dagbladet i november förra året.
Men kvartslivskris och jobbkris i all ära – för många kommer den första riktiga krisen efter att det första barnet har fötts. Det nya livet sätter press på både förhållandet och på att få vardagen att gå ihop. Det paradoxala i detta är att en livshändelse som i sig innebär en topp även kan innebära en dal.
– Om man ser till det psykologiska välbefinnandet finns det inget som sänker det så mycket som när man får barn. Väldigt hårdraget kan man säga att allt som innebär någon slags förändring till en början sänker välbefinnandet och lyckonivåerna, sedan hämtas de upp efter ett tag och man kan hamna på en lyckonivå som är högre eller lägre än innan, lite beroende på vad det var för livshändelse som krävde en förändring. Barn leder till fler positiva känslor och upplevelser i vardagen, vilket bidrar till ett psykologiskt välbefinnande och lycka på sikt, säger Petra Lindfors.
Så går det att förbereda sig mentalt på livets dalar? Petra Lindfors menar att informationssamhället innebär en massa möjligheter till stöd och hjälp som inte fanns för 20 år sedan.
– I dag går det att googla sig till det mesta. Det går att hitta personer i liknande situationer, samtalsgrupper, bloggar och en hel del information. Sedan finns ju också självhjälpslitteraturen, säger Petra Lindfors.
Men hon understryker att det inte går att generellt säga ”så här ska du göra eller tänka”, för det finns så många vägar till välbefinnande.
Däremot tycker hon att vi ska fundera på en fråga av mer filosofisk karaktär: Går det verkligen att förbereda sig på livet? Och måste vi det?
Kanske ska vi bara kasta oss ut i bergochdalbanan och hålla i oss. Efter uppförsbacken kommer det ju alltid ett kittlande nerförslut!
Så gör du NU till din bästa tid!
1. Positiva, fungerande sociala relationer till andra människor.
2. Självkännedom, att man har accepterat sig själv som man är. Insikten att ”det här kanske jag inte kan ändra på, men det är helt okej, och jag behöver inte ändra mig för någon annan om jag inte själv vill det”.
3. Personlig utveckling. Att man fortsätter att utvecklas inom sitt yrke eller inom sin fritid. Att man är intresserad av omvärlden och vill fortsätta att utvecklas.
4. Ett visst mått av autonomi, självständighet, och att man kan stå upp för sig själv, säga ifrån när man känner sig kränkt.
5. Förmåga att hantera vardagen – allt från att lämna barnen på förskolan till att klara av det man gör i sitt jobb.
6. En känsla av mening med livet, att man gör något meningsfullt ur egen synvinkel och är delaktig i samhället.
Vilken tid i livet har varit bäst hittills?
Tre svar från Facebook:
EMMA, 39 ÅR, STOCKHOLM:
Jag tycker 30-årsåldern är den bästa tiden för då har man studerat klart och gjort de värsta hundåren. Förhoppningsvis har man börjat få en okej inkomst och är kanske sambo så man kan bo fint. Har man tur är föräldrar och kanske även mor- och farföräldrar i livet. Man kan göra spontana saker med vänner. Sedan har man allt det där fantastiskt spännande framför sig: förlovning, giftermål, barn, hus, resor. Man är alltså på topp på alla plan.
LINA, 35 ÅR, KARLSKRONA:
Låg- och mellanstadiet med lek, mys, O’boy och trygghet. Sedan kom en ”darrig” period om att passa in och hitta sig själv och allt det där… Jag gillar just nu också rätt skarpt, man vet vem man är, bryr sig inte så mycket som förr vad andra tycker, pensionssparande har helt plötsligt blivit lite spännande, lite erfarenhet och auktoritet i det man säger (haha tror man i alla fall…)
ISABELLE, 35 ÅR, UPPSALA:
Studietiden: ung, fri, lagom naiv och taggad som f-n över allt möjligt. Men jag vet att det kommer stå sig slätt mot att se min son växa upp, även om det är jobbigt att vara vuxen. Det är så svårt att jämföra perioder och på något vis blir det lättare hela tiden, man landar i sig själv med åldern.
Carolina Chreisti Eriksson